Lektion nummer två och inga större missöden. Poolvatten smakar inte så illa längre och vattnet verkar vara välklorerat med tanke på att jag under helgen som passerat hunnit svälja en hel del utan efterföljande problem. Tack och lov så simmar jag i en av de något kyliga poolerna med banor och inte den av små barn uppvärmda familjepoolen. Det enda problemet är egentligen två blåsor, en på vardera stortån. Nu tänker ni så det knankar, simmar jag redan så fort att jag får fartblåsor på tårna? Nej, inte direkt. Jag tar mig fram med hjälp av fenor för att kunna koncentrera mig på att andas och fenorna klämmer på sidan av tårna. Annars går det bra. Ganska i alla fall. Jag har levt nästan 40 år utan att kunna crawla och nu ska jag lära mig fortare än kvickt, helst igår, men det kommer. Jag har fått en ny läxa i form av andas, vifta med armarna i takt och göra Esther Williams liknande övningar på 4 meters sidan av poolen med armarna i luften och fenorna rakt ner mot botten fladdrandes som en liten kollibri. Jag tror att jag ska införskaffa en blomprydd badmössa så jag matchar mina övningar. Mormor hade en snygg som var prydd av vita fina margueriter. Det skulle vara något det. Den som ändå hade nöjt sig med att guppa fram simmandes bröstsim. Det är helt grymt det här, det är inte varje dag man gör något som man absolut inte har talang för. Jag tänkte skolka idag, jag hade en flyktplan helt uttänkt i huvudet. Jag springer hellre 30 km än simmar 30 minuter. Men varje dag ska man göra något som skrämmer en. Om jag ändå hade varit rädd för spindlar.

Idag har jag simmat med en coach. På kanten. Av bassängen. Jag bubblade och hostade en aning, lite diskret såklart. Lite pinsamt var det.

En liten återblick… Jag kan simma bröstssim, riktigt fint och snabbt. Men jag kan inte crawla. Har aldrig kunnat och hade på något sätt accepterat att jag skulle leva i en crawlfri värld. Brjann simmar som en gud, har alltid gjort och kommer alltid vinna min beundran när han andningsfritt glider längd efter längd i bassängen. Jag hade accepterat att leva utanför klubben av snabbsimmare. Idag gott folk, har jag tagit ett steg närmare klubben av coola simmare. Men det går sakta. Idag har det handlat om att simma med fenor och att andas. Uppenbarligen handlar det bara om att jag inte kan andas. Jag envisas med att andas under vattnet men annars är jag riktigt snabb. Fast det är ju svårt att vara snabb om man inte kan andas, då är man bara snabb i 10 sekunder ungefär. Sen blir det lite klurigt med seendet när syret tar slut. Simmössan satt som gjuten men glasögonen fick mina ögon att puta som Marty Feldmans. (Viket attans arv jag har fått. Tack mamma!) Coach Michael hämtade ett par proffs goggles till mig och sedan flöt det aningen bättre eftersom synen kom tillbaka. Om det bara hängde på synen…

Det går ju bra det här. Nu blir det våtdräkt och öppet vatten till helgen. Here I come Beaver Lake!

Jag har fått många råd genom åren, vissa bra andra ganska dåliga. Idag fick ett tips från min allra bästa löparkompis Anna. Vi sprang genom skogen i utkanten av Redmond, mossan hänger längs trädstammarna, fåglarna kvittrar och det är färska spår på trailen. Det är djup och tät skog och det är otroligt vackert och grönt. På skyltarna vid infarten på parkeringen står det vänligt att man ska dela skogen med dess invånare, björnarna, pumorna och alla andra vilda djur. Vi har inte sett någon björn där tidigare och inte idag heller. Rådjuren brukar titta lite stillsamt och trött på oss och en och annan coyote smyger förbi ibland. Men vi är ju två tuffa, starka kvinnor med Camelbacks i vackra färger. Idag hade jag till och med min fickkniv i ryggan. (Den låg kvar sen förra veckans adventurerace.)

Av någon anledning så pratar vi alltid om bergslejon, ämnet kommer alltid upp när vi är en timme in i skogen. Det är väl så att vi båda har en underliggande skräck för köttätande djur. Vi sprang i alla fall längs stigen och hittade något som såg ut som hallon och som smakade riktigt gott. Precis då får jag veckans visdomsord serverat av Anna. Kommer det en björn så håll in magen så ser du inte lika god ut. Ja, så är det nog och så har jag ju min lilla fickkniv i ryggan för säkerhets skull.

Igår var jag så arg att det pyste ut från mina öron. Utan anledning sorgligt nog. Det var egentligen en riktigt bra dag. Jag hade förmånen att få åka på utflykt med Sofias kör. Hela vägen in till stan för konsert på Experience Music Project, Seattles coola musikmuseum. Det var en intensiv dag med en konsert mitt på dagen och oändligt tittande och spelande på instrument före och efter. Det innefattade också resa till och från stan i gul skolbuss, vilket alltid är lika spännande. Kokandet ur öronen försvann idag när jag plågade mig själv till 16 burpees på 60 sekunder. Då hade det pyst klart. Ofta hjälper det att springa men idag var det annat på schemat. Min kompis och jag älskar tävlingar. Innefattar träninspasset antal feet på versaclimbern eller antal push ups på tid så ökas prestationen kraftigt. Det blir helt plösligt på liv och död och ingen får komma i närheten av vår prestation. Ofta lyckas vi bra. Vi kämpar så vi ser stjärnor framför ögonen och får kraftig blodsmak. Det är det ju värt. Ibland är det skönt att vinna. Idag vann vi! Men vi vill ju inte skryta, så vi snackar inte så mycket om det.

Viktigast idag var att införskaffa en simmössa och ett par simglasögon. Jag är ingen simmare. Jag gillar inte vatten. Självklart kan jag simma. Bröstsim, med huvudet ovanför ytan. Jag kan inte crawla. Jag har försökt många gånger utan framgång. Det som händer är ofta att jag tappar andan, blir lite blålila och hänger på kanten av bassängen. och så börjar jag frysa och går till bubbelpoolen. Nu är det ingen återvändo. Jag ska bli en riktig simmare. Därför har jag köpt ett par simglasögon. För er som känner mig live så vet ni ju att jag har ganska utstående ögon. Det rimmar illa med simglasögon. Simglasögon på och jag blinkar inte. Jag känner mig som en giraff som tappar andan, en elefant som får en jordnöt i vrångstrupen. Vi får se hur det går i poolen? Vem behöver egentligen blinka när man simmar, det borde ju räcka att andas var tredje armtag?

Summan av kardemumman, som jag ser det finns det några punkter att sammanfatta alla hinder eller mot/framgångar med löpträning fram till ett mål. Jag säger inte på något sätt med detta att jag vet hur det funkar, är bäst på att springa eller en superatlet, tvärtom så har jag mycket att lära. Man är ensam när man springer och då är det extra lätt att ge upp. Jag har sammanfattat mina egna problem och hinder på väg mot nästa mål. 

Jag är ju egentligen ingen löpare, hur många gånger har jag sagt det? Varje dag i flera år nu. I verkligheten är det ju så att jag är en av många andra. Många skubbar lätt förbi, glider gracilt fram som gaseller, älgar fram med stora kliv, skuttar som harar och då är det lätt att se sig själv som väldigt långsam och aningen klumpig och tung i stegen. Men långsam eller snabb, spelar det egentligen så stor roll? Visst, det skulle ju vara skönt att vara lite snabbare och lite mindre svettig, men på mållinjen väntar en medalj och oftast schysst käk oavsett hur snabb du är. Punkt nummer ett: Kom över att du svettas, är blålila i ansiktet, långsammare än många andra och är oattraktiv när du springer. Viktigast är att du springer. Titta dig omkring och njut av allt du ser! Det går framåt.

Berätta för andra om dina planer, då kan du inte ge upp lika lätt. Min första tanke när jag anmälde mig till Portland Marathon förra året var att jag inte skulle säga något för då kunde jag egentligen inte misslyckas. Jag hade kunnat lägga av halvvägs, sluta träna, inte vara där när startskottet gick av och låtsas som ingenting. Det enda som skulle hända var att jag skulle förlora några tusen i anmälningsavgifter. Men det blev viktigare än någonsin att avsluta uppdraget trots bara 6 veckors träning efter operationen och en grym förkylning som slutade med att febern gick ner på självaste maratondagen. Med facit i hand hade jag ju önskat att jag varit frisk för då hade det gått betydligt fortare men viktigaste var att jag avslutade. Punkt nummer två: Se till att prata om dina planer, då är det för pinsamt att ge upp halvvägs.

Crosstrain! Att bara springa är inte bra. Jag är lat och tycker om när det är roligt, jag tar hellre en klass med mina kompisar än går ut och skubbar när regnet öser ner. Det är faktiskt så att det är viktigt att göra annat än bara springa. Men… ta inte bort dina löppass utan byt mot något som fungerar liknande. Byter du bort ditt löppass till ett styrkepass är det faktiskt bara att knyta på sig skorna i alla fall. Styrka hjälper inte flåset. Är benen trötta, byt till ett riktigt bra spinnpass. Kan du inte springa på grund av skada så gör något annat i stället, simma, cykla… Jag har en ny taktik, jag har bytt mina intervallpass mot cardioklasser med sprintar i och lägger på några kilometer efter klasserna. Jag vet inte om det egentligen är jättebra men mitt mål är ju inte att springa snabbt utan att avsluta nästa maraton. Men det går inte att byta ut långpassen, det är bara att bita ihop och göra sina timmar på helgen.  Punkt nummer tre: träna inte bara löpning. Gör sådant du tycker är roligt och ta hand om kroppen så du inte blir skadad eller blir sliten på grund av för mycket löpning. Men tyvärr så är det ju så att man måste nöta in milen så det går inte att byta ut för mycket.

Ha en plan men var flexibel. Det är faktiskt inte det lättaste. Även om du normalt inte brukar träffa en personlig tränare så tror jag att det är bra att hitta någon att sätta upp mål och planera vägen till målet. En mentor, tränare eller jättebra kompis som pushar, frågar, hjälper till och trycker på lite extra när det är trögt. Hitta någon du litar på och som du vet har gjort samma sak själv. Och hitta någon att träna med, någon som står och väntar varje dag. Jag träffade min pt för ett par veckor sedan och satte en plan fram till sommaren. Min plan var att fortsätta i samma takt som jag gjorde innan, lägga till ett långpass i veckan och dyka upp på startlinjen i maj. Så såg inte hans plan för mig ut och jag börjar förstå hur han tänker. Min plan består såklart av träning, mycket blandad träning men också ett race i månaden, duthalons, terränglopp, äventyrstävlingar och halvmaror och sedan slutar det med en mara i maj. Jag har inte helt bestämt mig för om jag ska göra det han säger. Men, punkt nummer fyra: skaffa en mentor, kompis eller tränare och gör en plan med många delmål. Lägg inte allt krut på ett lopp.

Och en sak till som inte är en riktig punkt men tänk rätt. När det är 5 km kvar, en lång backe eller blodsmaken tränger sig på då gäller det bara att hitta ett mantra och upprepa för sig själv…

Suck it up, kämpa, try harder, fast feet… eller räkna steg… ibland känns det inte bra och då är det bara att bita ihop och försöka igen.

Och så går det till! Nu gäller det bara att leva som man lär.

Idag har jag funderat och på något sätt försökt analysera mitt eget beteende. Jag har kommit fram att det inte är analyserbart och att jag antagligen inte ens har förmågan att analysera på grund av hjärnproblem. Jag tror att mina hjärnhalvor är separerade. Jo, jag vet att alla har en höger halva och en vänster halva och så även jag. Men skillnaden mellan mig och normala männsiskor är att jag befarar att mina hjärnhalvor är helt separerade och dessutom har dåligt samarbete och bristfällig kommunikation. Det var länge sedan jag fördjupade mig i hjärnans funktion men vad jag kan minnas så borde det vara ungefär så här: Vänster halva står för medvetande, logik, språkförmåga, matematisk förmåga och analysförmåga. Höger halva står för: kreativitet, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla och musikalitet. (Rätta mig om jag har fel.) All kommunikation mellan hjärnhalvorna sker ju per automatik och utan någon knapptryckning eller inställning. Jag tror inte att det funkar så i min tvådelade hjärna. Anledningen till denna snabba analys är att jag upptäckt att jag kommunicerar med mig själv.

Jag har alltid lite smått skämtat om att jag har dålig koordinationsförmåga. Bollsporter är inget för mig. Speciellt inte om det går snabbt, då är jag rökt innan jag hinner säga flaskhals. Att dansa fungerar ju ganska bra och då kan man ju fundera på om det beror på att det är musik i bakgrunden som tar över. Jag har under senare åren lyckats få upp farten med träningen och koordinationen och det tror jag beror på innötning, muskler har minne och jag tror att dessa fungerar genom att man upprepar och upprepar, tillslut fastnar rörelserna. Boxning fungerar också, varför har jag inte riktigt listat ut eftersom det inte är upprepade rörelser utan går mest på känsla. Antagligen är jag hyfsat på boxningen för att jag är ganska stark och tycker att det är kul. Hyfsad enligt mig själv måste jag ju tillägga, jämfört hur dålig jag är på bla fotboll. Jag är nog en av få människor som måste koncentrera mig då jag springer annars glömmer benen att placera en fot framför den andra. Vad vill jag då komma med detta? Hummm, vet inte riktigt. Med de senaste dagarna har jag haft upprepade konversationer med mig själv, eller mer varit åhörare då mina hjärnhalvor kommunicerat.

V: Nu vänder vi, det finns ingen möjlighet att du orkar hela vägen hem. Du är snart vid stadsgränsen!

H: Nu byter jag låt (och sjunger med).

V: Känner du inte krampen komma i benen, du kände ju redan innan du klädde på dig att det inte skulle funka idag. Tänk!

H: Byter låt, ohh, vilken bra låt, vad bra Coldplay är eller kanske lite E-Type vore bra nu.

H: Skuttar över på andra sidan av vägen för att få lite variation och se på alla vackra hus.

V: Räkna stegen och vänd efter 2000, det borde vara en mile, 1,6 km, vänd!

H: Titta vilken fin allé, fina träd på rad, vackra rabatter. Och hästar. Och titta alpackor.

V: Tänk på hur du sätter ner fötterna!! Titta på vägen! Fattar du trögt, vänd!! Räkna stegen!

Hem kommer man alltid! Mer eller mindre fort, och mer eller mindre snyggt.

Onsdag kväll och det är happy hour time. Trevliga vänner, sen eftermiddag, gott och dricka, lite gott att äta innan det är dags att åka hemåt igen. Vilken lycka. Fina, fina vänner. God, god mat. Kan det bli bättre. Nja, hittar fina familjen vid matbordet när jag kommer hem. Det är ju inte illa det heller. Livet ligger på plus. Det har faktiskt varit ganska mycket på minus ett tag. Så kan det vara ibland, det går ju lite upp och ner. Man skulle ju kunna tro att jag är kraftigt manodepressiv. So what. Tro vad ni vill. Nu kryper det faktiskt uppåt, stadigt. Ryggvärken har bytts mot fruktansvärd träningsvärk. Finns det något bättre? Jag provade ett nytt pass igår. En tränare som körde Biggest Looser stilen, skrek en decimeter från ansiktet. Kom bakom och viskade lite snyggt att “is this all you got?”. Man skulle kunna tro att jag skulle kunnat blivit förbannad, irriterad eller fulliskratt. Men nej, jag blev grymt peppad, tog i  för kung och fosterland. Känslan av att se sig själv göra speedade burpees är ju rent fantastisk, en utomkroppslig upplevelse. Hon var ju helt galen. Och om jag kommer att gå tillbaka. Vi gick bra ihop hon och jag.

En liten vinst! IKEA har i veckan gått ut med att de “backar” angående sitt beslut om IKEAs eget märke när det gäller mat. De har svårt att producera allt kunderna vill ha. No kidding! De ska i alla fall tillfälligt ta in “riktig” mat igen. Tack och bock! Och måtte det fortsätta…men vi ropar inte Hej än… Jag vill på något sätt tro och hoppas på att jag har en liten del i detta. Alla arga mail måste ändå påverkat en liten promille i världshavet.

http://www.svd.se/naringsliv/ikea-backar-om-leverantorer_6791231.svd

Och så dagens låtar som absolut inte har någon djupare betydelse utan enbart gör mig glad.