Måndag kväll och jag känner pressen att gå och lägga mig, jag ska upp om mindre än sju timmar. Jag är precis hemkommen från en karta och kompass kurs eller som det egentligen heter –navigeringskurs. Konstigt nog kände jag mig ganska hemma med kompassen i handen. Det som skrämmer mig mest är naturen. Allt ser annorlunda ut och det växer helt andra saker här, t ex 100-tals kvm stickig och ogenomträngbar björnbär. Den dagen jag ska ut med kompassen i handen kommer det att gå toppen.

Bilen har servats och godkänts. Ingen tant som åt syltmunkar sågs till. Mitt enda sällskap i solen var en farbror med både toppluva och keps, en frusen man. Han försökte prata lite till en början men jag var mitt i upplösningen i en skrämmande mordhistoria så jag pluggade in i öronen. Däremot beundrade jag länge en Chevy truck ‘57 som kom in med sin ägare. Han skulle sälja sin truck och jag kände suget i plånboken. Men straxt över $40 000 kan man inte bara plocka fram så jag sa att jag skulle tänka på det. (Jag har ju en soffa att tänka på också.)

Mitt i allt det roliga har några barn skjutsats och släppts av på diverse ställen. Maken beslutade sig för att inte komma hem under hela eftermiddagen. Nu har vi precis mötts när klockan närmar sig 22. När jag gled in på min sida av garaget stod en betydligt större bil på Brjanns plats än hans vanliga Golf. Han hade helt plötsligt bara köpt sig en ny bil och kört hem med den.

I morse, eller för så där ett par timmar sedan vid 6 tiden var jag på väg ner till köket. Då satt ett barn på golvet och sov lutad mot sängen, stel och kall. Efter att ha stoppat tillbaka henne under täcket, skurit ner och stekt pytt i panna, packat lunchväskorna, ätit frukost och väckt övriga i familjen är jag nu inne på kaffekopp nr 2 och inser att ett barn saknas. En blev inte väckt mer än tre gånger och då betyder det att hon tror att hon har sovmorgon. Nu är den sista illbattingen väckt och har kommit ner för trappan påklädd och ilsk som en kardborre. Vad är det med måndagar som gör att allt känns så eländigt?

Min måndag kommer att bli toppen. Jag har stora saker på gång idag. Styrkepass på morgonen, service av bilen, navigeringskurs ikväll och där emellan massor av annat matnyttigt. Servicen är ju ett nödvändigt ont och bilen har börjat ropa klagoskrik när jag ljudlöst startar den. Återigen har det blivit så att oljan är förbrukad och jag kan inte förstå att det går så fort mellan varven. Jag undrar hur många munkar jag hinner äta medan den är inne på genomgång? Navigeringskursen ikväll känns lite skrämmande. Visst, jag kan läsa en karta och använda kompass men barndomens eller ungdomens orienteringspass sitter djupt ristade i hjärnbalken. Stadsskogen och f;r att inte tala om Stabbyskogen i Uppsala var skrämmande stora och pratade man lite för mycket med sin partner så var man borta, helt lost. Det hände varje gång. Nu är det allvar! Håller jag inte skärpan så kommer jag att komma bort bland bävrar, pumor och ilskna ekorrar. Och för att inte tala om stora mossbevuxna träd i sumpen. Nu gäller det att välja tävlingspartner med omsorg!

      

Något säger mig att Brjann inte kommer att slänga sig i bilen och leta efter årets första svenska jordgubbar. Han har ju redan ätit Mexicos 27 skörd och den var ju smaskig….

Första svenska jordgubbarna plockade – Sverige – UNT.se

Happy Monday

Men tjena… problemet är ju inte att jag är astråkig…. hur kul liv lever jag egentligen?? Mannen står i köket och ger servtips i volleyboll till tonåringen som börjat spela volleyboll. Det är LÖRDAG!! Men… en gång volleyboll tränare alltid volleyboll tränare. Jag kan nästan känna doften från omkädningsrummen i hallen i Väsby. Själv kastar jag mig över rabarberpajen och yoghurtglassen. Men jösses, medelåldern är nära när man glädjer sig åt att rabarbern har kommit tillbaka till den lokala butiken. Men tjena igen! Ett snäpp värre hade väl varit om jag fryst in rabarber sen förra året. 

Jag har fått klagomål. Kul! Anledningen till klagomålet var att jag inte är kul längre. Men tack! Så här kul är jag, ganska okul. Det händer inte så mycket just nu men våren är ju på väg och då brukar det ju spricka upp ute och hända saker i kroppen i och med att D vitaminen sprakar från himlen. Men vänta bara… jag ska serva bilen i veckan och sitter syltmunkstanten där och smaskar munkar och läser Bibeln så är det dags att köpa en Trisslott, gå med i en sekt eller bestiga Mt Everest… då är det ett solklart tecken från ovan!!

Här sitter jag och är rolig medan jag väntar på att klockan ska laddas och att vilodagen är slut… Nu ska jag slänga på några köttbitar och majskolvar på grillen. I morgon är det en ny dag och då… Cheers!

Igår var det en vanlig fredag igen. Pappa och mamma åkte hem i tordags efter ett två veckors besök. Nu är huset tomt igen och det är definitivt slut på semesterfasonerna i form av mat och dryck. Jag hade en Combat timme som blev en halvtimme extra bara för att jag hade tid. Efter det rullade jag över bron för lunch inne i stan med min allra bästa rektorskollega. Vår alldeles egna svenska kock Malin hade gjort en excellent clam chowder och härlig drottningpaj som vi utan problem skopade i oss medan vi planerade friluftsdag och sommaravslutning. Snart är det sommar!

Efter diverse upphämtningar och avsläpp på skolor, träningar och kalas så var jag äntligen hemma igen vid 17.30. Och där låg nya klockan och glänste på laddningsplats. På med klocka och kläder och ut innan mörkret faller. 1 timme och 20 minuter i långsamt tempo. Klockan satt som gjuten på armen, zunen längre upp på armen och benen kändes som betong. Jag tittade konstant bakom mig för att det kändes som om jag hade ett av barnen på ryggen. Backträningen på torsdag morgon och Combat på förmiddagen hade satt djupa spår. Efter korta 8 km trodde jag att jag skulle ge upp och insåg att jag inte ätit något mer än Malins goda clam chowder vid 12.30 och en snabb kopp kaffe vid 15. Det började kurra och inte hade jag någon Snickers i fickan inte. Konstigt nog dök Carolas Evighet upp i öronen när det var som värst. Ska man skratta eller gråta? Konstigt nog fick jag lite fart och kom upp i backen. Som skänk från ovan… Det blev 13 km i långsamt tempo och det var härligt att komma hem.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att ha en monsterklocka på armen. Det blir liksom en kamp mot klockan eftersom jag kan se hur fort jag springer. Och man kan ju alltid springa lite fortare. Som gurun säger: Fortare!!! Du kan göra vad som helst i 30 sekunder!   

Jag har blivit presentad med en ny träningsklocka av min hälsomedvetne make. Det har i veckor surfats runt, tittats på och utvärderats på diverse sidor på webben. Idag när jag kom hem från SeaTac efter avlämnandet av mina besökande föräldrar fanns där en låda utanför ytterdörren. Det var en relativt stor och skrämmande låda för en liten pryl. Problemet var att klockan kom med sammanlagt 12 extra små tillbehör. Jag kunde identifiera hälften, resten kommer jag säkert förstå mig på vid ett senare tillfälle. Eller så får jag väl fråga barnen.

Sätter jag på mig klockan när jag drar mig ut i terrängen så får jag reda på allt, om jag springer sakta eller fort, om hjärtat jobbar bra och jag får till och med en liten karta som visar var jag har sprungit eller cyklat om jag sedan kopplar in klockan till datorn. Om jag bara kopplar in klockan till datorn… Allt är installerat och fixat av mig med övervakning av den tekniska supporten mittemot mig vid middagsbordet. Nu är det ju bara så att jag måste ut och springa så jag får koppla in klockan och se om jag lyckas med överförandet. Problemet är att det är kolsvart… jag väntar nog till i morgon…

Jag ska definitivt tråka ut er med små kartor och hjärtfrekvenser vid ett senare tillfälle när jag fått chansen att testa monstret, Garmin 410.

Andra dagen av Boot Camp i bagaget med mannen som talar i normal samtalston och inte ens flåsar lite efter 8 x 400 meters sprintar i kraftig uppförbacke. Själv flåsade jag ljudligt och jag svettades ymnigt trots att det bara var 2 grader varmt och kraftig, mjölkig dimma. Jag hade nästan problem att höra musiken i öronen. Jag trodde att jag hade någon vajsing på Zunen efter andra backlöpet och var övertygad om att den hade blivit för svettig i fickan. Så var det inte, jag flåsade så högt att jag störde mig själv och för att inte tala om mina medspringare. (Vissa flåsade lika högt som jag.) Men det betyder ju att man får i sig extra mycket syre på indraget så ett visst flås är nog bra. Jag tror jag ska springa tillbaka och tjuvträna i powerline backen till helgen och med lite tur så har Brjann piggnat på sig så han kan hänga med också. Då blir det inte mycket sagt när två storflåsare intar backen.

Dagen till ära hade jag fixat en ny playlist lite snabbt med gammalt och nytt:

Superman – Five for fighting

Alligator Sky – Owl City

Call your girlfriend – Robyn

Where Fugees At? – Wyclef Jean

Body language – Jesse McCartney

Blue – Eiffel 65

Mine smell like honey – R.E.M

Somebody to love – Queen

Pretty Girl Rock – Keri Hilson

Suddenly I see – KT Turnstall

I do – Colbie Calliat

Beds are burning – Midnight Oil

On the floor – Jennifer Lopez

Tonight, Tonight – Hot Chelle Rae

Cobrastyle – Teddybears

Just can’t get enough – Black Eyed Peas

The big bang – Rock Mafia

What the hell – Avril Lavigne

Idiot – Lena Philipsson

The saftey dance – Men without hats

Hips don’t lie – Wyclef and Shakira

Vad äter man kl 5.15 på morgonen, 30-45 minuter innan ett 1,5 timmes pass med hårda styrkeövningar och minst 1 mils löpning?? Tips mottages tacksamt! Och absolut inte gröttips!

Vi åt middag hemma igår, hälleflundra, bönor, potatis och en liten citronsås till. Allt frid och fröjd och efterrätten är på väg in på bordet. Brjann nyper en jordgubbe på vägen och nu blir det fart under galoscherna. Det börjar klia, han börjar svälla och intar en lätt rödaktig ton i ansiktet, halsen och så småningom på hela kroppen. Jag föreslår en tur till akuten, han tar en cola och tur in i duschen. Alla Sofias akut tabletter intas, allt utom hennes EpiPen åker fram. Efter envetet argumenterande blir det en tur till akuten och när det närmar sig så är färgen mer lila än röd, läpparna sticker och ser lite lätt spända ut. Gasen i botten och ett djupt andetag. Väl innanför de automatiska dörrarna så går det fort, dropp på, sängläge, blodtryck och sprutor. Fort går det och läkaren har en otroligt lättsam ton. Brjann upplyser om att det är OK men det kliar lite. Jag får ett blink av doktorn och han mimar Well done but don’t wait this long next time.

Nu är han uppe ur sängen. Grågul i ansiktet och trött som en försupen sjöbjörn. En näve med diverse tabletter har intagits och sköljs ner med en latte. Men varför vara hemma från jobbet när man kan plåga sig till jobbet på skakiga ben. Ikväll får det väl bli något säkert som en chokladpudding av pulver och vatten till efterrätt.    

För en vecka sedan registrerade jag mig på Boot Camp. 06.00 två dagar i veckan, utomhusträning i ur och skur med fitness gurun. Igår kände jag att jag helt plötsligt ångrade mig. Hur skulle detta egentligen gå? Tänk om jag inte pallade? Klockan ringde 05.00 i morse efter 4,5 timmars sömn och jag rullade ut ur garaget ut i mörkret mot ovissheten.

Jag överlevde! Jag var övertygad om att jag skulle vara den sista in som sprang med tungan släpandes mot asfalten. Riktigt så var det inte. Jag måste lära mig att dra ner på tempot och acceptera att folk kan ligga framför mig i löparspåret. Annars kommer jag springa ihjäl mig. Vi började med 25 minuters uppvärmning, armhävningar, sprintar, burpies osv inomhus medan vi väntade på att solen skulle gå upp. Sedan var det löpning 2 km i snabbt tempo till parken, sprintar, armhävningar, stjärnhopp, sprintar, armhävningar… i 30 minuter och sedan snabb löpning i 25 minuter tillbaka till klubben i uppförbacke. Ett snabbt avslut med chins och dips och därefter tack och hej vi ses på torsdag.

Jag klarade mig hyfsat, svettades en liter, frös en aning och flåsade som om jag sprungit 45 km på knappa 20 minuter. Jag sprang ju inte riktigt så långt men jobbigt var det och alla var trötta, inte bara nybörjaren. Nu smakar morgonkaffet extra gott!