…dagar kvar. Jag börjar få panik! Ner i plurret!

 

Passa på och ta chansen och lyssna på Pasi Salonen om du är i Sverige. Det skulle jag göra! Han far landet runt och föreläser.

Här har jag utlovat ett inlägg med klass, innehåll och spännande överraskningar. Men vad gör man då när man absolut inte har något spännande att berätta. Det får väl bli en lägesrapport från förorten, rakt av och inte det minsta rolig. Kanske knappt underhållande. Dimman har gjort mig aningen dåsig och jag väntar på att solen ska återfinnas. Det var ett tag sen den visade sig.

Här står bullarna på jäsning och väntar på att bli gräddade. Tre plåtar med improviserad fyllning, kanelen tog ju såklart slut efter första plåten. En stor påse ska levereras i morgon kl 5.45 vid löparspåret. Vem säger att man inte kan köpa popularitet. Medan jag väntar på att bullarna ska växa sitter jag och gör oändliga spellistor på Spotify, rena tonårsfasonerna. Jag hittar den ena tunggungaren efter den andra att lägga till på mina spring, spinn och lättlyssnade listor. Den ena knepigare än den andra. När jag sen står vid vägkanten eller på löpbandet undrar jag hur jag tänkte. Musiken är ju inte ens lyssningsbar. Men det är väl åldern. Jag skiner upp som en sol när “En man i byrån” smygit sig in mellan Eminem och Flo Rida. Vad gör man inte för att hålla sig fast på den unga sidan av medelåldern.

Vi har haft en ledig dag, MLK, ledigt från skolan. En extra dag att göra läxor och ligga på soffan. Det börjar närma sig finals för alla på high school och då behövs det tryckas in lite extra i alla trötta huvuden. Hela veckan kommer att ägnas till grillning, varenda liten droppe ska pressas ut innan nästa termin börjar. Och då börjar det om igen. Jag smet till gymmet några vändor idag. Jag har hittat en liten guldplats i mörka rummet där man kan klättra på versa climbern utan att en endaste en stör. Ibland kommer det fram någon frågande spännig man med linne och undrar vad jag gör men de flesta vågar sig inte fram. Rena meditationen.

Volleybollen börjar ta sig för Johanna. Det har gått lite mer än en månad av säsongen och laget börjar sätta sig och föräldrarna har kommit över den värsta tystnaden. Det känns som om Johanna har valt ett riktigt trivsamt lag i år, schyssta lagkamrater och riktigt bra tränare. Det hjälper ju till när det går bra med träningen och första turneringarna har gått helt ok. Och än så länge sitter alla knän på plats och inga handleder är brutna. Mycket på pluskontot.

Imorgon börjar volleybollen för de andra två förmågorna. Då blir det en himla massa knäskydd, spandex och bollar i omlopp. Det gäller att ligga steget före och ha en maskin konstant körande i tvättstugan samtidigt som bilen går på högvarv. Precis som det ska vara alltså. Vi är tvungna att fuska lite från klättringen för att få det att gå ihop men vad gör man inte för sporten.

Brjann och jag har inlett triathlon säsongen, Brjann som återkommande medlem i klubben och jag som helt ny. Brjann kommer säkert spotta ur sig tävlingar som vanligt och han ligger i hårdträning just nu för att komma igång inför våren. Jag ligger på mina 10-12 timmar/vecka som vanligt och håller en stadig form men med en något fladdrande arm. Mina planer inför sommaren har inte riktigt präntats ner än och om det blir några längre triathlon får vi väl se. På fredag vet jag i alla fall vilken riktning det tar. Jag har i alla fall några lopp under våren som håller skorna varma. På fredag bär det av med lilla springgänget ut i terrängen för ett helt galet terränglopp. Då blir det åka av, färja och sovsäck. Vattenryggan laddad med koffeindryck och extra strumpor och vantar i ytterfacket. Så spännande att jag nästan storknar. Kommer jag i mål blir det en utförlig redogörelse. Det är långt, kallt och rakt upp mot himlen och så ner igen. En ny nationalpark och det bästa är att alla björnar sover när det vinter.

Jag är en lyckans ost. Tomten kom hem till oss och med sig hade han massor av paket till stora och små. Jag tror att alla små känner sig nöjda med tomtens insatser och det är ju alltid huvudsaken. Det första paketet vi öppnde var ett paket tomten had hämtat upp i Uppsala. Ett stycke Alladinask samt en stor påse plockgodis. Det slank ner och alla kände värmen sprida sig från den svenska kvalitetschokladen. Godivan blev stående orörd under julaftonskvällen.

Jag lyser numera i mörkret. Jag önskade mig en ny löparjacka som kunde hålla kylan och regnet ute men samtidigt lysa i mörkret. Lite som ett Kinderägg, många saker på en gång. Den önskan blev uppfylld så nu glimmar jag ikapp med stjärnorna på himlen. Så fort förkylningen har försvunnit så ska jag ut och glimma i skogen.

Här är det sena mornar och lata dagar som gäller. Igår var det Star Wars maraton på en tv. Jag måste erkänna att jag kände ig glad att vi har fler tv apparater. Just det maratonloppet var jag glad att stå över.

Veckan innan jul har passerat i en enda stor dimma. Feberdimma. En efter en har säckat ihop under december. Brjann gick ut hårt och var till och med hemma från jobbet med en av årtiondets värsta mansförkylningar. Sen föll barnen en efter en och Johanna har fortfarande tjock panna och flåsig hals efter snart tre veckor. Och så lagom till jul så vek jag ihop mig och la mig i soffan. Och jag trodde det skulle vara för gott, så här kommer livet te sig nu. Men efter 8 dagar så blev det jul ändå, trots huvudvärk och fyllda bihålor. Alla julklappar är inhandlande och maten är lagad men något dåligt kryddad eftersom smaken förvann vid andra advent och har inte riktigt infunnit sig än. Men jul blir det!

Granen tindrar, paketen är inslagna, barnen är förväntansfulla och nu väntar vi. Vi väntar på lunchen, julbord där alla har något som de har valt. Och sen väntar vi på middagen lambracks och hasselbackare. Och sen får vi öppna julklapparna när mörkret lagt sig över Redmond och alla är mätta och glada.

Från oss till er…

en riktigt God Jul

Dagarna bara försvinner och mörkret lägger sig tidigt under eftermiddagen över Redmond. Tröttsamt mörkt. Det gäller att ta sig i kragen om man ska hinna se lite dagsljus. Idag skubbade vi runt i regn och rusk innan vi klickade av timern och satte oss i våra bilar och åkte hem. Genomblöt av tätt regn, robotarmen gick att vrida ur och duschen var välbehövlig. Rådjuren i skogen börjar bli väldigt vänliga. De behagar knappt flytta sig när man kommer trampandes på stigen. De tittar upp och tar ett steg åt sidan och fortsätter tugga. De har ju sitt att tänka på.

Det har blivit en hel del skog och backar de senaste veckorna, riktiga berg som har bestigits. Högt och gränslöst vackert. Nu tappar jag mitt springsällskap till nyår och då vill jag ju såklart ha sällskap. Känner du dig sugen på springa i skogen och flåsa uppför berg så hör av dig. Prattempo och lågpuls, på dagtid och ibland riktigt tidigt på morgonen när bara ugglorna är vakna.

Helgen var händelserik, flera julfester, julmat och juldrinkar, skola och sedan avslutades söndagen med en fin svensk adventsgudtjänst här hemma i Kirkland. Vi hoppas verkligen att det ska bli en tradition. Bered en väg och Hosianna. Nästan som hemma. Prästen influgen från Orsa, finsång av kören och otroligt vacker sång av vår alldeles egen operasångerska. Inte ett öga torrt. Vi började alla leta Kleenex i väskorna. Otroligt fint! Det känns väldigt långt till Sverige när det är jul.

Här har det än så länge inte köpts några julklappar men det kommer ju att lösa sig. Det gör det alltid. Vad blir egentligen årets julklapp?

Det börjar närma sig jul och igår var det dags för SWEAs årliga julmiddag. Alltid lika trevligt! Kören tindrade ikapp med ljusen och långbordet var uppdukat med julmat. Jag fick äntligen kontakt med en kvinna som jag mailväxlat med som har släktingar som vi känner hemma i Uppsala. Riktigt kul! Nu ska vi försöka hålla lite kontakt i form av kaffeträffar. Jag skulle tro att det skiljer närmare 40 år mellan oss. Det är en brokig skara kvinnor som träffas på samma plats varje år. Många historier och mycket skratt.

Klockan ringde straxt efter 5. Onödigt kan man tycka men det är ju livsnödvändigt att klämma in några timmar på ett berg innan julen. Till jul flyttar Anna och då blir vi bara tre och jag kommer känna mig oändligt ensam. Men idag var vi fyra som vanligt, plus hunden Duma som dagen till ära hade fått en röd jacka. Det är alltid lite tyst i bilen när vi åker mot utvalt mål. Alla sippar på sitt medhavda te och lamporna lyser och speglar sig i Lake Sammamish. Idag var det Tiger Mt som var målet och det var mer än kolsvart när vi kom fram. Mörka bilar står parkerade på parkeringen och vi kör fram och väntar in vår fjärde springare som kommer från västra Seattle. När vi sitter där kommer en annan bil och parkerar. Ut hoppar en man utan lampa och han försvinner in i mörkret bland bergslejon och björnar. Efter några minuter är vi på väg in i mörkret och vi kommer direkt fel och får vända efter någon kilometer. Det blir mycket klättring idag, det går rakt uppför och vi flåsar på rad. Efter en timme har vi tappat gnistan en aning men då möts vi av snö som dalar ner från himlen och några minuter senare springer vi på ett vitt berg och det börjar kännas aningen kyligt. Vi styrde fel igen men hakade på en annan stig. Kartan åker fram och tillbaka, upp och ner, och nu är vi på rätt spår. Något rör sig och vi ser två svansar fladdra förbi men denna gången visade det sig vara två hundar med en husse som kom springande efter. Efter två timmar uppför kommer belöningen i form av nedförsbacke. Nu går det nedför och det gör ont, knäna knakar och träningsvärken från tidigare i veckan när vi klättrade uppför Mt Si gör sig påmind vid rumptrakten. Och när vi kommer fram till bilen känner jag mig aningen snopen, är det slut nu?

Två andra i familjen tog den andra bilen och for ner mot Tacoma för att klättra samtidigt som jag drog till berget. Stortävling idag och här hemma håller vi tummarna. Uppladdningen har väl inte varit den bästa, klättraren har varit hemma med förkylning hela veckan. Det är bara att bita ihop och försöka andas genom den täppta näsan.

Jobbet har tagit Brjann till annan ort och vi andra håller ställningarna hemma. Det går ju finfint, det kräver ju bara en annan körrutt. Eller egentligen föll det redan igår kväll efter att jag hade jobbat och Johanna hade haft 6 timmar volleyboll i Lynnwood och det var vår carpool dag. Det blev middag kl 20 en söndagkväll och dessutom hämtmat. Det gick inte riktigt ihop sig när jag inte hade planerat i fem minutersintervaller. När det sedan var hällregn, trafikstockning och olyckor längs hela vägen norröver var det bara att andas ut och acceptera att jag förlorat planeringskriget. 3 timmar tur och retur, det känns som om det kommer bli en lång vårsäsong i volleyboll i år.

Det enda som fanns i kylen var en hel, tinad kalkon på 15kg. Jag övervägde en snabbstyckning men tänkte sedan att den lokala Thairestaurangen ska ju också överleva när det är bistra och mörka tider. Och om de var glada att se mig! De blir alltid lite extra glada när de får göra kycking cashew utan cashew. 

Mornarna blir aningen tidigare eftersom vi vuxna i vanliga fall tar varsin skola och varsin avsläppning. Men the more the merrier, nu åker vi i grupp. Och här älskar vi gruppaktiviteter, speciellt 07.00. Det innebär också att vi blir aningen tidiga till avsläpp nr 2 och har därför tid till lite extra prat på morgonkvisten. Vi pratade om både det ena och det andra och vikten av att “köra sitt race”, vara som man är, göra lite som man själv vill. Det vet vi ju egentligen hur det är, vi är ganska duktiga på det men man kan inte påminna sina barn om det för många gånger. Det är inte helt lätt när man redan är lite annorlunda, lite svensk bland alla amerikaner. På något sätt så vet jag inte riktigt om mitt budskap gick fram eller om det blev en slags förklaring på att jag är galen. Det slutade i alla fall med att den yngre förmågan i familjen hoppade ur bilen och sa “mom, you’re a very special child”. Vad innebär det?

Ibland fungerar allt så bra. Barnen är glada, middagen står på bordet och är dessutom är den full av vitaminer och annan som främjar tillväxten, alla är utsövda och läxorna är gjorda. Jag kan nog inte klaga så mycket, alla kom iväg till skolan med frukost i magen och hyfsat struken skjorta på mustachmannen. Nu ser jag mig omkring och huset är i ruiner, nästan. Efter en helkväll med 11 bokklubbtjejer igår så skulle jag behöva röja lite, sätta igång diskmaskinen och bära ut tomflaskor. Men icke. Jag har nu gjort en andra kopp kaffe, skummat mjölk och skrämt upp en lussebulle i micron. Spotify går högt och jag har ställt larmet på telefonen så jag inte ska lata mig för länge. Det är vad jag kallar prioriteringar. Det är onsdagen före Thanksgiving och barnen går exakt 2 timmar och 45 minuter i skolan, sen ska vi lata oss på riktigt.