Category: Träning/training

Fredagskalas

On By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Idag for jag fram som en gasell på gymmet. Upp och ner för trappan, upp och ner i poolen, av och på cykeln. Det blev hit och dit i närmare 4 timmar medan solen sken som en kvartslampa på 60-talet. Och runt omkring mig promenerade och joggade människor på löpbanden och ute sken solen från en klarblå himmel och det var nästan 25 grader varmt. Det är ju inte klokt. Där var jag i det fönsterlösa huset med massor av coctaillöpare som sippade ur vattenflaskorna när D vitaminen flödade utanför. Oroväckande mesigt. Jag är förvånad själv. Vad håller på att hända? Sommarens första vecka och tuffheten rann ur mig som ett vackert duggregn på våren. Det ska inte hända igen. Om det inte fortsätter att regna katter och hundar. I helgen ska jag provspringa foten och sen blir ordningen återställd. Och nästa vecka ska regnet komma tillbaka. Det har regnat mer än ihållande hela våren, det har flödat fritt och skopats ur rännorna gallonvis. Så jag är inte förvånad att det fina vädret försvinner efter en vecka.

Idag hade jag en kort tanke på att ta en promenad för att få luft men vem behöver frisk luft när det finns doftljus och  D vitamin på burk. Då finns det ju ingen anledning att gå ut. Om man inte har hund såklart. Vi är ju hundlösa och något inköp av hund kommer nog inte hända de närmaste 20 åren om inte det uppfinns någon medicin som tar bort andnöd. Och det där med allergifria hundar vet alla som har allergier inte exsisterar. Om man inte tänker på nakenhundar då. Och vi är inte supersugna på en nakenhund. Så jag gjorde några bilpromenader istället, laddade upp för kvällens aktiviteter. Och så sken solen och bilen var utan tak så då fick vi ju frisk luft i alla fall. Och så köpte vi en fisk till. En manlig betta fisk. Han verkar lite mesig, ligger och trycker uppe i kanten. Näst bästa djuret efter en hund? Nej, inte ens i närheten. Men de är ju lättskötta i sin skål på köksbänken och för inte mycket väsen.

Jag har funderat lite på Lance Armstrong och det är nog bäst att bara fundera och inte uttrycka så mycket om det. Men man undrar ju, eller hur? Sista tio dagarna har jag suttit på inomhus cykeln mer än 10 timmar och avverkat närmare 20 Le Mond halvtimmesprogram. Det är ju ingenting i jämförelse med många andra men det får en att fundera. Det klämmer, är obekvämt och ganska kvavt. Man måste vara ganska envis och tuff om man ska klara ett liv i cykelsvängen. Inget för mig i längden. Så jag håller tummarna att det är slutsvällt i foten snart.

Nu är det faktiskt sovdags efter en händelserik kväll. Vi har haft 12 års kalas, något försenat. Bowling, pizza, efterrätt, film och allmänt kalasande med 12 unga damer i många timmar. Och nu är vi slut och ska snabbsova ända till morgondagens övningar, volleyboll turnering söder över och klättringstävling ännu mer söder över.

When your mind goes blank

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, In English, Träning/training2 Comments

When waking up 5am yesterday I made a very mature decision to go back to sleep and skip my planned and very long workout. I had the whole day planned and I had a lot going on. But life kind of happened this past week. Sick kids, not a lot of sleep and a travelling husband. The problem is that when you are awake early in the morning it is hard to go back to sleep.

But today was the day, time to conquer the pool and the LeMond. I’ve been a bit worried how to stay sane and motivated. Let me tell you a little bit what happens in my head when I spend a lot of time by myself.

If I have the pleasure to take off for 3-4 hours on foot I get my shoes on and leave. It is about .75 miles to the first stoplight so that’s where I usually tie my shoes again and check my heart rate while waiting. And then it is another 0.75 until I leave sidewalks and streets and disappears into the woods. That’s when it happens, my mind goes__________. And three hours later when I unlock the door I wake up and life goes on. My head is not completely empty, I have long conversations, solve problems, sing and make plans but I usually leave it in the forest and forget all about it. That’s how I rest my mind.

For me biking and swimming is not mind resting. I think and I try to stay motivated. I use 100 different mantras, I do some people watching, drink water and I do a lot of complaining in my head. I had 3 hours of biking/swimming to cover today, that’s a lot of mantras and complaining for a brain.

1st 30 min on the bike: The gym is empty, 7am. Holy &%$#, had to put Ralvero’s Extreme on repeat to survive. That song is 6 minutes and 17 seconds. I played it 4 times. Am I turning insane, already? Got company on the bike beside me the last 5 minutes. He looked at me and said, lucky you, you’re almost done… told him I just started.

1st 30 min swim. Forgot my arm brace but I am not leaving my lane, the pool is filling up fast. Went from this is not too bad to this is bad. If you would need a drivers license to swim laps I would still be using a permit. Need to book a couple of lessons. I think my legs are going to touch the bottom of the pool, not floating today…

2nd 30 min bike: Nice, happy to be out of the pool. I nod to the guy who is still biking. Now with a towel on his head. My mind goes blank… and look up and have only 3 min left. Trying to recall my thoughts but have no clue what’s been going on in my head.

2nd 30 min swim: This is very nice. Paddles on and I can actually speed up a bit. The yards are adding up quite fast but the guy beside me keeps kicking me when he passes. Not cool! Realized that I forgot to send a couple of work emails last night… need to finish this and… and time’s up. What?

3rd 30 min bike: He is still there. His grey biking shorts changed color to a very dark grey and his face is bright purple. I feel like I am cruising down the street, downhill. It is nice to get a break on the bike. I am so good at making playlists… Who needs Ralvero on repeat now?

3rd 30 min swim: Shared lane with a nice chatty lady. My elbow makes noises. Or do I hear noises in my head? Emails, don’t forget to send… and buy raspberry jam and flour… geeezzz my shoulders… tired… I am so done with this…

4th 30 min bike: I did something wrong here. My program said 3 swims and 3 bikes, I’ve lost count. How many times have I been on the bike? I decided to bike for 30 min and check my watch when I am done. My legs feel a little bit tired and heavy. My grey shorts company disappeared, there’s a tiny guy in sandals beside me. He needs to raise the seat, his knees are way too bent all the time. I am so hungry. But I did pretty well with nutrition this time, not too tired, been drinking the whole time, and eating every hour… Maybe I should text the kids and tell them to get dressed to we can go and get lunch when I get back. And blank……… time’s up. What happened? 3 hours gone. I almost feel a bit disappointed, where is the pain, the fighting for motivation, the insanity? Am I really finished, maybe I forgot a swim or a bike? Cleaning the bike and then checking my watch. I am done and did 30 min too much. I obviously have a math problem. I biked 30 min too long. Walking to the locker room and see a hand in front of my face, the greyshortsguy runs on the corner treadmill and gives me a high five me when I pass him.

And best of all… my ankle looks… normal, not swollen or blue for the first time in 6 weeks. I hate to say it… I was wrong and my excellent coach right, sometimes it is good to take a break from running.

photo

Who’s counting?

On By lillahjarnanIn In English, Träning/trainingLeave a comment

I like a lot of things. I love hanging out with my family, watching movies, goofing around. I love reading, always loved reading and I have really early memories of reading marathons and covering thousands of pages over a weekend. I love hearing and watching my kids’ talk, sing, argue, think and grow. I like cooking and baking, not every day but most of the time. I love packing up the car, going on road trips to new places and trying new foods and watching the sun go down. I love brie cheese and I can’t stop eating until it’s gone. I actually love teaching too, and I miss regular every day teaching in my own language and spending years with kids and seeing them grow and move forward. I am in love with a flowered patterned couch and I know that it is crazy but one day I will spend 20 000 dollars and buy it and ship it over here. I love the smell of fall in the forest, sitting on a rock and drinking coffee from an old thermos listening to nothing and watching the grass grow. And I love working out, anything from a class at the gym to a trail run or a hike. I like to ski, bike and sometimes even play golf. I would love get a pair of roller skis, I think it looks super fun.

A couple of weeks ago I had a chat with a trainer at the club and got an interesting question that actually made me completely quiet. He looked at me and asked why I kept pushing myself, obviously not feeling very comfy with my arm in a cast and not just cutting back on calories. I got so surprised that I just looked at him and wanted to ask how on earth he could do what he is doing if he thought everything was about calories. So I just said, yeah right and walked away. The same week another trainer hinted in a very fun and relaxed tone that I had tendencies to do unnecessary training. Not the first time I’ve heard that from him. I wish I would have asked him exactly what he meant. So is it about calories? Is that why the gym is filled up with sweaty and some not so sweaty people every day? What about life people? I actually wanted to say that I am training for the coolest thing ever and every step and stroke feels important, but after breathing deep I realized that we all see life in different ways and we are all moving but not always in the same direction.

I must admit that I got a bit annoyed by the comments. Is that how people see me? That I am at the gym taking an unnecessary class? (My gym time is actually less than it’s been in years but my trail time seems to grow.) Then what about a hike? Do people hike to burn calories or to feel stronger, get your heart pumping and enjoy the time outdoors. And what about the view? Or the company? I like eating and I enjoy a nice glass of red or two and I couldn’t care less about the calories. I am strong, I can run for a long time and I think I could walk for days if I had to. And I can’t wait to do more, run longer, hike another mountain, get stronger and keep moving. To burn calories? No, just to keep living and exploring.

And since I am stuck on the indoor bike for a couple of weeks I’ve been exploring my cycling playlists and planned on giving you the best song I could find. But there are too many good songs. Seize the day, Cobrastyle, Greyhound, Oh Yeah, I feel your pain, One way or another… can’t choose. Well, Highwayman it is…

And this song must be the worst nightmare in a cyclingclass…

Fredagsmys

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

4 timmar och 35 minuter senare (plus 30 minuter i vätskepaus, ombyte till baddräkt och trapprus till poolen). Pust, jag har en lång väg att gå men jag har nog kommit en bra bit på väg. Det är svårt att mäta. Dagens fredagspass eller fredagsmys bestod av löpning 7 km med fullpackad rygga till klubben, ombyte och simning 40 minuter. Därefter var det ombyte igen, på med lilla solskärmen och shortsen och ner mot vattnet, löpning 12 km. Vägen upp var riktigt eländig, uppför, rakt uppför och det tog liksom aldrig slut, benen nästan stannade av trötthet. Och sen var det ombyte igen och simelisim 30 minuter. Ganska skönt att få plumsa ner i bassängen när benen är trötta och stumma. Efter simmet var det bara att masa sig uppför trapporna igen och byta om, packa baddräkten och allt annat i ryggsäcken och knata iväg 7 km hem till duschen. Summan av kardemumman, 26,5 km löpning på betong och två hyfsade simpass mellan. 7 km längre än förra veckans fredagspass. Och det kändes löjligt mycket. Njutbart? Ja och nej. Springer som på nålar, foten gör ont men är ok så länge jag springer på jämt och fint underlag och tänker positiva tankar. Mycket positiva tankar.

Det var otroligt vackert väder idag, solen sken och jag har nog fått en sådär 100 nya fräknar trots solskydd och keps. Vissa stunder är ju inte så roliga, springa på trottorer och i trafiken är ju inte speciellt härligt men helt ok. Och det är ju ändå så att tankarna försvinner efter några kilometer och sen vaknar man upp när första foten sätts ner inomhus. Konstigt bortdomnat i hjärnan, väldigt avslappnande och faktiskt vilande för huvudet. Men ibland kommer tankarna om att detta är faktiskt inte kul och kroppen känns ganska värdelös. Det var bara sista backen hem som kröp långsamt idag och lyckades ta sig in i tankarna. Så den backen måste ju göras om några vändor till den blir en bra backe. Det är konstigt att det kan vara så stor skillnad att springa ett vsnligt långpass och att lägga in poolvändor i långpasset. Jobbigt är det enda jag kommer på, extra jobbigt blir det. Nästa långpass utan sim ska jag inte sucka eller klaga.

Det var ju inte ens en tiondels ötillö idag men dock en pooltillpool som ändå gick hyfsat. Det är bara att jobba på…

Och så blev det finmiddag med bästaste coolingarna på lokal. Finfint!

Tjing

Vilken dag!

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Det har varit en lång vecka och det känns som om det borde vara fredag snart. Men det är bara tisdag… Förra helgen hade vi liv och rörelse hemma långt in på småtimmarna. Jo hade hela volleybollaget hemma på ett dygns sleepover. Det var party! Pyssel, musik, film, mat, snacks, frukost och oerhört lite sömn även för ett dussin tonåringar. Resten av helgen ägnades till att försöka ta igen sömnen som förlorats.

Jag gjorde en av mina första riktiga multiträningar under fredagen. Jag sprang och simmade om vartannat i närmare fem timmar och kände mig hur taggad som helst. Ända till morgon efter då foten återigen intog formen av en välpumpad fotboll och jag haltade återigen runt som en pirat med träben. Det verkar som om jag måste börja fundera på hur jag ska laga min trasiga fot lagom till att gipset åkt av från armen. Resten av helgen ägnades åt att jobba lite, golfa lite, hänga lite och vila lite. Vi avslutade helgen med en stor hink popcorn och en film på bio. Första helgen på länge som vi inte hade någon turnering eller tävling av något slag. Om man då inte räknar Brjanns golftävling som blev storslam.

Och så blev det måndag igen och alla under 16 geld iväg som zombies, bleka och trötta. Jag drog iväg på mitt och efter ett besök hos sjukgymnasten då jag blev isad och knådad blev beslutet att jag skulle träffa en fotdoktor. Och inte blev jag mycket klokare av det. Men tack vare doktorn fick jag idag chansen att prova något spännande. Efter en kort 45 minuters uppvärmningscykeltur framför CNN och breaking news hade jag tid hos en vattensjukgymnast. Här var det poolarbete som gällde. En timmes löpbandslöp under vattnet med kameror i alla olika underliga vinklar. Varmt och skönt, lätt och smidigt. För första gången på veckor sprang jag på foten utan att det gjorde superont och dessutom kunde jag göra närmare 50 enbens squats. En timme passerade i vattenmotstånd och jag blev alldeles eld och lågor för vad detta skulle kunna göra för människor med alla möjliga problem. Otroligt! Och är sprang jag i baddräkt med en fjuttig fot som blivit lite illa åtgången. Vilken lyx en helt vanlig tisdag. Och vilken grej. Varmt och skönt, jetstrålar och vänliga människor. Som ett Kinderägg.

Idag sken solen klargul och himlen var blå. Under dagen hade Brjann bestämt med två andra triathleter att det var dags att testa sjövattnet i Redmond. Kallt och isigt men varför inte? Jag följde med och invigde våtdräkten. Och vad kan jag säga, inte var det varmt i alla fall. Njutbart? Nej, inte det minsta. Det var kallt och fötterna försvann på något sätt redan efter andra steget ut i vattnet. 9 grader varmt och lite vind. Härliga tider. Vi var väl i vattnet 10-15 minuter och det kändes som det räckte. Jag var den som simmade minst av alla men kan ändå säga att det var en lyckad tur. Våtdräkten satt fint, passade som handsken. Nu är det bara att vänta in några plusgrader sen blir det simma av.

Före och efter bild. Soligt och fint innan badet. Kallt och skakigt efter. Nu är det 132 dagar kvar till det riktiga simmet. Summan är i alla fall att det blev ett kort och konstigt triathlon idag, cykel inne i 45 min, spring under vattnet i värmen och kort sim i iskallt sjövatten. En bra dag!

WP_000275Swim2

Och går ni in på Totally Lost Facebooksida får ni till och med filmbevis på att jag var i vattnet. Ge gärna sidan en like när ni ändå är i farten, det ger Totally Lost en liten självförtroende boost.

Dags för ett doftande bad

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Jag måste ärligt säga att jag på något konstigt sätt myrslokade mig ner för trappan i morse, det var inte direkt någon spänst i stegen. Jag tog sikte mot Juran och kände att må det bära eller brista och sen gled jag nedför i strumplästen. I morse var det dags för Boot Camp igen, 90 minuer flås i grupp den tiden på dygnet när solen inte riktigt orkat fram. Det var svettigt men kul, kroppen får vakna riktigt ordentligt. Det ropas ett, två, tre, hepp, hepp med mörka stämmor och armhävningerna duggar tätt. Och där rullar jag runt som ett katt bland alla manliga hermeliner med stora muskler. Det är ju spännande. Efter veckan som har passerat har jag samlat på mig en ohygglig träningsvärk vilket är lite ovanligt för att vara mig.  När jag väl kom till uppvärmningen innan skogslöpet kändes det helt ok, det är ju bara att bita ihop. Efter skogsturen kände jag mig på topp igen och körde hem för att transportera barnen till skolan. På den tiden hann jag stelna till och jag var nästan säker på att jag aldrig mer skulle kunna resa mig upp, än mindre få av mig kläderna. Jag rullade ut från förarsätet för jag var tvunden att tanka mitt i rusningen i Kirkland. Jag står i godan ro och fyller tanken iförd svettiga löparkläder och brandgula skor när jag känner mig riktigt uttittad. Vänder mig lite sakta om och vad får jag se om inte två bruna ögon.

photo

Jag gjorde allt i min makt att vinka Bambi åt rätt håll, bort från trafiken. Jag ropade: andra hållet, mot skogen och passa dig för trafiken, vänd hemåt det finns inget att se här. Ja, det gick sådär. Han skuttade upp mot Little Caesars pizzeria. Vem kan motstå deras $8 deep dish pizza. Jag åkte vidare och kom till slut hem. Väl hemma bestämde jag mig för att ta ett bad. Jag vet inte när det hände senast. Jag brukade bada varje dag på 80- och 90-talen, det var liksom min grej. Och så fick vi några barn och då badade alla jämt, i grupp. Det lektes och östes, bubblades och skrubbades. Och då fick jag nog och slutade med ensambaden som hade blivit gruppbad. Men idag var det i alla fall dags. I med Epsom salt, eftersom det gör underverk mot allt (står det på paketet) och så i med lite lavendelolja (för det ska man bli väldigt lugn av?). Och det doftade blomma och fält. Herrejösses vad lugn man blir av den doften. Och så var det bara i med flodhästen. Jo, så kändes det. Det kändes som om det var en hel flodhäst som skulle i en liten badbalja. Gips på armen, ostadig på den stukade foten som fått sig en omgång på skogslöpet. Och för att inte tala om träningsvärken i benen som kommit tillbaka i dubbel dos. Olja gör badkar glidiga. Och i gled jag och visst var det trevligt. Ända till jag skulle upp igen. En flodhäst som dansar balett på is. Jag gled hit och dit och till slut hamnade hela gipset under vattnet. Med livet som insats tog jag mig upp och rullade in min smärtande lekamen i en handduk och halade fram hårtorken för att torka gipset. Men jösses så lugn man blir av lavendel.

Ensamma igen

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Vi har haft en fin vecka  och påsk tillsammans med farmor och farfar som nu har farit hem till Sverige igen. Solen sken och körsbärsträden blommade, solen värmde nästipparna och vi satt ute hela påskdagen och blickade ut över stranden. Det blir ensamt när besökare far hem, huset blir tomt och vi faller in i vardagslunken. Vi gick ut hårt direkt med träningar, skola, ännu mera läxor och körningar. Och nu räknar vi ner till sommaren.

Idag har det varit kroppslig renovering. Klockan ringde tidigt för säsongens första Boot Camp. Efter det var det dags att gå igenom april månad med gurun. En timme genomgång av sim- och löppass varvat med några tävlingar och lite andra planer. Det låter så lätt nar man sitter med en utskrift över april framför sig med kilometer efter kilometer varvat med kilon. Som vanligt får jag lite spunk när jag kommer hem, när orden sjunkigt in. Det blir bra om man bara betar av dag för dag. Efter det var det dags att försöka snabbfixa den stukade foten och den alltmer ömmande nacken hos sjukgymnasten. Och sedan for jag vidare och fick massage, dagens smärtsammaste upplevelse. Och nu är tisdagen nästan slut. Middagen är inhandlads och ska lagas, ett barn ska fiskas hem från träningen, en man dyker upp i sena kvällen efter fotbollstittande i storstaden. Och nu är det bara 7 dagar kvar till gipset ryker (om allt går vägen och doktorn vaknat på rätt sida.)

IMG_2462IMG_1957IMG_1966IMG_1962IMG_1978IMG_1989IMG_2005IMG_2018IMG_2019IMG_2026IMG_2038IMG_2453IMG_1904IMG_1912IMG_1914IMG_1888

It takes a fool to remain sane

On By lillahjarnanIn In English, Okategoriserade, Träning/trainingLeave a comment

Are you sane enough to handle getting injured? One day it happens. You hurt your knee skiing, brake your arm falling on the trail or as I did fracture your elbow biking. It happens in less than seconds and then you’re stuck with the problem for months.

There are hundreds of books, blogs, articles to read about endorphins, runners high and how exercising makes you feel good.  After a couple of hours of running the remaining of your day becomes light and bright and you feel good inside and out. At least that is how I feel. On the other hand there are just as much information about how horrible or depressed you can feel when you for some reason can’t exercise or your routine gets interrupted. It’s important to do what you can and try to find new ways to get your endorphins kicking. It sounds easy. Just try something different and stay in your routine that works for you. Easy. Start knitting or kite flying. Yeah right! It all sounds so easy stay motivated, eat healthy, crosstrain, surround yourself with friends and volunteer at a race… Yada, yada…

I am not a serious athlete, not a tiny bit professional, I don’t get a dime from lacing my shoes and heading out. I just enjoy training, running trails and biking. I am just a regular 40 year old enjoying life. I like working hard, sweating and I really enjoy feeling the good pain the next day. And I have to admit that my least favorite day of the week is my rest day. I get motivated by moving, it makes me want to do more. I force myself to sign up for races to stay on track. So, what happens when I get injured? How do I stay sane? I think I’ve done a pretty good job so far. I’ve had a lot of practice. I’ve done what I can, sometimes a little bit too much but kept my daily dose of sweat going. For a while it felt like I at least got the minimum amount of happiness out from my slower and shorter runs. But it comes to a point when you feel that it has been enough.

I am done with this, fed up, tired of everything concerning injuries and modification. I came to that point a couple of days ago, after a little bit more than four months of casts, braces and painkillers. I’ve had it. Life gets so uncomfortable when you have to modify everything from driving, sleeping, cutting bread to running and lifting weights with only one side of your body. It doesn’t matter how many smart blogs and articles you read, it is impossible to prepare yourself for how it feels or how you will react. And this is not even life-threatening, it’s just an arm. I get angry and cranky. And I cry. Not very pretty people but that’s how it goes. And here I am now. With a sore arm in a purple cast and I have at least another month left to enjoy it. And the rest of my body starts to ache and give up because of the way I run. The only way to handle it is to suck it up and keep moving!

Anyone have a good book or an article to read about how you get your sanity back after a breakdown? Please, send it my way.

Vad hände egentligen?

On By lillahjarnanIn Träning/trainingLeave a comment

Nu blir det ett löpinlägg. Jag vet att flera av er irriterar er när jag skriver om det så surfa vidare någon annanstans om ni är känsliga läsare.

Idag är det en vanlig torsdag. På mitt schema står det tvätta, städa, köra bil, jobba lite, yada yada och så 9 miles/14.5 km löpning. Torsdagar är min fuskdag. Jag träffar en kompis vid soluppgången och skubbar 5-6 miles och sedan kör jag ett annat pass framåt lunch med intervaller eller backar. Då blir det summan 9 miles ungefär, precis som gurun skrivit. Men idag var ingen vanlig dag utan jag fick ungdomligt sällskap i form av en annan tränarguru, faktiskt en av de första trevliga personerna vi bekantade oss med på det här halvklotet. Han var en av de vänliga själar som barnen fastnade för innan de var engelsktalande och han var en cool kille redan då. Och nu är han ännu coolare. Idag skulle vi ta en tur tillsammans. Det blev en betydligt längre tur än vad jag hade förväntat mig. Vi drog iväg i duggren mot Sammamish River Trail och passerade sedan en stor del av Marymoor Parks kringelikrokar. Där höll jag på att få värmeslag innanför gipset och beslutade mig helt sonika att klä av mig delar av klädseln och lufta mig så mycket det gick. Vi fortsatte därifrån bakom Target och Freddan och kom sedan ner på Avondale Rd och sprang i trafikbuller i några kilometer. Nu började jag bli riktigt trött och morgonens löpning började kännas i benen. Äntligen var vi på Power Line Trail och hade bara några 6-7 km kvar till bilen. Pust. Trailen börjar med två ganska branta backar som jag valde att gå uppför, det är ju ändå en dag imorgon också. Och så stannade vi vid sista trafikljuset några hundra meter från Willows och jag var nästan övertygad om att där skulle jag få stå till någon lyfte bort mig. Stelt blev det på några korta minuter. Men till bilen kom jag tillslut och sedan var det bara att bränna hem med en vattenflaska i handen. Klockan slutade på 12,75 miles/20,5km och 1 timme och 46 minuter (plus 55 minuter och 6 miles/9.7km imorse). Inte direkt mitt vanliga smyga runt i skogen tempo vilket medelpulsen visade, 15 slag över normallöp. Väl hemma och jag är helt slut. Vi snackar finito. Det var länge sedan det hände. Pyspunka. Jag orkar knappt ställa mig i duschen. Tre timmar senare har jag inte gjort många knop. Jag har duschat, ätit lite, druckit lite och legat på soffan med gipset framför en bordsfläkt. Gipset är fortfarande sunkigt dyngsurt och jag är helt nerkyld av fläkten. Och imorgon är det fredag och då är det bara på det igen…

Och vad är inte mer passande än Carry on.

50k = 31.07miles

On By lillahjarnanIn Blandat/mixed, In English, Tävlingar/races, Träning/trainingLeave a comment

First of all, big fail. This #Blogg100 thing will not work for me. Who wants to blog when you don’t have anything to say… well that is usually what I do but… it’s not working. I forgot to blog yesterday despite many interesting things happening in the world yesterday. It was the last day of work for the pope. Hope he got to sleep in this morning. And Iceland wants to ban porn from the internet. Good luck with that one! Following the footsteps of North Korea, China and Iran. Not a big fan of internet porn but it sounds like a difficult task for little Iceland to change the world.

Had this strange feeling after browsing through Trader Joe’s talking to the staff today. Staff recognized me and asked about the new gluten free flour and I hear myself using words as heavy, moist and dense when I talked about piecrust and bread. Really, so this is why I took 8 years of university? No, I apparently have a $%^@ load of student loans so I can run. You see, running makes all the pain and worries go away. It is a form of meditation that leaves you feeling empty and happy, and afterwards you are totally unaware of that the world keeps spinning. Very nice as long as you remember where you parked your car and when and where to pick up your kids at the end of the day.

I met with the guru today, Superman, my very own coach (well I am aware of that he has other clients but I try to ignore that). He is very calm, nice and he is extremely positive. Always. A winning combination. Somehow he makes me think I have the ability to do all those things you see crazy people do. He must be very good at his job or completely nuts. After the very interesting Orca’s race I did with my little running group last month I said, just to be funny, let’s do a 50k. That was the only thing I could think of that could be worse than running up and down Mt Constitution. Well guess what, 50k it is. I thought about it all the way to Trader Joe’s and home and it didn’t sound bad, actually kind of nice. It is not every day you get to spend a whole day by yourself, sipping water, working on your sanity.

I came home and unpacked the bags, made a quiche, cleaned the kitchen and answered a couple of emails and then it hit me. What the @#$%??  Only crazy people run more than 26.2! I remember my last marathon, Vancouver 9 months ago. I swore I was going to sue the city of Vancouver for making the 26.2 a 26.3 race. I was convinced that they moved the finish line two minutes before I got in. I cursed and got upset and ran to the car and drove back home. 50k is 31.07 miles. Enough said.

And all this time I’ve been worried about my non swimming ability. Now I have to start worrying about running long and fast. That is ultrafantastic! I think I need a new pair of runningshoes.