Nummer fem, Boot Camp nr 5, dag nummer fem. Tisdag morgon kl 4.55, grodorna skäller något makalöst högt, fåglarna kvittrar inte utan skriker och mörkret ligger tungt över Rose Hill. En dubbel espresso, en halv banan och en rostad bagel. Hur kul är det. Hur upplyftande är en sådan frukost. Det är frost på gräsmattan och bilen suckar trött när den rullar ut från infarten. Dag nummer fem, halva april har passerat.

Idag sprang vi genom hästhagar som visade tydliga och färska spår av hästar, leriga stigar i kraftig uppförsbacke och hårda trottoarer där stressade morgonpendlare passerade vid sidan.. Idag tog det emot. Hade jag kunnat givit upp hade jag nog faktiskt gjort det. Men det går ju inte eftersom man måste ta sig hem, barnen ska till skolan och jag har ju en tid att passa. När jag sedan kommer hem glömmer jag genast hur överjävligt det kändes och jag tar en dusch, packar raskt mina boxningshandskar, skjutsar barnen och åker till Combatpasset. Efter halva passet tar det emot, benen studsar inte när jag hoppar hopprep och jag tar ett par minuters paus. På’t igen. Resten av förmiddagen går i dimma men på något sätt så lättar dimman och solen tittar fram. Solen kommer fram och skiner ljust och glatt från en klarblå himmel. Lunchen är bokad men en trevlig vän, eftermiddagen passerar snabbt med hämtningar och lämningar och sedan är det dags för bokklubb. Dagen är slut och Boot Camp nr 5 är ett minne blott. Jag ser redan fram emot dag 6 på torsdag…

Jag har precis haft bokklubbsträff här hemma. Hur vuxet är inte det. Det är ju toppen när det är här, då slipper man köra hem efteråt. Nu är det efteråt och jag sitter och tittar på en episod av Seinfelt som jag antagligen har sett 10 gånger tidigare, dricker ännu ett glas rött och äter en macka med brieost. Samtidigt funderar jag på hur otroligt härligt det är med kompisar. Vissa kompisar träffar jag tyvärr bara då och då, och just på bokklubbsträffar, andra lite oftare. Men är det ändå inte ganska magiskt. En svensk bokklubb på Seattles östra sida, tiotusentals mil från Sverige. Dra mig baklänges. Här sitter vi och pratar om svenska böcker, pannband från åttiotalet, antalet skor i garderoben och tanter i nordvästra Skåne. Just denna veckan älskade jag boken, några tyckte att den otroligt dålig. Men det gör ingenting. Eftersom det är så trevligt att ses. Om en månad är det dags för nästa träff och det ska bli lika kul att ses igen.

Stor besvikelse! Idag hade jag hela dagen planerad sedan länge. Jag blev kontaktad av en av tränarna på klubben för några veckor sedan och fick frågan om jag hade lust att haka på en trailbiking tur på några timmar. Om jag ville! Vi var tre som skulle ut och fila på tekniken i backarna inför stundande race. Tre Rock Star Ladies som hon kallade oss! Inte fel. Lätt impad själv! Nu har jag laddat hela helgen och faktiskt känt mig en aning nervös. Har jag det som krävs för att hänga på?? Visst kan jag cykla men nu måste jag kunna haka på i högt tempo i terräng. Nu fick jag precis ett samtal att en måste skjuta upp turen till en annan dag. Buuu. Stor besvikelse!! Inte kul. Nu får jag väl handla skor i stället.

Igår jobbade jag på att bli snabbare i stegen. Jag springer ruskigt långsamt när jag springer ensam. Jag har uppenbarligen något fel i min framfart. Igår lyckades jag i alla fall rusa 8 km vid vägkanten på 40 minuter vilket är bra för mig. Men det är fortfarande långsamt, normala människor springer milen på 40 minuter. I morgon kommer jag att få chansen igen, då blir det långtur med Boot Camp gänget. Och väderutsikterna är strålande, omväxlande regn och hagel runt +1c.

Jag har alltid gillat skor. Jag drömmer om när jag får åka hem till Uppsala på sommaren och inhandla en rejäl kasse med skor hos Stefan på Bamå på Skolgatan i Uppsala. Sedan vi flyttade hit har skobehovet ändrats och antal schyssta skor i garderoben har kraftigt minskat. Jag har blivit en äkta amerikansk hemmafru som skuttar runt i jogginskor mest hela tiden. Läskigt. Antalet joggingskor har ökat för hela familjen och för att inte tala om antal Vans och All Stars. Idag fick barnen i uppdrag att slänga alla skor de hade vuxit ur eller inte använde och sedan ställa in allt fint i skoskåpen i garaget. Så här blev resultatet i gympadojjs skåpet. Flip Flop skåpet är inte med på bild och min skogarderob fastnar inte på kort. Stackars barn, jag tror vi måste gå och skoshoppa!    

…och taket är av! Solen kom fram i några korta minuter och regnet höll sig kvar i molnen under en mycket kort stund. Brjann och Johanna sprang snabbt ut i garaget och vek av taket på nya bilen. Våren är här, träden blommar, himlen är tidvis blå och… det är superkallt. Men vad gör det när man kan åka i en bil utan tak. Brjanns dröm är uppfylld och han ler i kapp med alla andra 27 åringar som kör Wrangler utan tak. Men jag skulle tro att dessa bilar är något mer poppis i California än här i regniga Seattle. Kallt och blåsigt men ack så underbart. Vi tog en tur och köpte frozen yoghurt och glimmade i kapp med solen. Nu kommer inte taket på igen förrän i oktober.

Triathlon atleten ligger i soffan med ett antal ispack placerade på väl valda ställen på kroppen. Övriga familjen väntar in Harry Potter nr 18? som släpptes på dvd idag och har inhandlats och ska snart knäppas på. Brjann har haft en tuff dag så det är väl helt OK att han ligger i soffan ett tag. Han hade träning imorse och cyklade glad ihågen iväg för några timmars tur men fick punka som han lagade vid vägkanten. Då tappade han samtidigt bort sina lagkamrater och fick cykla själv men kom väl sedan ifatt när de bytt om till löparskor och knatat ut. Efter ett kraftigt fall av lårkramp kom han hem och då var vi andra redo at cykla iväg ett par mil för att äta lunch på Redhook Brewery i Woodinville. Han duschade och hängde på. Barnen trampade på bra i motvinden och vi hade sällskap av många lördagsmotionärer som sprang, promenerade, cyklade, paddlade och red. Min nya cykel rullade av sig själv och S nya fina turkos-vita hoj rullade riktigt bra. Nu är det dags för efterrätt och Harry Potter. På återseende!

Idag är det ingen vanlig dag, idag är det Sofias födelsedag!! 10 år! Double digits baby! Hela dagen har passerat i ett lyckorus. Paket på morgonen, allt hon kunde önska och en ny cykel. Firande  i skolan med cupcakes till alla. Som grädde på moset fick hon en award, en utmärkelse för Great Effort på skolans storsamling. Lilla Mor var rörd till tårar. Och nu är maten klar, allt enligt beställning från den stora 10 åringen, vår minsting. Kyckling på grillen med barbequesås, ris, färsk majs, yoghurtsås och getbrie på finn crisp. Och tårta såklart.

Boot Camp dag 4. Jag förstår att det börjar bli lite tjatigt, men jag har ett stort behov av att pricka av dag för dag så att jag inte ligger kvar i mörkret en morgon kl 04.45. Det är otroligt lätt att bara vända ryggen till klockan och somna om. Lite hjälp på vägen är att jag får ett chattpling av en kompis varje gång när jag går upp. Hon peppar och det hjälper! I morse smattrade regnet mot takfönstret i badrummet när jag borstade tänderna vid 5. Lagom till det var dags att sprinta ut försvann regnet och solen kom fram. Under mina 6 varv runt gick solen upp stor som en apelsin med bergen i bakgrunden. Oh la la. När vi sedan var tillbaka inne för lite styrka efter löpningen mörknade det snabbt och himlen öppnade sig. Regnet kom tillbaka. Uppenbarligen har jag vädergudarna med mig. Det har inte regnat en enda gång sedan jag startade och det är otroligt ovanligt här omkring. Ja, det har ju varit fukt på himlen, ni vet så där tätt så det ser ut som dimma, men det räknas inte. Så nu är det bara att köra på samma rutin och inte ändra något, samma frukost, samma tights, samma playlist… Jag tror personligen att det sitter i min lila buff, det måste det ju bara vara. Så, regnbuffen på varje gång! Nu lite mer frukost och sedan …jobb. Idag ska jag träffa alla bästa lärarna i Seattle!   

midlife crisis  fr Urban dictionary

“The point in an adults life where they get all concerned that they’re old and start acting what they think is ‘young’.”

Jag vill bara poängtera att jag känner mig hyfsat ung. Men inom loppet av tre dagar har inte mindre än 4 personer frågat mig när jag fyller 40. Men hej, jag har ett år kvar. Jag kan förstå att det är svårt att förstå när man ser rynkor, tonårsbarn, läsglasögon, hängmagar och annat som hör till medelåldern i min närhet. I ren panik lyssnar jag på tonårsradio och köper kläder på American Eagle och klänger mig kvar i trettioårsåldern ett tag till.

Känner helt plötsligt för att gå på disco, eller heter det klubb nu för tiden? Någon som hänger på in till city i helgen? Men jag måste vara hemma till tio om jag ska orka upp dagen efter…

Dag 3: Boot Camp – I morse var det +1 bäcksvart mörker och bilens skärm varnade för is på vägarna. Fukten la sig över gräset och ett tag såg det faktiskt ut som om det var frost. Det kippade av fukt under sulorna när jag kom in på skogsstigen bort från asfalten. Jag var inte jättesugen på att gå upp 5 i morse. S har legat och sparkat hela natten med hög feber och total nästäppa. Det kändes som att gå tillbaka 8-10 år i tiden. Brjann och jag tittade på varann vid 02.30 snåret och konstaterade att nu får det fan vara nog. Vakna nätter är passé. Vi har redan gjort det! Klockan ringde i alla fall ungefär när sömnen la sig. Upp och ut. Feeling dashing!

Hemma igen och solen har gått upp och jag har tappat gnistan för en stund…

Jag tror jag tar en tupplur….zzzz