Vi tog en tur till stan och tittade på Chihulys konstglas. Vilket fantastiskt ställe, vilket fantastiskt glas. Värt att besöka flera gånger om.

Från oss till Er alla!

När dagarna inte räcker till får man helt enkelt använda nätterna till att utöka dygnet. Så ser läget ut här. Det äldsta barnet är tvungen att använda tiden efter 22.30 till sin läxa som hon också gissar kommer att ta 6 timmar. Hur ska det gå ihop? Jo, hon räknar kallt med en snödag imorgon. För er svenskar som inte bor i Seattle så ska jag berätta hur det funkar. Ingenting funkar när det snöar. Bilarna panikgasar och hetsbromsar, de få plogbilar som finns räcker inte till och prioriterar västra sidan av stan och ingen klär sig för vädret. Ligger det några centimetrar snö på marken är det stor chans att skolan stängs efterom det är omöjligt att köra skolbussarna i halkiga backar. Här är det backigt, alltid underkylt och färre än en promille av alla bilar har vinterdäck. Ja, vad är det för vits med vinterdäck om det bara snöar 2 dagar per år? Så nu håller vi tummarna att det kommer en rejäl decimeter eller två under natten så skolan ställer in all undervisning och ungdomarna får sovmorgon.

Själv försöker jag supporta med käcka kommentarer och lite markservice. Lite mat, dryck och glada tillrop. Makaronilåda på kvällskvisten ska väl hålla ungen vaken och så lite sorbet på det. På med snuggien och fram med böckerna och pennan. Mina ögon glider sakta ihop och jag drömmer mig sakta upp. Fem ska jag upp imorgon. Vi lever lite i osynkade här. I kylan.

I förrgår var det första gången någonsin har jag avstått ett lopp för att det varit för kallt. Det känns lite osvenskt. –8 grader, fukt och tung, smutsig luft fick mig på fall och jag känner mig lite som en förlorare. Det har nog varit veckans uppladdning som falerat. Kallt, stressigt och så december. Hösten kryper fram, mörkret djupnar och så kommer december. Och då ska allt hända. Extra mycket skolaktiviteter, luciatåg, julfester, drivers ed, stressigt på jobbet och så kryper inte dagarna fram längre. Dagarna skenar. Och är aningen snuttifierade. Jag får en ny chans till helgen. Då blir det lång bilresa med start okristligt tidigt och ut mot havet. Löpingen går lite si och så. Har haft stora problem med höften och ryggen som inte riktigt vill ge med sig. Ja, och nu låter jag som om det faktiskt betyder något för omvärlden, nästa OS och kommande världsrekord. Men nej, det är ju faktsikt bara intressant för mig och de få som hör mig klaga. Det är faktiskt bara att bita ihop. Nu blir det ett lopp med vackra vyer och antagligen arktiska förhållanden. Blåst, minusgrader och snö blandat med regn ute på öarna. Det blir lite favorit i repris från Orcas Island för 11 månader sedan som faktiskt var en av de värsta dagarna i mitt löparliv. Och nu gör vi om det fast på en annan ö, 25km kort lopp i kraftig terräng. För en gångs skull ska jag planera noga, både kläder och mat eftersom det kommer bli en långsam, kall och blöt historia. Jag ser gärna att vi blir utan snö ett par veckor till. Trots läxor och behovet av sovmorgon.

Dagarna går och det är lite drygt en vecka kvar till vi åker hem. Datorn strejkar så det är lite svårt att få till ett inlägg.

Vi har hunnit gjort en hel del, träffat vänner, badat, varit på Grönan, vandrat lite på stan, varit i skärgården osv. Vi är lite sega, semesterlunken har tagit över och dygnet har vänt på sig. Vi är numera på svensk tid, viket tog nästan tre veckor.

Jag har varit och testat ö till ö banan med Totally Lost. Bil, skärgårdsfärja och promenad. Två dagars swimrun träning från Utö och uppåt, vilket är banan baklänges. Vi simmade och sprang, eller klättrade över klippor, i dagarna två och vilade upp oss i tält över natten. Det blåste mycket, alltför mycket enligt min smak. Höga vågor och svart vatten.

Vi har haft en fin dag på Grönan med kusinerna. Nya attraktioner och lite blåst men Stockholm är ju svårt att slå.

Idag hasar vi vidare och åker och badar.

8 skoldagar är det kvar till sommarlovet. 8 långa, sega dagar. Sega som nykokt kola. Det räknas varje dag och inte blir det direkt färre.

En öm hals har jag. Tur att man bara har en hals och inte fler. Jag pimplar te och hoppas att det ska vara falskt alarm. Imorgon är det en ny dag.

Fick precis ett email från min lokala sport-utomhus-äventyrsaffär REI. Favoritaffären faktiskt. Där kan man inhandla cyklar, ryggsäckar, klockor, fleecetröjor, skor, campingklänningar, tält, kläder… ja allt.  Ofta innehåller emailen erbjudanden på varor, klasser man kan delta i eller utomhusevents som tex parkstädning eller bergsklättring. Det är nästan alltid spännande saker som händer. Idag handlade om något helt annat nämligen att de vill att jag skulle betygssätta en vara jag nyligen köpt. När man är medlem scannar man sitt kort när man betalar och så får man en liten bonus tillbaka efter ett år. De brukar bli en trevlig slant till ett par skor eller en jacka. Jag har aldrig funderat på att de verkligen lägger märke till vad jag handlar. Men så var det alltså och just idag ville de att jag skulle betygssätta Patagoniatrosor. Jag vet inte riktigt. Nu känns det som om de kom lite väl nära. Jag tänker vara olydig och strunta i det men om ni vill veta så skulle jag nog ge dessa 4 stjärnor. 4 stjärniga sporttrosor.  

Många siffror innehåller ett kortnummer som blivit stulet i går natt från en lokal restaurang, mina siffror. Men jag fick ett vänligt samtal och hann spärra kortet. Ha! Det blir 17 siffor som är oanvändbara för tjuven.

2 dollar tjänade jag på ett vad i tordags. Mina första intjänade pengar från löpning. Jag sprang uppför en lång, brant backe och fann på toppen två leende, asiatiska trädgårdsmästare. Dessa två fann det underhållande att jag sprang uppför och frågade hur många gånger jag skulle springa. 5 sa jag. Då sa de att de inte trodde jag kunde springa 7 gånger. Vadet blev 2 dollar, det var vad den ena hade i fickan. De satte sig och tittade med uthålliga miner. 15 minuter senare var jag 2 dollar rikare och hade 2 mycket skakiga ben.

Jag har kilometerrestriktioner. Jag har ett schema där det står hur många 1000 meter jag får springa varje vecka för att foten inte ska ge upp. Det är inte lätt att hålla sig inom gränsen, faktiskt betydligt svårare än man tror. Den här veckan fick det bara bli 50 och jag klarade det inom gränsen för godkänt. Nästa vecka blir det lite mer tack och lov. Och sen kommer det bli mer och mer ända till jag önskade att jag inte hade skrivit detta. Simningen ligger jag konstant på minus och cyklingen likaså men det är andra siffror.

Första erfarenheten att springa lite längre iförd våtdräkt fick jag uppleva i fredags. Då var det spring, sim, spring, sim, spring dag. Upp och ner och hit och dit igen. Och våtdräkten fick sitta på hela tiden. Det var spännande och ganska fuktigt, både i vattnet och på land. Trots att det blåste kastvindar från norr och trots att jag hade dragit ner dräkten till midjan så blev det varmt, så varmt att jag kände mig febrig på insidan, säkert upp emot 40 grader. Men det är bara att skubba på, det är nog en vanesak. Jag funderar på att börja motionera i bastun på klubben. Benböj och upphopp. Stjärnhopp och burpees. Jag blev också stoppad av en FedEx bil längs vägen som frågade om jag var ok eller om han behövde ringa efter någon. Nej tack sa jag, jag ska bra springa bort till parken och vända. Men tack för omtanken. Han såg fundersam ut när jag sprang vidare, febrig på ytan och obehagligt svettig på skinnet.  

Jag var i röjningstagen under eftermiddagen och var på väg ut till soptunnan med ett par gamla Brooks Pureflow löparskor som gjort sitt. Men nej, det går bara inte att slänga skor även om dessa är lätt håliga och trötta. Jag räknade raskt till 15 aktiva löparskor på hyllan. Siffran är något missvisande då ett par Asics (mitt enda par) är ospringbara men väldigt snygga. Resten var 4 Icebug, 1 Salomon, 9 Brooks (varav 3 par sorgligt nog borde slängas) vilket ger den perfekta summan 15 par skor och ändå hade jag inga röda eller blå när jag skulle gå till skolan imorse föreställande Superwoman. Och antal baddräkter är två vilket säger hur mycket simningen tilltalar mig.

Superwoman i gröna skor.

Den stora pedagogen har tagit semester från hemmet. Varje morgon hör jag mig själv säga bit ihop och tänk framåt, skolan är snart slut. Varje kväll säger jag, gör bara minsta möjliga, bara det ni måste, skolan är snart slut. Slutet är nära, ungefär tre veckor av finals och eländiga uppsatsskrivningar. Barn nummer tre visade oss ett “rough draft” av en uppsats på 6 sidor som handlade om Kina och daoismen. Efter en sida var jag borta, lost, nylle på noll. Ungen skriver mer än proffsigt och jämförde olika ismer med ord jag aldrig hade hört tidigare. På något sätt så börjar man ju undra var det ska sluta. Barn idag kan hantera en dator, telefon, ja allt med knappar och batteri från 3 års ålder. Vad händer med hjärnan? Tar det stopp eller kommer de fortsätta ta in mer kunskap? Jag är rädd för att de blir alltmer uttråkade. Mer skog och gräs och mindre batteri, så de får ladda sina egna batterier. Vi ska köra batterifritt så mycket som det går i sommar.

Igår hade vi Svenska Skolans årliga friluftsdag på hyrd fotbollsplan med grusbana runt. Det är på något sätt tillbaka till lågstadiet, medhavd saft och 60 meter. Underbar tillställning! Ytterst få skrubbade knän men många nya rekord att föra in i boken. Alla vann på något sätt. Min grupp var liten men naggande god igår. Halva klassen hade tagit semester men då blev det desto mer springande för oss andra. Stafetten är ju görbra, lag aktiviteter är ju strålande. Kasta boll är ju klurigt. Bollarna for hit och dit, upp och ner. Längdhopp, ja vad ska man säga om längdhopp. Det gör ont att landa på rumpan. Och brädan som man ska stampa på sitter ju alltid lite fel. Många centimetrar blev det, mer än 100, i alla fall ibland. 60 meter tar musten ur alla. Då syns det ju vem som kommer först och vem som kommer sist. Jag försökte komma sist jämt, det är också svårt. Speciellt när några vänder innan målgången. Det är ballt att vara 5-6 år. Deras tankebanor är inte alltid överförbara till verkliga livet. Eller inte alltid till en vuxenhjärna. Och det är ju det som är så härligt. Det gäller att lyssna mycket och tänka. Och ha snabba springskor med bling och kardborre om man ska vinna 60 meter. Det var det jag förlorade på igår enligt en av mina elever. Snören är inte bra och så var det för lite glitter på skorna. Det blir till att skaffa sig lite bling.