Kilimanjaro

On 6 October, 2023 By lillahjarnanIn In English, Okategoriserade, Resor/travel, Utflykter/outingsLeave a comment

Today’s early morning dog walk happened in the woods around our house, falling leaves on the ground, big trees, easy trails and fall in the air. The dogs and I took deep breaths, jumped over fallen logs, talked a little, barked a little, said hi to neighbors, listened to the forest sounds. I am lucky to live where I live, walk the trails I walk every day. A few days ago, the morning walk was the last miles after the summit of Kilimanjaro. The other side of the world, a magic mountain, different trails, same two feet. Alpine desert, jungle, ice, rocks, slabs, grass, scree, mud, dust… Lucky me!

Adventure and travel are that extra spice to life, the little kick you get when trying something new, experiencing something different from your everyday story. Different for everyone and no adventure will be the same. I have been fortunate to have experienced a lot of interesting adventures, trips, and races, met a lot of nice humans and this one was nothing like anything I have done before. I want to believe that I am a citizen of the world, and I must say that I got a big welcome from the tallest mountain in Africa, Kilimanjaro 5895 meters/19,340ft tall and proud, Africa’s rooftop.

The Kilimanjaro climb was different than other adventures, it was not a race; I didn’t have to perform, just participate, and finish. Not fast, not slow, just steady. Pole Pole – slow slow.

I flew to Kilimanjaro International Airport, Tanzania, via Amsterdam, a fun 24h trip. The bag stayed halfway for a little vacation time on its own but decided to show up the morning of the first climbing day. Not a moment too soon.

The views were exceptional, the sky reached high above, and the stars lit up the night with thousands and thousands of sparkly lights. The cities did not look like cities and the people lived a very different life. What an honor to get to visit something so different from my everyday life and environment, nothing I have seen before. It feels like going back in time and slowing down to 5mph. A mix of traditional clothing, old cars, kids running around, food vendors, smells, dirt, mud, phones, cows… a mix of old and new.

After a three-hour ride from Arusha to Moshi and Machame Gate where the 7-day Machame route starts, we got registered, had lunch, packed the last things, filled up water, met the porters and took off. We were 9 people in the group, some I knew before, some new faces. We had a big group of guides, porters, cook etc with us. That’s the way it’s done, you carry your day pack, and the porters carry your duffel. I am used to taking care of my own stuff, carrying my own things so it feels a bit odd, a bit wrong in the beginning.

We left the gate in the afternoon and walked through the rainforest on a muddy trail up a ridge until we reached Machame Camp. It was a long walk; I think we moved for more than 7 hours. We walked the last hour in darkness listening to the sounds of birds, monkeys, and a half sleeping forest. When we get to camp our tents are up and dinner is ready.

Every night we get served dinner in the mess tent. All supplies are carried up the mountain by the porters and are prepared over one burner. Sitting on a mountain, it does feel a bit primitive. The meal starts with a vegetable soup that quickly becomes an everyday favorite. We drink enormous amounts of tea, some drink a questionable chocolate drink, we eat and chat. Our tents are set up and we roll in, unpack our sleeping bags, and stretch out.

It’s difficult to sleep the first night, it’s humid and uncomfortable. I keep on falling off the pad and rolling around. There are new sounds, and I must run to the bathroom an alarming amount of time because of the Diamox, altitude medicine. I am not the only one, I meet someone with a headlamp every time I’m out and about. At high altitude you need to drink a lot, more than you think, liter after liter, that and small meals are the cure for altitude sickness.

Every morning we get a wake-up knock on the tent, we get coffee to sip on, some heated water to wash our faces and other body parts. Each morning, a “good morning, Mama.” After breakfast it’s time to move again. We leave the rain forest and continue an ascending path to a steep, rocky ridge. We climb and climb, hour after hour until we finally get to Shira campsite at 3750m/12,303ft. We get into a routine quickly. Climb, eat, sleep, and drink a lot of water. The day after we continued east and climbed up a ridge to Lava Tower. I am starting to feel a bit woozy. It’s difficult to eat and drink, and nothing tastes good. After lunch it is time to slowly descent and we end at the Barranco campsite. I feel tired for the first time. During the descent I slip and lose my footing and end up on my back, hitting a couple of rocks. Stuff that happens when you get tired. We are at 4630m/15190ft during lunch but descend to 3900m/12795ft to rest overnight and get used to the elevation. Climb high/sleep low.

The next day we conquer the famous Barranco Wall and continue up to the high alpine desert. The first thing we see when we get to the trail is a porter falling and breaking his leg and getting carried out by his friends. Not ideal, for anyone, really, to experience or see at this point. It’s a scramble up a rock face. Not too technical but a bit scary from time to time. The guide is nice and takes my pack, my shoulder got a bit bruised after the fall. It takes hours and hours to get up on top of the wall. There are a lot of groups waiting and some are faster than others. Time seems to loose meaning. We ended our day at camp Karanga. The next day we arrive at Barafu Hut, 4673m/15331ft. It is the last rest before summit, and we get an early dinner and a few hours of rest before it is time for the last push.

A couple of cups of coffee and a very light snack, it was time to start. Summit night will always be summit night, Rainier, Kilimanjaro, Glacier Peak… it is the same feeling. It is a weird nervous sensation, empty mind, awake but sleepy. If I remember it right, we started walking at 11.30pm and got to Stella Point at sunrise, before 6.30am. It was a long slog, a steep climb over loose volcanic scree and rocks. I don’t know where the hours went, it felt like an hour or 10 hours. The air got difficult to breathe (who knew?), it was chilly, and the wind picked up. One step at a time and slowly counting in your head. Just count to 100, look up and start over. I never got to 100, I messed up around 25 every time, mixing languages, starting to think about other things. So cold, so tired. Did I even get enough oxygen to my head? I am just so ridiculously tired.

We pass groups of people. Empty faces, friendly guides trying to help, people throwing up, crying, feeling sick. We just move past and breathe. Two steps forward, one step back. Stop every hour or so for water and snacks. I promised myself to drink and eat every time. I sipped a little and finished one Kexchoklad in 6 hours. Not good, not enough. I got a huge puffy coat placed over my shoulders when I stopped and sat for a minute. Good friends are golden. Especially high up. I tend to get cold when I am tired. Especially high up.

And then we are up at Stella Point. I put my pole on the ground and wiped tears from my eyes. It’s emotional, I choke up a little, no matter the summit. I get a few hugs and high fives. We made it up in time for the sunrise and it is gorgeous. Someone gave me a cup of warm ginger tea. We have 3 minutes to rest and then we are off again. We walk along the crater rim and reach Uhuru Peak 5895m/19,340ft, around 45 minutes later. We took a few pictures, waiting for our time to sit by the sign. We all look exhausted. We eat and drink a little, look around us and see clouds. We are on top of the world. The sun is up, and it is a new day.

The celebration is short lived, we need to head down again. I’m freezing. It’s a long way down and we need to break camp and continue down the mountain to Mweka Camp.

On the way down we meet the rest of the people from our group. Some who eventually summit, others who do not. They had a rough time on the way up but are strongminded, they are getting up. Altitude is not an easy thing; you never know what is going to happen.

We speed up and roll down, dust is flying in the air, it’s getting hot, finally, and our legs and feet are getting tired. After hours and hours, then we reached camp. We get to rest in our tents, drink water, pack up our stuff. When we meet in the mess tent for food the whole group is back and some look extremely tired. We still have a long way to go to the next camp, our last one. Then, in what feels like no time, we are on the trail again, heading to our last camp in the jungle. It’s a slow walk, we drag our feet a little. It’s really a simple 8 mile walk that takes forever and we reach camp before it gets dark. For the last time we gather for dinner in the mess tent. We munch on popcorn and tea, share our summit stories and are happy that we are on our way home. One more sleep, one more night in the tent and the next day brings us a jungle full of muddy trails and a long way down. One final good night, mama, and good morning, mama. Later that night I flew out from Kilimanjaro to Dar el Salam, Amsterdam to Seattle. Home again and the shower never felt better…

A few photos borrowed from Azfar M

Dan före dan, före dan, före dan…

On 16 December, 2021 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, In English, Resor/travelLeave a comment

You know it’s close to Christmas when you get your Spotify wrapped update. What a treat to learn so much about yourself and your embarrassing habits. Will I ever grow out of Snoop, Arash and Pitbull? And how much opera can one listen to? And is it an obsession when you listen to the same song 158 times? In my defense, Cinema Paradiso by Ennio Morricone (Chris Botti, Yo-Yo Ma) is a gorgeous song and the movie is fabulous too.

I always have great plans and magnificent projects in mind before a trip to Uppsala. The expectations are high, and I want to squeeze in as much as possible. Visit old and new places, meet all the people, eat all the great food. And then I arrive, and everything slows down. I had five days this time and that is too short even to unpack and settle, jet lag never leaves your body. The last few years it’s been hitting me hard with basically no sleep for weeks. It’s always nice to go home, go back to all the familiar places and to see family. This was the first time in 14 years I have been back in December, that’s too long.

Christmas in Sweden is very different from the US. The smells, the darkness, the built-in coziness, somehow I forgot about it all. Things like that fade when you don’t get to live in the middle of it for a long time. The overused word hygge is built into Scandinavia, you don’t create it by buying a candle and a couple of pillows, it’s already there. It’s the Christmas I grew up with and of course we try to recreate it every year. Traditions that are hundreds and hundreds of years old. All the amaryllis, pine, hyacinths, moss, candle lights, the flower stores and bakeries are magnificent. The smell of the food, newly baked Christmas bread vört, the coffee shops, grocery stores. The white lights outdoors, stars and tasteful and sober decorations. It helps that you come from a town that dates to the year 980, with a huge cathedral from 1435 and a university from 1477. The Lucia concerts in the cathedral, the services, glögg gatherings and most importantly, the food. The cold weather, ice and snow on the ground. It is always nice to be back, but to be honest it’s also a bit hard. You feel guilt and sadness heavy on your shoulders.

All the things I forgot about, the ice skating on the neighborhood’s soccer fields, the sparse Christmas trees, the cold toes when you take a walk, the beautiful window decorations, all the stars and lights that light up the darkness, bundled up people taking walks, the quiet steps in the snow, the different city noise, the traditions.

And then I arrive at home and it’s a different kind of holiday season. It’s glitter and loud music. Bright and bold, gold and silver. Big trees and holly and jolly. And that is OK too. Different places, different traditions. A different life.

Springtur till Stehekin

On 7 October, 2019 By lillahjarnanIn Resor/travel, Tävlingar/races, Utflykter/outingsLeave a comment

För en vecka sedan kom jag hem efter en tur ute i vildmarken. Smutsig, något illaluktande och med blåsor både lite här och var. Efter det har dagarna gått, vardagen varit vardaglig och blåsorna sakta börjat läka. Innan resan låg nervositeten som en dimma. Att vandra över bergen, även om det går fort går bra. Men springa tillsammans med löpstarka män, med ryggsäck på ryggen i tuff terräng med höjdmeter i mängder, det är något helt annat. Jag har en förmåga att välja intressanta äventyr.

Jag hade turen att få följa med på en äventyrslöpresa som skulle gå över bergen in till Stehekin Valley, norr om Lake Chelan. En avskild och svåråtkomlig plats där det bor ca 70-80 människor året runt. Enklast att ta sig dit är med båt som tar sig över hela Lake Chelan eller med sjöplan. Vi skulle alltså springa dit, stanna i området två dagar och hika och sedan springa hem en annan väg. Vi sprang med ganska lätta ryggsäckar med vatten, mat och minsta möjliga viktigheter så som pannlampa, foliefilt, vattenfilter, kläder etc. Ett par veckor innan turen skickade vi ombyte, tandborste, tvål och lite annat med post som skulle vänta på oss när vi kom fram.

Första dagen skulle vi ta oss över Cascade Pass i North Cascades och springa till Stehekin Valley Ranch. En nätt tur på ca 35 km. Dagen började med regn och 3500ft uppför. Tankarna snurrade i huvudet. Jag var inte först men inte heller sist. Benen trummade på, ryggsäcken skavde en aning och regnjackan åkte av och på. Kartan åkte upp och ner ur fickan. Vi fick instruktioner i bilen innan vi lämnade parkeringen på morgonkvisten. Håll höger vid floden, eller var det vänster, fortsätt rakt fram till Pacific Crest Trail eller var det åt höger. Alla instruktioner var som bortblåsta och hjärnan bortkopplad. Och så stod jag på en sten uppe på Cascade Pass och tittade ut över evigheten och kände mig som liten lort.

Jag gick lite fel, vände, gick lite fel igen och beslutade mig för att vänta lite och läsa kartan. Sen bar det av igen och jag hoppade över något som såg ut som björnbajs. Just det ja, jag var ju inte direkt ensam. Nu gick det fortare ett tag, ganska mycket nedför. Efter några kilometer kom jag ifatt de snabba killarna som saktat ner för att ta sig över ett vattenfall och vi alla stannade för att äta lite.

Det var öppen terräng och stora stenpartier så här högt upp. De kommenterade att jag rusat förbi området med flera björnar. Oj, vilka björnar? Ibland är det bra att vara inne i sin egen bubbla och inte se eller veta vad som sker omkring en. Jag hade en känsla av att det var någon vid sidan av mig och jag kände lukten men tror jag valde att inte se.

IMG_5736 (1)

Sen bar det av och jag hade sällskap fram till vi kom till en stor flod där bron var uppdragen på andra sidan i väntan på vintern. Det var så mycket vatten, forsande iskallt smältvatten från bergen. Det tog lite tid men vi kom över. Med blöta kläder upp till midjan var det bara att fortsätta. Terrängen tätnade och jag hörde morrande ljud. Jag bestämde mig föra att inte titta bakåt.

Sen var det ju det där med höger och vänster. Det är lätt gjort att springa fel när man börjar bli trött. Jag räknade till 34 km och 5000ft upp och ner ungefär och då blev det fel. Och så tog stigen slut. Jag satte mig återigen ner på en sten och tänkte att nu är det kört. Jag orkar inte en meter till, jag vet inte var jag är och nu blir jag kattmat till en väldigt stor katt. Men när det inte finns några alternativ så är det ju bara att rycka upp sig och snurra lite på kartan och bestämma sig för att man tror att man vet var man är. Det tog en timme och lite till men sedan var jag framme och gick med släpande steg på grusvägen som ledde till ranchen där vi skulle bo. Sista milen gick i raketfart. När jag kom fram satt killarna på verandan, nyduschade och muntra. Jag låtsades vara pigg och satte mig en stund. Sen fick de hjälpa mig upp ur stolen. 47.2km blev det. Det var ett tag sedan jag sprang ett maraton och lite till i tuff terräng. Det var lite oplanerat.

Vi åt, vi sov och vi åt igen. Maten serverades i enorma vilda västern portioner. Brisket, lax, revben, ägg, bönor och stora, feta skivor av vitt bröd med smör. Varje dag avslutades med 8 sorters paj med en rejäl klick vispgrädde. Det sköljdes ner med lemonad. Krafterna kom tillbaka och vi vandrade och joggade i två dagar.

Första lediga dagen bar det av upp Mt McGregor. Brant, högt och snöstorm. Jag var något halt, trodde ärligt att nu var dagen kommen för två höftledsoperationer och bestämde mig för att jogga tillbaka lite tidigare. Det blev närmare 18km av ankvaggande i naturen.

Ledig dag nummer två tog vi en turisttur och tittade på allt som gick att se. Gamla skolbyggnaden, postkontoret, en utsiktshike, gamla stugor, växter… allt vi kunde hitta till fots. Vi var till och med på en farm där vi blev lovade att se en enorm morot men det slutade med att det inte fanns några morötter kvar men enorma kålhuvuden och en liten plats där man kunde hela sig med hockuspockuskristaller, luktagott ljus och lyckopiller. Livet på landet. Det var skönt att röra på benen som började bli allt stelare.

20190928_192451597_ios

Mer mat och mer lemonad. Prime rib och paj. Vi inhandlade öl i den lilla butiken/båtbiljettshoppen och skålade i ljummen IPA sista kvällen med gänget. Vädret började bli lite tveksamt och vi bestämde att sista dagen skulle få börja lite tidigare än bestämt så vi inte skulle bli fast i snöstormen som började blåsa in. Jag lyssnade på regnet och vinden som slog mot taket hela sista natten.

Klockan ringde tidigt, frukosten blev lätt idag och ryggsäcken hänges återigen på ryggen. Och sedan bar det av. Jag hade bestämt mig för att springa med två andra så att jag skulle hitta tillbaka. Och så fick jag lite björn- och kattfrossa efter första dagen.

Idag gick turen från Stehekin Valley Ranch till Rainy Pass. Det började uppför och fortsatte i den andan. Inte min favoritdag precis. Det var ett konstant klättrande, höjdmeter efter höjdmeter, smal, lerig stig och sten, slingrande uppför. Efter ungefär 13 km började snön yra i luften och några kilometer senare var det helt vitt på marken, det var dags att dra upp tempot en aning. Det började bli kallare och kallare och vantarna kunde inte hålla kylan borta. Jag var tacksam att jag hade stoppat ner ett par långa tights och extra vantar. Allt blev genomblött av regnet och snön, skorna var täckta av lera och fötterna blå av kyla och vatten.

Sista kilometrarna var stigarna helt snötäckta och det var vitt på träden. Vinter i september. Efter 31.5 km så var jag framme vid bilen där killarna väntade. Genomfrusen. Det finns inget mer komplicerat än att byta kläder bak i en bil när man är blöt och iskall. Fingrarna fungerar inte, blöta, tighta kläder limmar sig på kroppen och så ska ju också nakenheten magiskt gömmas när man är i grupp. Det tog en timme eller så innan kroppen tinade upp och jag hade tredubbla herrjackor insnurrade runt kroppen som samlades in från alla i bilen.

Väl hemma igen så badas leran bort, tårna har varit blöta i dagar så blåsor har puffat upp lite överallt, fingrarna har fått normal färg och storlek och ryggsäcken töms på allt innehåll och blivit instoppat i tvättmaskinen. Och så är det måndag igen.

Summan av kardemumman. 68.5 miles – 109.6 km plus lite till som inte klockan fått med. Långt, vilt, ensamt, nedbrytande och stärkande. Det började i sensommarväder, träden bytte till höstfärger i bergen och luften blev krispig och så kom vintern med enorma mänger snö som en överraskning sista dagen.

Bilder lånade av Robert, Nick och Anna.

Mt Rainier 2019

On 27 August, 201927 August, 2019 By lillahjarnanIn Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Vad tänker man när man står på en bergstopp? Högt upp och blickar ut över oändligheten? Jag brukar känna mig ganska tom, lite tårögd, trött och upprymd på samma gång. Vattnet burkar smaka extra gott och tankarna töms efter att har varvats och ältats vid varje steg under några dagar. Jag kan fortfarande känna när jag satt på en bergstopp i Alaska för några år sedan efter dagar av vandring, paddling och cykling och fick tårar i ögonen. Då och där kändes det in i ryggmärgen, så vackert att vi alla blev tysta. Så ödsligt och så oändligt. Den känslan skulle man vilja kunna stoppa i en burk och sälja som lyckopiller.

Den här gången tänkte jag att ryggsäcken satt nog fastlimmad och jag får nog inte av den. Och får jag av den kommer jag nog aldrig få på den igen. Repet är nog omöjligt att klippa ur och jag är nog fast med kompisarna i oändlighet. Jag var för trött för att tänka, och för tömd för att få ihop trådarna. Det är konstigt att luften suger syre ur kroppen. Det borde ju vara tvärt om. Det var svårt att andas, svårt att lyfta fötterna, omöjligt att prata.

Förra året mer eller mindre sprang jag upp Mt Rainier med mina stegjärn och enorma 100L ryggsäck på ryggen. Träningen gick som på räls, sommaren var fin och kroppen var något sliten men ändå glad. Dagen efter hade jag inte ens lite träningsvärk och livet gick vidare. I våras blev det bestämt att kompisen och jag skulle upp igen. Vi laddade på varsitt håll och ibland ihop. Och för första gången på länge så kändes det tungt. Tungt att träna, tungt att andas, tungt att få ihop tiden. Eller var det viljan det var fel på? Knät gjorde ont och foten var svullen. Is och bandage om vartannat. Men allt går om man inte ger sig. Och vad som är tungt för mig kan ju vara omöjligt för någon annan. Det handlar ju egentligen om hur mycket man vill och är beredd att offra. Och jag tror att jag inte har varit riktigt varit så sugen på att offra sömn och ledig tid år. I mer än 10 år har jag knatat, skubbat, rullat uppför och nedför, lyft, burit och lagat punkor. Släpat kajaker, burit packrafts, paddlar, flytvästar, hjälmar och mat. Skakat av rädsla och av skratt, tackat gudarna för att jag inte brutit fler kroppsdelar och allmänt känt mycket tillsammans med fina människor. Burit cyklar uppför berg, kräkts i buskar av utmattning, varit förfrusen och halvt medvetslös, simmat över hav och fått gåshud av vackra vyer och njutit varje gång och i mängder. Och så kom dagen när jag inte kunde njuta av bentrötthet och illamående. Det borde vara tvärt om, att man njuter mer ju jobbigare det är. Så brukade det vara.

Nu var det ju inte så att jag inte njöt på toppen av Rainier. Njutningen var aningen fördröjd och satt djupare än tidigare. Jag kunde inte sova på berget. Två sömnlösa nätter och kompisen kunde inte heller sova så vi hann avhandla allt och ingenting in på småtimmarna. Jag fick känna av höjdsjuka och trötthet i mängd.

När man springer maraton pratar man ofta om att man väggar. Helt plötsligt kan man inte ta ett steg till. Det har aldrig hänt mig på de maraton jag sprungit, inte ens som nybörjare. Men nu kändes det som det var en stor mur på toppen, 14,411ft/4392m upp. Vinden ven och alla var vi starka. Vi rusade upp till toppen. Det gjorde att tempot var gubbigt, alla andra var ju snabba snubbar. Jag kom upp och luften tog slut. Jag satte mig på ryggsäcken och slet upp vattenflaskorna och insåg att jag inte druckit något på hela vägen upp. 5 timmar utan vatten, hur tänkte jag då? All rutin och all erfarenhet var som bortblåst. Dricka vatten gör man alltid, när man rör sig, när man sitter stilla, när man paddlar, när man cyklar. Något jag konstant fått träna på. Jag förökte så smått klunka i mig det frusna vattnet och knaprade på en knastrig och iskall Stingerbar. 20 minuter senare var det dags att hänga på sig ryggsäcken och klippa i repet i selen och vända ner. Jag kunde svära på att det bara hade gått 3 minuter.

Vi börjar sakta trava ner, vi växlar några ord och jag tar täten. Jag snubblade en gång, föll framstupa och insåg att nu får jag försjutton skärpa mig. Då slår det mig att vi var uppe. Och nu är det gjort. Och då på vägen ner gråter jag en skvätt men slutar så fort jag bara kunde samla mig. Det är oerhört jobbigt att gråta och gå samtidigt när det blåser storm och luften är tunn. Och så känner man sig lite fånig. Så kommer lättnaden över en, benen rör sig, ryggsäcken blir lättare och luften går att andas igen. Kanske borde jag prova en annan rutt nästa år?

17 timmar senare har vi travat hela vägen ner och fått skjuts hem. Duschar, äter och tömmer ryggsäcken på köksgolvet. Och precis som efter vilken tävling som helst så känner man sig lättad men det är så tomt.

Tack och lov så finns det nya äventyr bokade och planerade. Det är snart dags igen.

Rainier igen

On 24 September, 201824 September, 2018 By lillahjarnanIn Okategoriserade, Resor/travel, Utflykter/outingsLeave a comment

Då hände det igen. Jag packade och travade upp för Rainier bara för att behöva stanna och vända. Precis som sist fast ännu lite värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Är det målet eller resan dit som är det viktiga? Den här sommaren har resan varit lång, upp och ner och upp och ner men ändå inte riktigt hela vägen upp.

Rainier 2 blev en tripp att minnas. Det började bra, bara några dagar innan den stora händelsen. Jag fick turen att få en återbudsplats i sista minuten. Vem kan säga nej till det? Jag rasslade upp mig och plockade fram ryggsäcken och diverse prylar för att göra mig färdig dagen innan. Jag fixade det jag saknade och slimmade packningen och drog ner några kilo sen sist. Jag börjar bli expert. För sisådär en vecka sedan var det dags för utrustningskontroll, samma dag som jag fyllde 46. Jag har haft ett slags mål i huvudet under en tid tillbaka. Målet har varit att avsluta alla kraftfulla och överdrivet svettfyllda aktiviteter och äventyr när jag blev 45. Det gick åt pipan. Jag har tvekat och sagt nej till diverse högtflygande tävlingar och annat skoj det sista året. Men inte kan jag väl lämna Rainierklättringsutmaningen 45 minuter från toppen?

Mitten av september är inte direkt den ultimata tiden på året att hasa sig upp med sina stegjärn på bootsen, repet inklippat i selen och ryggsäcken på ryggen. Efter en oerhört varm sommar i PNW har sprickorna blivit massiva och berget visar otroligt stor påverkan från ett alltmer stressat klimat. Vad gör man, inte tackar man nej för att vädret kan vara besvärligt. Tvärtom.

Det började finfint. Blommorna blommade och fåglarna kvittrade. Det var lite småkyligt två timmar in och sedan kom vi fram till Pebble creek som var en sprudlande fors som var svår att korsa utan att få blöta kängor för en månad sedan, men som nu var nästan helt uttorkad. Därifrån låg snön kall och ovanligt frusen. Det frös på snabbt och så fort det var dags för en paus så åkte dunjackan och de stora vantarna på. Väl framme på Camp Muir på 10000ft så såg vi knappt handen framför oss. Vinden ven och snön flög i luften. Efter att ha varit där ett antal gånger de senaste åren var det inte speciellt svårt att lista ut att toppen som låg gömd bakom ett kraftigt och argt moln, inte skulle bli alltför lätt att nå, om ens möjlig att nå, på grund av kraftigt snöfall och vindar som jag aldrig tidigare har upplevt. Vi var sex deltagare och fyra guider. Medan guiderna smälte snö och funderade på vädret så fick vi andra chansen att lära känna varandra en aning. Alla utom jag hade flugit in till Seattle från andra delar av landet. Alla andra var män. Alla andra hade en helt galet orealistisk uppfattning om hur man klättrar ett berg i vansinnigt väder.

Vi åt middag och kröp ner i våra sovsäckar. Om någon sov vet jag inte riktigt. Det var lite liv och rörelse under natten både ute och inne. En annan grupp gav sig av mot toppen sen kväll för att återvända nerkylda och eländiga fyra timmar senare. Vinden slog mot väggen och visslade i takt med snön som föll tungt. När vi öppnade dörren till det som är ett oisolerat 100 år gammalt skjul kl 6.30 på lördag morgon var det snö upp till axelhöjd framför dörren. Ompackning, what if prat och vad sjutton nu då kommentarer och så knatade vi över till guidetältet med packningen på ryggen. Ansiktet täckt av en buff för att vinden gjorde att jag inte kunde andas. Skidglasögon på, fyrdubbla lager byxor och alla tre jackor på. Tacksam att jag hade hyrt byxor och jacka i Himalayastil för att ha över mina egna vinterkläder.

Frukost och väderprat. Det såg illa ut. Jag fick chansen att prata själv med en av guiderna som jag lärde känna vid första klättringen, en supersherpa som är chef på Everest och har klättrat och guidat alla världens toppar. Vi stod ute och tittade åt det väderstreck där toppen en gång syntes. Jag fick ett ärligt besked om att han skulle ge det 1% chans att toppa om vädret la sig. Vi blickade mot himlen och andades in. Vi konstaterade att vi skulle ju få chansen att ses igen nästa år vilket vi såg fram emot båda två.

Tre av männen packade ihop och kände att det var för mycket spänning för dem. De ville hem, fortare än kvickt. Detta var ju oerhört läskigt och inte det de förväntat sig. De blev evakuerade för en bunt dollar tillsammans med en av guiderna. Det betydde att de fick sakta gå ner i blåsten utan sikt över snöfälten. Timmar av långsam promenad. Jag övervägde en snabb exit, jag kanske borde hänga med ner? Men när jag steg ut utanför tältet insåg jag att jag skulle lida betydligt mer i blåsten på vägen ner än vad jag skulle göra mitt på berget, i blåsten, mitt i hela härligheten.

Två av guiderna blev uppskickade till Ingraham Glacier där man sover några timmar i tält innan den sista klättringen mot toppen börjar. Efter halva dagen kom de tillbaka med andan i halsen. De hade monterat ner camp, tälten var nergrävda i ett hål och de konstaterade att de hade hasat fram i snö som kom upp hela vägen i axelhöjd. Vi skulle vänta in vädret och se om vinden la sig och snön slutade falla.

Vi roade oss på glaciären, drack kaffe, käkade Snickers och funderade på framtiden. Jag fiskade fram en halvfrusen bit av kladdkakan från födelsedagsmiddagen för två dagar sedan. Ytterligheter. Då var brasan tänd och hunden låg och kokade framför. Nu trodde jag fingrarna skulle ramla av när jag försökte vira ut kakan ur plasten. Det är gott med halvfrusen, tillplattad kaka. Livets små stunder. Jag har blivit bäst på att packa mat till tävlingar och äventyr, det är ju kul att jag har lärt mig något genom åren av skogsknatande och farande i floder. Jag lägger till det på mitt CV, matsäcksexpert för flerdygnsäventyr som inte får väga något men ska innehålla tusentals kalorier.

Vi fick höra timmar av Everesthistorier och knasigheter från klättringar runt om i världen. Tillslut packade vi ihop oss i sovsäckarna, lade på rad och bestämde att vi skulle gå upp 5 för att förhoppningsvis kunna ta oss uppåt. De hade fått kontakt med några guider som var på väg upp för att gå före oss och leta en ny led eftersom hela berget hade fått ett nytt täcke av några meter tung snö över raviner, sprickor, sten och is.

Före 5 på morgonen ramlade det in en istäckt man som satte igång gasen för att koka vatten och diskutera dagen. Det var inte tal om att ens göra ett försök upp till högre höjd. Tillsammans konstaterade de att det inte fanns en chans att ens ta sig förbi Disappointment Cleaver. Med den förra klättringen färsk i minnet kunde jag inte annat än att hålla med. Jag ville inte upp där utan att se var fötterna hamnade under snön. Det är sand och sten som glider medan man försöker hålla sig mot väggen och inte ramla ner tillsammans med de man sitter ihop med. Något lättad av beslutet men ändå ganska besviken.

Förmiddagen gick och vi tog oss till från tältet till Camp Muir och sedan i häftigt guidetempo ner till Paradise. Det här var killarna som flög ner i djup snö med en 100l rygga på. Det såg ut som de gled ner på skidor men de hade boots precis som jag. Det var bara att flyga med i hastigt tempo och jag har aldrig tagit mig ner därifrån så fort. Vi körde vidare mot Ashford där vi åt Nepalesisk mat hos mannen som har rekordet i snabbast Everestsummit genom tiderna. En vän till mina nya vänner. Ännu en upplevelse att minnas.

Hur är det då efter ett andra försök? Jag väntade på att någon form av besvikelse skulle komma över mig i form av hopplöshet och jävlaskitberg. Men nej. Visst är det lite trist men nu får jag ju en anledning att göra om det nästa år. Jag hade några otroliga trevliga dygn med guiderna. Jag fick uppleva ett väder som jag definitivt inte hade förväntat mig och jag blev inkluderad i deras funderingar och diskussioner om hur vi skulle gå tillväga. Det var också länge sedan jag frös något så otroligt mycket. Mt Rainier är högt och ibland väldigt hopplöst svårt att navigera. Jag förstår att människor kommer bort, går fel och gör stora misstag även när vädret är fint. Och jag är oerhört tacksam att jag hade några riktigt rutinerade rävar med mig.

På återseende

June

On 11 July, 2016 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, In English, Resor/travel, Utflykter/outingsLeave a comment

7 loads of laundry and lawn moving, that is what this month’s last day consisted of. June, a month of craziness. It started out with a big graduation. Johanna got her cap and gown, we saw her on the big screen at Key Arena and all her cords of excellence shone in the camera flashes. A very proud moment for her and us. And I have to brag a little bit, top 10%, with honors. We had family visiting for the first two weeks of the month that were also the last days of school for the kids. Off to Bend, OR for a climbing competition for a few days. Stuffy nose, fever and all over achy but had a really nice time with Caroline. It’s a long drive for a few days but well worth it. We stayed at a nice place and ate really good food. The food trucks in Bend are worth a visit.

Back home, unpacked the puffy coat and packed shorts and volleyball gear and off to Orlando, FL. Jo’s last tournament as a volleyball player. Brjann coaching and the rest of us as supporters and team chauffeur/chaperone. Over 2200 teams from around the country and the world playing. 98 degrees and asphalt melting. It’s just too much. And we didn’t get to see any alligators this time. The supporter crew ran between games and Universal Studios, cheering on the team and riding rollercoasters in heat. We opted for the water rides and walked around in wet clothes most of the time. The new Harry Potter area was actually amazing if you are a fan and we spent endless time there. Still a stuffy nose, fever and achy. After little bit over a week at the number one retirement state, two flew to Anaheim, CA for another tournament and the rest of us had another day of heat and midnight burgers and then we flew the team home to Seattle, WA. We got a bit teary and sentimental when we got home, two kids and I. It’s a really great group of kids. It felt good breathing crisp air, the skyline is beautiful and the mountains look inviting. And here we are.

The kids that are back home are sleeping and climbing, enjoying the first few days without school and sleeping in their own beds. Three family members at home, three cars, we all have our freedom back. I am still trying to cure my cold after three weeks, catching up, cleaning my mailbox after a month of other commitments, making phone calls, doing some yardwork and baking. The tomato plants barely survived, grapes are growing and the grass is thriving. Its race time in two weeks and I have trouble breathing. I am running one mile at the time, literally. I run one mile in the slowest pace possible. How do you get your breath back after a cold?

What else? Nothing mucho.

And I forgot to post this. Another week passed and the cold is almost gone, the tomatoes are thriving and blackberries are getting darker and juicier. We are eagerly waiting for nicer weather and for getting into the summer feeling. We haven’t really seen the sun in days and we are heating up around the grill at night pretending its summer.

Våren har snart passerat

On 22 April, 201622 April, 2016 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, In English, Resor/travelLeave a comment

Så blev det äntligen fredag igen. Våren drar sin sista suck här. Träden har blommat förbi och lämnat rosavita täcken av blomblad på marken. Jag kilpper gräsmattan varje vecka, det växer så det knakar. Solen har gjort himlen blå och värmt luften ljummen sista veckan och vi har ätit middag ute varje kväll. Till och med myggorna har vaknat. Förra helgen tillbringade Johanna och jag i Los Angeles. Vi flög ner mitt i veckan för att möta upp hennes lag och spela en lång volleybollturnering i änglarnas stad. Jag vet inte om det är rätt att kalla Los Angeles en stad. Det är ett myller, fantastiskt vackert längs stränder och där palmerna står spikrakt mot himlen men avgrundsdjupt, otrevligt på sina håll. Värme, smuts och människor som utstrålar trötthet. Solbruna ben, skrattande barn och god mat. Trafik som inte går att komma undan, morgonrusning, lunchkö och även nattliga köer. Staden som aldrig sover. Varje gång jag återkommer upplever jag något nytt och jag kan aldrig riktigt avgöra om jag gillar det eller inte. De var en av de sista resorna med laget. Vi har en långkörare till Florida kvar men annars är det bara lokala turneringar fram till juli. Slutet på en era. När vi var borta firade Sofia sin 15e födelsedag. Ett år äldre, mer vuxen och ännu längre. Jag är snart omvuxen på alla sätt. Stora barn.

Här hemma började jag dagen med någon slags rengöring och upplockning. Det är alltid uppfriskande att jaga sopbilen vid 6.30 när vi glömt att dra ut tunnorna till vägen. Det hopar sig, både i hörnen och på öppna ytor. Lagom till det värsta var upplockat och undanstoppat så drog dammsugaren sin sista suck. Tvärdöd, tyst och väldigt stilla. Nu blir det ofrivillig shopping lagom till helgen. Och den gröna Electroluxen får hamna på sopberget.

Klättringen går stadigt uppåt och det tävlades ute på öarna när vi andra hasade runt i Convention Center i LA. Ytterligheter, glesbygd, färjor och naturen i gripbart avstånd.

Jag hade hoppats på säsongspremiär under veckan som varit och ännu ett lopp på lördag men det blir inte riktigt så. Segdragen förkylning, eller kanske allergier och en fot som lever sitt eget liv gör att det får bli några veckors lätt träning. Jag ägnade mig åt löpbandskilometer på hotellet för att undkomma trafik och värme vilket är så långt från uppfriskande skogslöpningar man kan komma. Kroppen är trots allt anpassningsbar och det är ju bättre att springa lite än inget alls. Jag delade hotellgymmet med några 20 åringar som körde discofredag trots att det både var tordag, fredag, lördag och söndag. Pumpade biceps, gjorde grimaser och kollade in resultaten i spegeln. Det är uppfriskande på något sätt. Själv har jag ju en sån otroligt helhetssyn, ha. Vem bryr sig om biceps när kolesterolet stiger och hjärtat åldras.

Jag försökte få upp de unga vuxna och äta frukost, lunch och middag, frisk luft, promenader och annat larvigt. De ville bara sova när det var spelfritt. Min egen dotter lydde mig trots allt men jag tror inte att hon uppskattade mina tidiga morgonringningar då jag gav sista chansen innan frukosten stängde. Jag predikar för aningen döva öron och inser att även de vuxna i sammanhanget tycker att jag är lite knasig. Men det bjuder jag på. Vadå rutiner, fasta måltider, frisk luft och rörelse för att kunna prestera bättre varje dag på en turnering?

Nu ska jag gå och röra på mig. Tacksam över att jag aldrig känner någon träningsbaksmälla, träningsvärken finns alltid men jag känner aldrig att jag inte har lust. Kroppen är lite av ett diesellok ni vet. Den mår bra av att köras runt, står den stilla så rostar den ihop lite. Kanske blir det discofredag, bänkpress och sånt man gör för syns skull. Eller kanske något mer viktigt. Jag famlar planlöst utan lopp och plan att följa. Men jag vet i alla fall att man vinner inga lopp med välpumpade biceps.

Vad som händer runt omkring oss har jag tappat kontroll över. Kanske Trump vinner, valutan devalveras och kanske våren vänder och ger oss floder av regn och dränker mina nyplanterade grönsaker? Vilken toalett får man egentligen besöka, dam eller herr? Och vem vill skaka hand med vem?Tydligen får man göra som man vill. Ve och fasa, världen är förskräcklig. Men ändå ganska bra.

Kalket dammar

On 25 March, 2016 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Resor/travel, Tävlingar/races, Träning/trainingLeave a comment

Jag har något slags ryggskott och jag har en teori. Under de senaste 7-8 åren har jag rört på mig dagligen, mer eller mindre. Inte något otroligt, fantastiskt men hasat mig fram, skuttat hit och dit, plumsat runt och hävt tunga saker runt omkring och upp. Ibland helhjärtat och ibland ganska mycket på rutin. Det konstiga är att jag njuter av detta. Jag kan dra benen efter mig när jag städar, mailar, handlar eller jobbar. Jag kan också dra benen efter mig när jag tänker att nu är det dags att springa. Det går i snigelfart, upp för trappan till garderoben. Jag maskar, känner efter. När jag väl kommer utanför dörren går det per automatik. Det är rätt skönt. Tro inte att det alltid har varit så, det tar tid att bygga upp. Som ni kanske har förstått så gillar jag när det är lite motstånd, halv storm, regn och lera. Varför duscha om man inte behöver liksom.

Förra veckan åkte vi till Spokane. Sex timmar i bilen och sedan 3 dagar av volleyboll på det. Jag agerade mamma, chaufför och medföljande kompis. Det var dubbla turnerningar, förmiddag och eftermiddag/kväll, alltså ingen dötid. Det var så illa att vi åt middag på hotellet vi 10 på kvällarna och då bodde vi på Holiday Inn, ingen väljer att äta på Hoiday Inn om det inte är panik. Det var tidiga mornar och sena kvällar och vi var totalt utmattade varje kväll. Vi satt på metallbänkar mest hela tiden, ibland på golvet och så stod vi lite på golvet. Och så sov vi på hotell och satt några timmar i bilen varje dag. Jag tränade inte en minut. Jag åkte till och med hiss men tog trapporna i stället för rulltrappan ibland. Och så drack jag en massa urdåligt kaffe och åt pommes frites varje dag. Och så körde vi hem. Och så blev det måndag och jag hade tid för att göra om ett tävlingspass (16.4 CrossFit Open) som jag missat pga resan. Hepp. Nu kör vi. Jag värmde så klart upp. Länge. Men sen satte jag igång med domarn bredvid mig. 55 marklyft på 155, check. 55 wallballs, check. 55 kalorier rodd, check. Sen rätade jag ut mig och det gick nästan, nej egentligen inte. Det var lite ostbågsform över det hela. Allt som jag egentligen är bra på blev jättejobbigt. Jag tänkte DNF i huvudet under hela tiden, vilket var knappt 12 minuter. Jag hann tänka jättemånga tankar på 12 minuter. Tänk om jag andas så hårt att jag till slut bara tappar andan. Vad irriterande att byxorna hasar. Vad konstigt det känns, jag älskar ju att ro. Jävla byxor. Andnöd. Nä, skärpning. Är alla snabbare eller är jag bara grymt långsam. Andnöd. Undrar om man kan ha en puls på 250. Springer man en tävling så måste man ju alltid ta sig i mål eftersom man måste ta sig till bilen och går man tar det bara längre tid. Sitter man på en roddmaskin är det ju bara att kliva av, motivationen försvinner liksom. Det var samma hjärnspöken som på Vancouver marathon för några år sedan, sista 300 meterna. Jag var övertygad om att det inte fanns någon målbåge och jag blev så förbannad att jag tänkte bara skita i sista minuten och kasta in handduken när det var 0.2 miles kvar av 26.2. Publiken vinkade och tjoade och jag tänkte bara va, har ni inga hem att va i, varför står ni här och tjoar? Och jo, jag kom i mål.

I alla fall så var det ganska pyton med ostbågen i tisdags men på något sätt så mjukar det upp sig under dagarna. Veckan har passerat och ryggen har varit hyfsat rak. Men min teori då? Jo, jag tror att sånt här händer när man inte rör sig tillräckligt (och sitter på kalla, hårda metallbänkar på arenor). Jag tror att om jag hade klämt in ett pass varje dag så hade kroppen mått bättre och ryggen hade nog inte bråkat så förfärligt när jag väl tog i. Enkelt. Så enkelt.

Och idag var det dags igen. Sista tävlingsdagen 16.5. Tjoohoo. Astaggad. Jag kom förbi 21 thrusters och 21 burpees och sen kände jag att det är nog lika bra jag går hem nu. Jag tittade på när de andra svettades så det blev pölar på golvet. Ostbågsformen kom raskt tillaka och jag tog en tur förbi kiropraktorn på vägen hem. Nu är jag lika rak som en salt pinne. Och så har jag köpt tungdlyftarbälte. Det är lite fusk. Det går egentligen bättre om man bara skaffar sig magmuskler av titan. Men jag kände att jag skulle kunna göra lite både och, titan och bälte. Hängslen och livrem. Dubbelplåster. Och visst, det känns ju lite 60-tal, manligt och ryskt. Kalket far och skriken kommer hela vägen från magen och det matchar jag med rosa skor.

March

On 23 March, 2016 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, In English, Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

My finger hovers over the mouse these days, I don’t seem to be able to post anything, unable to click.

Back from a long weekend of double tournaments in Spokane, the extraordinary city in the eastern part of Washington. I love to pack up the car and drive far. It seems like I am the only one in the family. One kid staying at one hotel and playing downtown, and the other kid staying at another hotel and playing at another arena. The car going back and forth, early mornings and late nights. Cracked the windshield the first day, not a good start. Add on a ton of bad food, lack of sleep, and sore bodies. Tournaments are tough for kids. It doesn’t matter how fun it is or how well you play, it’s intense. It’s a team effort. Rough patches in sports can feel like opening your heart to someone who doesn’t love you back. A long tournament really sucks the energy out of both kids and adults. Monday comes, the week goes on and the whole family is left with a hangover. The kids came home wanting real food, they are like super humans with metabolisms like Spiderman.

We came back to sad news from Brussels. Once again terrorism strikes Europe. I am grateful that friends living in Brussels checked in on Facebook. It’s difficult to understand, and maybe we don’t want to understand. Anger and sadness, and feeling helpless. Terrorists getting too close. Disturbing peace and trying to mess with our everyday life’s. The heart of Europe that was my hometown for a short time in the 90s. Je suis sick of this shit! And I follow the news from here and it seems so far away. I hear the kids talk about Belgium and their friends don’t know if it close to France or Russia, and that worries me. The world is growing smaller and closer yet some countries live outside and far away. Where is the center of the world? Trump worries me. A lot of things make me worried. And angry. And sad. It’s even more important to vote for a person capable of running a big country in a world in stress.

I’ve been following a debate in the Swedish news the past weeks. If they should allow only women a few hours per day at pools. There has been incidents were men get too close, men that can’t handle seeing women swimming with lighter clothes on. And women that swims covered with clothes believes that they should be able to swim with only women. This worries me too. It has taken a long time to get where we are now. Women’s rights, equal rights, men and women, voting, equal pay, maternity and paternity leave. Why? No. Equal. Think about it. At first I felt that the women should have their hours for themselves but when I actually thought about it… no. I don’t think it is right. We are different. If there are men that can’t handle it, move on. We swim, live, work, run…together. Don’t ruin decades of work. Men and women are different but we live under the same sun.

And as always…a training update. I try. I really do try. I am not really a Marvel superhero at the moment, not even trying to act a part. But I am healthy, balanced and pretty strong. Maybe that is good enough. I am trying to build the machine, feed the flame with firewood. But sometimes it’s not all that fun. That’s where I am now, at the intersection of I’m putting in 2 hours per day and not feeling it. I complain in my head before I run. I hear myself take deep breaths, of boredom. I can’t help it. I need something to look forward to, something impossible and beautiful. Mud, rain, wind and some snow. It builds character. You want to look forward to a warm shower. You want to look up at a mountaintop with a pumping heart and tired legs feeling overwhelmed and saying to yourself – Hey, it looks pretty gnarly but think of the view at the top. At the intersection of pushing your limits and experiencing joy is where the magic happens. I need to find that check point on the map. It’s close, I am sure. And goddammit, I really want to be fast again.

We have two scary opossums in our backyard. A man and a woman. We have even seen some opossum porn and it was not very nice. Rabbits, birds, dear, raccoons… you are all welcome. But opossums. Holy crap. Have you seen the teeth? And the tail? Just sayin’. I am more scared of opossums than bears. I sing every time I take the trash out.

Back in town

On 18 August, 2015 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, In English, Resor/travelLeave a comment

The beauty of getting up really early. I am still searching for it. I used to enjoy running early, greeting the sun, slowly see the forest wake up. Waking up before the newspaper arrives, before coffee tastes good, before the TV news starts.

We are back home and life is slowly getting back to normal. A month away is a long time. There are new houses in our neighborhood, new asphalt on 85^th. Jetlag hit me hard this time again, it doesn’t get easier. I woke up early and waited for the gym to open at 5.30. Back home after 7 for a second breakfast. Watching a movie at 8 with kid #2 that is up early too. I hope the day lasts longer than yesterday. A few more minutes every night.

Thanks to all family and friends in Sweden. We all had a great time. Next time, please get this weather thing straight. We have enough rain and cold winds at home 😉 Thanks for letting us borrow houses, beds and cars. And thanks for your time. If we missed you, there will always be a next time. We got a few days out in the archipelago celebrating an important birthday. The weather finally turned around and the sun came out. Thanks for letting us stay in the annexe. We will be back! And we feel very honored that Bosse the dog even considered jumping on to the boat when he saw us, even if he missed and ended up in the water.

We are looking forward to a bunch of visitors for Christmas and we are secretly hoping for company for Thanksgiving.

It feels like it’s been two months since I spent time at home. Before Sweden, Alaska happened and I had a week at home in between. That week was filled with great friends visiting from Sweden and nightly sweats, no sleep and nightmares. The nightmares ended after a few days with my parents. This time I slept through jetlag, I was too exhausted after the race. I also kept on eating lots and lots of food, somehow I felt starved weeks after. For the first time in a long time I didn’t feel like moving around or working out. Lucky me, I had really messed up feet so I could not wear shoes for weeks, so no running. When I finally got out for a run I actually felt good and Caroline and I even joined a gym. Caroline climbed and I tried to rehab my shoulder but I spent most of the time people watching. That will be another blogpost. Wow people. I don’t know if I am a very changed person from living abroad for 8 years or if Swedes changed. Maybe a little bit of both. I even visited a CrossFit box for a workout. That made me more homesick than ever. I really miss BelRed and it will be good to get back on track.

I did a Costco run yesterday and had an Alaska flashback seeing all bars and snacks that I will never eat on a normal day. I think this race will follow me as long as I live. And I can’t wait for the next adventure. And it will hopefully be sooner than later. Hopefully without close to death experiences. I can take feeling like a human piñata a few weeks after but not the nightmares.

School is around the corner and the kids have days filled with school stuff and try outs. It’s a bit different from elementary/middle. A few years ago the most important thing was crayons, markers and notebooks. It’s all money now…parking permits and fees. But I think I will take them getting some new markers and sparkly pens… I am still an elementary teacher, it’s the best part of the year except from the last day of school.

So, basically everything is the same here as it was before summer. We are still the same but different. Kids are still concerned who’s the tallest of the three of them even if they stopped growing. I still get excited when a package shows up on our doorstep even if I ordered it myself. Amazon delivered a new waffle maker today. Do we still shop at Amazon after that very intense article the other day?

Still wondering if the kids have figured out that I have no clue what I am doing. But it seems to work.