Vad är det egentligen som gör det, som gör att man tar sig iväg och börjar röra på sig? Nästan varje dag, vecka efter vecka. Det kan verka trivialt men det är faktiskt livsavgörnade. För mig var det i alla fall helt livsförändrande. Jag vaknar varje morgon och funderar på vilket pass jag ska gå på eller om jag ska göra min egen grej. Något fixerad kanske. Men otroligt roligt, uttröttande, socialt och på alla sätt givande. Men det är inte kul jämt precis som allt annat i livet med då känns det ju desto bättre efteråt.

Jag har gjort ett nytt försök att springa. Sex kilometer på en ond fot är sex väldigt långa kilometrar. Jag vill ju så gärna få fart igen. Känna luften vina förbi öronen när farten ökar. Känslan att själv bestämma och bara fortsätta till andan försvinner är det bästa. Jag tror att jag faktiskt blivit lite biten och jag har kämpat länge för att känna att jag kommit över tröskeln. Men kanske det bara är så att det man inte kan ha det vill man ha? Jag vill så innerligt springa långt och springa min halvmara som jag planerat men det tar emot så när man skuttar enbent.

Varför springer du? http://twitter.com/RunningQuotes Gå in och titta på alla roliga citat.

Any other spandex-lovers out there? 🙂 RT @merrr14: I run because I like to wear spandex! #whywerun

@SolePowered: I run because it’s cheaper than therapy! #whywerun

“When running up a hill, it is all right to give up as many times as you wish -as long as your feet keep moving” Morita via @mastermindcoach

Hur ska man egentligen som lärare förhålla sig till sina elever? Jag har haft en diskussion med en lärare. Vi tycker olika. Mycket olika. Och jag tycker mycket, och vill gärna berätta vad jag tycker och jag vill också gärna få andra att förstå vad jag tycker. Och att det är enligt mig det rätta men att den andra parten kan också ha rätt men då måste den personen motivera sin åsikt. Allt ska ju alltid ske på engelska som inte är mitt modersmål och det märks verkligen när man blir något upprörd och försöker finna ord.

En åsikt var att barn behöver känna på livet, bli förberedda akademiskt, bli straffade för allt de gör fel. Jag menar att barn är hyggliga individer som i allmänhet inte gör saker för att vara jäkliga. Vi pratar om ganska små barn här, inga läskiga högstadieelever. Jag tror till exempel inte att man ska börja ett test med att säga –nu ska ni inte fuska och absolut inte prata, då åker ni ut. Jag tror mer att det kan vara schysst att säga –lycka till och tänk på att inte störa dina kompisar med onödiga ljud. Man kan uppenbarligen tycka olika. Och skulle någon säga några ord så förutsätts att barnet har fuskat, medan jag hoppas att det var en liten groda som hoppade ut ur munnen. Och undrar man kan man ju alltid fråga. Där tycker vi olika igen. Jobbigt. Barn är ju så läskiga. Och de vill ju så illa. Jag är begåvad med tre schyssta barn som vill allt ska vara rättvist, då är livet ganska tufft och orättvist ibland.

Gillar vi egentligen förändringar eller ska det vara som det alltid har varit? Vi tittar på några få program på svensk tv för att hänga med vad som händer, men mest blir det nyheter. I veckan som varit har vi blivit upplysta om att Allsång på Skansen har fått en ny programledare och idag läste jag att Så ska det låta har fått nya pianister. Men hur ska det nu gå? Jag är väl en av få personer i världen som faktiskt gillar Anders Lundin men som också fortfarande sörjer att Lasse Berghagen slutade. Måns Zelmerlöw känns lite ung. Han är född på andra halvan av 80-talet. Jag måste verkligen räkna här, har han verkligen fyllt 18?

Pianisterna i Så ska det låta vet jag inget om och det är egentligen inte det som är problemet. Jag vill bara att det ska vara som det alltid har varit. Om de nu behövde byta borde de inte ha tagit tillbaka Peter Harrysson och gänget?

Det har varit en lång, händelserik helg men söndagen har precis börjat. Svenska skolan i Seattle ordnade en nätverkskonferens för lärare/rektorer/styrelse från nordamerikas västkust och några skolor från midwest. Vi hade turen att inte mindre än fem riktiga svenska föreläsare flög hit från Stockholm och Göteborg för att upplysa oss om hur livet ser ut på andra sidan. Det hela avslutades med en god middag med utsikt över vatten, skyskrapor och Space Needle. Seattle visade sin bästa sida, hyacinter och påskliljor som blommar, blå himmel och sol som glimmade mot vattnet. Nu är det söndag morgon och alla föreläsare och inresta sköter sig själva och konferensen är officiellt över. Det var otroligt lyckat och intressant. Det känns som jag har varit borta från Sverige länge, mycket längre än tre år. Men med resultatet i handen måste jag säga att jag jobbar tillsammans med otroliga svenskar och vi har en unik skola. Svenskare än svenskast. Min bordsherre sa att han slogs av att vi svenska lärare här är så positiva och har så mycket mer energi än lärarna som jobbar i Sverige. Nu jobbar vi ju inte heltid och gnatar på varje dag men jag tror nog faktiskt att det ligger lite i det han sa. Vi har ju tur som bor här och samtidigt kan jobba med det vi kan och vill. Flera av våra konferensdeltagare konstaterade att Seattle är så långt bort man kan komma från Sverige. Det ligger verkligen på världens ände. 

Livet fortsatte snurra på när jag var blev matad med uppfriskad kunskap om lärarlegitimationer, engelskan i svenskan och ordböcker på nätet. Barnen hade alla en dag i flygande fläng och Brjann körde över bron ett antal gånger för att få ihop kalas, tävlingar och mat. Han började med backträning och föreläsning om mental träning. Det sista skulle jag verkligen behöva. C tävlade för första gången på länge och kände sig otroligt nöjd med resultatet och slutade på 5e plats. J lyckades köpa sig en ny guitarr med sin musikaliska pappas hjälp. S var på kalas och bowlade. På banan bredvid bowlade Matt Hasselbeck, Seahawks quarterback, en av stadens absolut coolaste killar. Hon är nu lycklig ägare till en signerad servett som idag ska ramas in.

Nu fortsätter söndagen. Brjann är ute i skogen och knatar, två barn äter frukost och tittar på Indiana Jones, det tredje sover och jag ska värma på kaffet och slå en signal hem till mina päron.

Men herre jösses, ös på med pengar. Det är klart att de behöver mer pengar, jag behöver alltid mer pengar. Träningskläder som är så roligt att köpa. Och det är klart att Daniel behöver pengar till lite mer utbildning i sin nya roll. CSN skulle säkert avslå hans ansökan. Men ännu värre… skulle CSN bevilja honom studielån för utbildningen 180 poäng prinskunskap så börjar helvetet en månad efter examen, lagom till att han är gift med barn. Sambeskattning, prinstitel… handläggarna på CSN skulle antagligen fira med semlor och napoleonbakelser varje dag om de fick in ett sådant fall. Själv bidrar jag ju bara med fredagsskålen på huvudkontoret. YES, Charlotte Brekkan, hon har fortfarande inte lyckats bevisa att hon inte tjänat 3 miljoner utan arbetstillstånd på att vara hemmafru! Jag tänker inte som skattebetalare skicka någon i CSNs klor, bespara honom det problemet och ge honom pengarna. Och säkerheten ska man inte tumma på, ös på bara. Snålhet är det värsta som finns 😉

Hovet begär mer pengar – DN.SE

Svenskarna har ju länge varit kända för att vara lagom, dricka sin mellanmjölk och välja att inte sticka ut. I ett inlägg på Maratonbloggen häromdagen diskuteras det att svenskarna har blivit allt mer extrema, lagom funkar inte för svenskar i min generation, “allt eller inget – generationen”. Tränar man så har man ett maratonmål, det duger inte längre att vara motionär. Jag tror faktiskt att det stämmer ganska bra. Alla vill vara bäst. Det räcker inte längre att ha normala intressen som att åka skidor ett par gånger på vintern och spela några rundor golf på sommaren. Helst ska man åka helikopter skidåkning, dyka bland hajar och åka på en månads yoga camp i Indien och komma tillbaka som en ny människa. Det är viktigt att inte ha sina barn i en vanlig skola utan det ska även där vara lite speciellt och extra med en udda inriktning. Jag kan till viss del känna igen mig själv. Jag har en tendens att “overdo” saker och ting men jag är långt ifrån ett marathon, hajdaykning och någon specialskola för barnen har jag starkt sagt ifrån. Antagligen är jag fortfarande lite för svensk för att gå hela vägen.

Men…vad vill jag komma med detta? Jo, kanske är det bra att vara lite lagom. Kanske vi alla skulle må lite bättre om vi valde den gyllene medelvägen, åt våra tacos på fredagkvällen och drog iväg på en charter ibland. Who am I kidding – jag tycker att det låter totalt kvävande!!! Hur kul är det att vara lagom?? Fram med dina extrema sidor, bejaka din manodepressivitet!!

Efter en trevlig kväll med en hel klump av svenska, snygga tjejer är jag nu hemma igen och försöker samla ihop dagen. Den avslutades på lokal i Kirkland. Trevligt sällskap, god mat och gott att dricka. Det går inte så vilt till längre när 12-14 tjejer träffas en onsdag. Det samtalas och smuttas, äts och ev delas på en dessert. Några modiga i sällskapet drack till och med kaffe, en lyx som jag verkligen inte kan unna mig efter 17-tiden numera. Efter maten och lite allmänt surrande så börjar det ju bli dags att tänka på morgondagen och notan kommer in på bordet. Nu vaknar alla till liv, gissar hur mycket kalaset kan kosta och börjar summera lite lätt i huvudet. Det går ju inte så lätt när vi är så många som har ätit och druckit. Alla borde ju såklart ha ätit och druckigt samma sak men så enkelt är det ju inte. Efter några spridda suckar sträckers sig alltför många efter handväskan och rotar fram glasögonen läser lite på notan och sedan är allt fixat. Men inte är det något fel på synen det var väldigt skum belysning i lokalen! 

I kväll har vi varit på cermoni och det kändes nästan lite hemligt. Stearinljus tändes högtidligt och blåstes ut. Finklädda ungdomar. Vissa hade till och med tvingats på kostym så här en tisdagkväll. Eden svors med handen på hjärtat. Nu har J lovat att hon ska fortsätta vara en bra människa och kanske till och med bli en aningen bättre om det nu går. Hon ska visa prov på scholarship, service, leadership, citizenship och character varje dag i verkliga livet. Det låter lite tungt men det kommer hon fortsätta att göra alldeles strålande. Och vi är såååå stolta!

Jag satte mig precis och loggade in för att ladda min Zune inför morgondagens träning. Där fanns “top picks for you” som låg och väntade på att jag skulle dyka upp. En special spellista sammansatt för mina behov, krav, ålder och flera andra faktorer. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Never ending story (Limahl), Rock me Amadeus (Falco), Addams Family theme(?!), What’s new pussycat (Tom Jones), God Bless the USA (Lee Greenwood), Only sixteen (Dr Hook), Did you see me coming (Pet Shop Boys) osv Inget som jag kommer att ladda ner direkt.

När jag nu sitter här och grämer mig lite att jag fått så dåliga och omoderna låtar så kan jag inte låta bli att lyssna lite. Limahl. Falco. Vilka tider. Källardisco, popcorn, pastellfärger, lila läppstift, skivspelare på rummet, axelvaddar och korta kavajer, plastarmband… Det häftigaste som fanns var rökmaskiner som gjorde att det kändes som om golvet svävade. Nu känner jag bara en ren panikkänsla och får svårt att andas om jag har oturen att hamna på en tillställning med rökmaskin. Fem kronor i fickan och det kunde bli både ett Riff, en klubba och en sockerdricka.

Jag tror jag bjuder på en källardisco goding så här på kvällskvisten. En kväll klädde vi oss till Herreys i matchande skjortor, sprayade vinterstövlarna med guldspray och tränade på armknycket i flera dagar. Det var tider det!

Det finns hur mycket litteratur som helst att läsa om barnuppfostran, curlingmetoder och gränssättning. Jag har faktiskt läst ganska många av dessa böcker av olika anledningar, främst genom mitt arbete. Jag har aldrig tyckt mig behöva ett uppfostringslexikon. Den dagen när man står där och känner att man inte har en aning om hur man ska bete sig och man tittar in i ett par stora barnögon så hinner man inte rota i bokminnet. Då gäller det bara att agera. Ibland skulle man vilja ha en stand in som kan gå upp och steka vete- och mjölkfria pannkakor men då hjälper det ju inte med en uppfostringsbok. Då behöver man ju helt enkelt Mary Poppins eller Nanny McPhee. Men jag har hört att dessa två personer inte existerar i verkligheten, konstigt.

Ibland trixar man och fixar, ändrar och byter för att alla ska bli nöjda. Ibland får man helt enkelt säga att det är jag som bestämmer oavsett vad ni tycker. Ibland får barnen bestämma och då gäller det verkligen att ligga lågt. Vårt lågvattenmärke var den dagen vi berättade att vi skulle flytta. Lägre än längst. Men trots alla darrande underläppar och tårande ögon så har det ju blivit ganska bra, nästan toppen faktiskt. Nästan jämt.

Ikväll vann jag priset för den sämsta föräldern på den här sidan jordklotet, eventuellt finns det någon värre i Ryssland eller Bulgarien. Jag hade dålig koll på almanackan och hade bokat klättringsresa med några vana klättrare till världens ände med medhavt tält. Tre barn och en mamma i ett tält. Tre barn och en mamma med ett campingkök. Ett överlyckligt barn och två halvglada. Men nu blev det fel och vi kan inte åka.

Vad gör jag nu? Säger att hon får shoppa vad hon vill? Beställer en resa till Hawaii på krediten? Låter henne få klättra hur mycket hon vill i en månad och bestämma middagsmat alt restaurang varje kväll?

Nej, det är nog bara att gilla läget. Låta prisbucklan som årets sämsta förälder glänsa några dagar innan jag lämnar över den till någon annan.

Glada miner nästan jämt.