Man behöver inte bestiga ett berg för att känna sig nöjd. Idag blev det en mörkertur i skogen. Några långsamma snöflingor seglade ner framför pannlampans sken. En grad varmt och härlig luft, ren och krispig. Jag tror knappt att de vilda djuren var vakna. En liten kanin var det enda som rörde sig. Förra veckan fick vi lägga om rutten för att just den skogen vi valt var avstängd för att det var aggressiva ugglor i farten. Ugglor som siktar in sig på springande kvinnor med hästsvans, hugger tag i tofsen med klorna och hackar på huvudet. Idag var inte ens ugglorna vakna. Man känner sig pigg när man varit ute och andats i mörkret, andats mörk luft och gluttat lite på månen. Det är finfint.
I söndags var det skolavslutning i vår svenska skola. Riktigt fint med luciatåg, långdans och så kom tomten. Tro det eller ej men han gjorde ett undantag och gjorde en utflykt innan julafton. Det var succe såklart. Alla barn fick en riktig svensk påse med mandarin och tablettask. Till min stora lycka var tomten snäll mot mig också… min ask försvann fort. Det smakade lördagsgodis a la 70-tal.
Idag är det sista skoldagen innan jullovet, eller vinterlovet heter det antagligen. Alla firar på sitt sätt eller så firar man inte alls. Vi känner oss halvredo. Granen är upplockad ur kartongen och hopsatt till ett träd. Adventsljusstaken eldar vi på så fort vi får chansen och decemberljuset är faktiskt mer eller mindre på rätt datum. Det är bara en del av julklapparna som ska inhandlas, ungefär 90% av julklapparna. Men det är inga problem. Det är bara att slänga sig ut bland alla andra, med huvudet före och plånboken redo.
Idag bar det uppför ett berg, rakt upp mot den grå himlen. Regnet öste ner och vinden tog i uppe på toppen. Bilen styrde mot North Bend och Mt Si. http://www.mountsi.com/ Vackert så man storknar och högt så man får svindel. Vi parkerade och började gå uppför. Och vi gick och gick, ganska länge, flera timmar faktiskt. Vi gick raskt i ösregn och sido regn och i snällt regn som droppade ner mellan träden när skogen blev tät. Träden är så gröna och fina på stammarna av mossa, som om de har stickade ylletröjor på sig. Efter lång tid kom vi upp till toppen där skogen bara försvann och det bara var sten. Vi blickade ut mot det grå. I vanliga fall kan man se långbortistan, hela halva världen och några bergskedjor och mycket himmel. Idag kunde man inte se något för att det regnade vattenhinkar från en grå, dimmig himmel. Så vi vände och sprang ner för berget, nästan oförskämt lätt. Nästan så att man glömde hur tråkigt det var att gå uppför. Fort gick det. När vi svängde ut mot North Bend (Twin Peaks staden) så såg vi ett helt gäng med djur som jag gissar var olympic elk. Stora gråbruna älgliknande djur i en stor flock. Som tur var så höll de sig från vägen.
Uppehåll i flera veckor, det har inte hänt på år och dar. Nu är jag tillbaka, lagom till första advent. Två tärnor och jag har precis återvänt från årets luciatåg på Nordic Heritage Museum. Det blev ett riktigt fint tåg i år och barnen var lika duktiga som vanligt. Kanske till och med lite duktigare än vanligt. Det är så roligt att se så många svenskar och svenskättlingar fylla upp stora salen varje år för att lyssna och titta på skolans luciatåg. Ganska otroligt egentligen. Andra sidan världen, flera hav och länder mellan. Och tiden har på något sätt varit helt stilla här och kanske till och med backat lite. Det enda som påminner om 2012 är alla kameror och telefoner, annars känns det som 1979. Skönt på något sätt.
Nu sitter vi aningen utmattade med mätta magar. I alla fall några av oss, två är på vift. Heldag volleyboll och flygresa några timmar söderöver roar de andra sig mig. Jag ska lite i sista minuten hänga upp en stjärna till i ett fönster till. Och nu är det söndag, första advent och glöggen är kryddad och kokt. Det är inget adventsväder direkt. När vi tog bron över till stan på förmiddagen var det slagsida. Det blåste så otoligt mycket så bilen gled sidledes. Regnet föll mer än tätt och torkarna hann inte riktigt med att rensa rutan. Lite snö och kallare temperaturer skulle sitta fint. Och gråheten skulle kanske försvinna.
Igår knatade vi runt i skogen och det kändes som september. Löven ligger i ett tjockt lager på stigarna, det doftar svamp och gammal vilddjursandedräkt. Lerigt och blött. Och faktiskt riktigt vackert trots att det är regn och grått mest hela tiden. Men ingen julkänsla direkt. Men 90 minuter skogslöp gör mycket för humöret. Det går sakta och försiktigt fram. Det går ju inte direkt att veva på med armarna. Armen sitter kvar och likaså robotarmen. Riktigt imponerande och aningen skrämmande för alla under 7 år. Jag har nu också fått ett extra handledsskydd som grädde på moset. Det visade sig att handleden hade fått sig en skjuts också. En arm, två brott. Bättre att samla allt elände på ett ställe.
Nu ska vi jobba på här hemma så julen kommer snabbare.
När solen började visa sig körde jag fram mot Bridal Trails och parkerade i väntan på mitt springsällskap. 3 grader varmt och torrt, det är inte varje dag. Mössa på och så var vi iväg, långsamt och stadigt. Stora stigar idag, jag ville ju inte riskera att ramla, småstigarna lockar ju så mycket mer. Armen i robotarmen och försiktigt med armvevandet. Det har varit ruskväder de senaste dagarna, skyfall och blåst. Överallt låg det fällda träd över stigarna och det var djupa lerpölar lite här och var. Efter 90 minuter kom vi ut ur vår skog och började jogga mot bilen längs kraftledningsgatan och då möter vi något litet och brunt. I min enfalt trodde jag att det var en microliten åsna eller ett hängbukssvin. När vi närmade oss visade det sig vara en liten men väldigt gravid get (alternativt väldigt tjock och ev uppfödd på fel mat). Anna fångade med van hand in den lilla geten och började titta på halsbandet om det fanns kontaktuppgifter. I samma veva träffade vi på en rejäl kvinna med en hink i handen som var ute mid sin häst. Efter lite diskuterande tog hon hand om geten och tog med den hem. På väg mot bilarna träffade vi på en annan kvinna som mockade och hon upplyste oss att en annan granne längre bort i skogen minsann hade en pygmeeget. Och det lät ju som en matchning. Hoppas att lilla, tjocka geten kommer hem till sitt. Vi kom fram till bilarna och skildes åt. Nu ska dagen ägnas åt kalkonätning och vänskap.
Det är dumt att klaga men jag gör det ändå. Det tar emot lite, det är lite motvind och hagel. Jag är less, irriterad och jag har börjat mumla när jag är ensam. Så är det. Och det är ju november så det är väl inte så konstigt. Mörkret kom över en natt och regnet hängde sig fast utan att ens fråga om lov. Och det drar i huset. Fötterna är kalla om natten. Och jag har svårt att sätta på mig strumpor själv. För första gången sedan 1992 äger vi inget hus eller lägenhet (snart). Det är lite läskigt. Tänk om vi blir hemlösa?
Jag är irriterad på mörkret. Jag har ju förberett alla i min närhet att det är lätt att bli deprimerad här under hösten och vintern. Många svenskar och normala amerikaner också för den delen, tappar gnistan. Men det är bara att äta vitamin på burk och springa i skogen. Det löser alla problem. Men nu kan jag inte springa och redan efter ynka tio dagar har humöret grävt ner sig. Endorfiner och vitaminer går hand i hand och mina endorfiner ligger kvar under en sten i Bridal Trails. Vitaminerna skrattar åt mig från burkbotten. Och hur många mandariner kan man äta utan att må illa?
Jag är irriterad på andra bilförare. Man skulle kunna tro att Seattlebor skulle vara excellenta bilförare i regnväder. Så är det inte. Köra sakta och ligga nära, gasa upp och tvärnita om och om igen. Irriterande. Och sen kommer halkan och då kan man lika gärna stanna hemma om man är rädd om livhanken.
Jag är irriterad på folk på gymmet. Folk som går långsamt på löpbandet när man kan springa eller gå raskt. Folk som springer inne på löpbandet istället för att springa utomhus och få frisk luft. Folk som stoppar ner tröjan i cykelbyxorna så ingenting lämnas åt fantasin. Folk som skyltar med nyopererade kroppsdelar och jag blir bara stressad över att något ska pluppa ut. Folk som pratar högt om sina senaste pajrecept. Irriterad på mig själv att jag bryr mig. Tjatigt av mig, fjantigt. Tänk vad alla måste irritera sig på mig. Hon med robotarmen, guuu va hon gnäller.
Jag irriterar mig på det mesta. Håll er undan!
Det är bara att ta nya tag. Jag gör en Fem i topp lista så jag får lite att se fram emot.
It is a new school year. Volleyball, climbing and badminton started. New schools, new schedules and new homework routines. Still feel very Swedish when it comes to school, will I ever make the transition? Late nights and not reasonable bedtimes, packing lunches, setting alarms much too early for teenagers and moms too, answering emails, going through mail, starting a new school year at Swedish School, meetings at all three schools, running in the dark early mornings, and always wanting to do so much more. There are so many adventures waiting out there. So many mountains to climb. So many trails to run. So many laps to swim… And our house… a constant chaos…it is always a work in progress… a never ending story…
For those of you that read my posts have probably read that I have been working on my swimming. Really working, like visiting-the-pool-every-day-in-a-cap-kind-of-serious working. (Well, not really true. I always think that I should go every day but I don’t.) I can tell you all that it is a struggle, swimming is not really my “thing”. I am still working on finding my thing, my one good and fun thing to do, but I am starting to think that my thing is a mix of many things.
When it comes to my swimming, breathing is really the biggest issue. The trick is that you have to breath every now and then but when I swim I have to breath all the time. Two laps and it feels like somebody punched me. At the same time I have to move my legs, that are supposed to be straight and not bent from your knees and keep my head down under the water. And I almost forgot, moving arms, I need to move my arms too. Million things to think about. It is so much easier to go back to regular breaststrokes and frog legs. So in conclusion, I need to work on my breathing.
When I run I always hate or maybe at least dislike the first mile. My heart beats too fast and hard and I can’t seem to catch my breath. It really sounds like I have bronchitis and I seriously think I will get a heart attack every time. But after a mile I raise my chin, relax my shoulders and forget that I am actually running… and then I can breath again. So simple and without even thinking of it. It took some time to come to this point, easy breathing and forgetting everything around you. So the question is, when will my body start to cooperate and start swimming? Will I ever get to that point? Maybe some people never learn how to swim in a nice, relaxed, easy way?
When you’re in a bad mood, feel a little bit down or lost your running mojo one easy thing to do is to buy yourself a new pair of running shoes. You can never get too many runners, can you? It sure is something special to open up a brand new box… Welcome sparkling new shoes, lets go for a run! But have you ever heard of a new pair of fins, a pair of goggles or a new snorkel that make you feel like you want to throw yourself into the pool or the cold, dark lake. No no. No wonder it’s a struggle, it is not a shoe sport!
I need to be a tiny bit serious today too. I am so extremely grateful for my friends, all my friends that I meet in different circumstances and environments. Friends that I run with, tireless and very chatty morning runs in the dark, mid day runs and sometimes bike rides that usually ends with me crashing and limping back to the car. Friends that make me go to the gym every day and hear me moan and complain. Friends that I meet for happy hour, just being happy together, colleagues that are friends and all you other friends around me. Thanks all of you for all the birthday wishes, phone calls, emails, texts and hugs. I really like hugs! Thanks for enriching my life! I appreciate every single moment with you all!
Think I need a new pair of trail shoes… This is how you run if you get a pair of Salomon’s. You will run like Kilian Jornet.
Imorse ringde klockan 04.30. Jag brukar vakna 1 minut innan och hinna sträcka mig efter telefonen och stänga av larmet så ingen annan vaknar i onödan. 04.30! Imorse gick det lite trögt att gå upp, det har blivit lite för lite sömn i flera veckor och väldigt många tidiga mornar. Jag hade bestämt träff 5.30 och hade en bit att köra. Det går lite radiostyrt på morgonkvisten. Kläderna ligger framlagda, pulsbandet knäpps på och sen är det bara att smyga ner. Frukost, kaffe och 20 minuters stirrande på skärmen vid köksbänken. På med skorna och pannlampan och ut i garaget. Bilen är kall, det är kolsvart ute och många ögon blänker till i skogen när jag rullar ut från garaget.
Och så ses vi lite tyst, vi tassar runt en stund innan det bär av, småpratar, rättar till kläderna, knyter skorna. Lamporna knäpps på och världen blir ljusare. Det knakar i skogen som fortfarande sover. Det rör sig i buskarna och man kan ana ett helt litet samhälle av invånare som inte syns. Och benen börjar sakta jobba och efter en stund lägger sig andningen på normal nivå. Och så skubbar vi rakt in i skogen eller som idag, rakt ner mot sjön. Efter 45 minuter börjar himlens svarta färg bli helt blå och månen har blekt försvunnit bort. Solen går upp över vattnet eller mellan träden och alla blir tysta en stund. Det är så vackert. Helt plötsligt är det värt att ställa klockan på 4.30, äta knäckebröd med ost och pulverkaffe kl 4.45 på morgonen. När solen går upp vaknar världen.
What can you expect when you have been a bit lazy? Sore muscles and heavy breathing. I have been running in my own slow pace for 5 weeks and more or less skipped strength training. A couple of miles when I have had time but only one decent 25km long run in over a month. Add on lack of sleep, I am still on Swedish time. It gets worse every time I fly back home, must be an age thing. 3 classes at Willows plus a long trail run and I am officially broken. I topped it off with 50 min on the rowing machine. (Only because my chiropractor told me my shoulders looked more boney than usual.) So tired and so sore. Amazingly wonderful. I really do enjoy the pain. But I think I had my personal worst performance Friday morning in class. I really tried hard, I did, but my legs kept saying geeezzz woman, go home. I usually get pushed by working out beside other people but I would easily have paid Jeremiah to let me go early from class. I guess it can only get better…
After 24 hours on American grounds I woke up 3.30 am. Almost freezing in the crazy heat. Lucky me, I had a text message from the night before asking if I wanted to meet at 6am. I sent a text back at 4am and waited. Breakfast in the dark waiting for the sun to wake up and one more cup of coffee. Shoes on and the Camelback filled with cold water. So lovely to meet after a long trip. Such a beautiful morning greeting the sun on foot. Yellow light in between the trees. Bridal Trails, talking too much, running too slow, covering 5 weeks of missed runs. So good to meet. What a treat.
I got back from Sweden Tuesday night, tired and a bit stressed from our house adventures. I had a heck of a summer. Lots of work with the house, too much actually. A really close friend of my parents had a tragic accident and passed away after four weeks of struggling, a couple of days before we left. It’s been a different summer. I had big hopes before we took off of how much I was going to get done, how I was going to fix up the house, cram in a workout every day, and meet friends and family every day of our vacation before he** breaks loose in September again. I had big plans to be super organized and efficient. Let me tell you, the house looks great, I would love to move in there again. But it was crazy. So much work but such a great feeling to finish. Hopefully a nice family will find the keys to our perfect townhouse.
Just got home from another great run with old and new friends. Not sure if I would recommend Squak Mt for an easy Sunday run but my legs got a great work out going up that beautiful hill. Really dark and foggy before the sun woke up and cleared the air. Washington sure is a great place to live!
Time for new adventures! Ironman, 50k, swimming across the Atlantic ocean… time for a new goal! Keep breathing! Send me some ideas!
Det är varmt! Så varmt att man önskar att det vore en aning svalare, men det får man inte säga högt. Klart att vi gillar värmen. Livet börjar så smått återgå till det normala och det känns med ens avlägset att vi varit borta i över en månad. Pappa jobbar fortfarande på med att försöka kränga pianot och har diverse andra små uppgifter runt huset. Vi hann inte riktigt klart innan vi åkte. Det finns ju alltid något mer att göra. Det är tursamt attt han finns där och fixar. Kvar lämnade vi också en förkylning så nu är både mamma och pappa snuviga. Alla tre barnen flög hem förkylda och Sofia hade aningen problem på resan med kraftig örvärk. Brjann var övertygad om att det pyste ut något från hennes öra när vi satt på planet. Det visade sig dagen efter att hon hade dubbelsidig öroninflammation.
Här hemma har vi gjort sådant som man gör innan skolstarten, tittat på jeans och ylletröjor, varit hos doktorn, bokat tid hos tandläkaren. Barnen har vuxit igen, vissa över en decimeter på ett år. Allt sitter där det ska utom mina visdomständer. Jag har valt att ignorera det ett par veckor till.
Jag verkar fortfarande vara den som har sömnproblem i familjen. Igår firade vi bröllopsdag och efter maten satt vi ute i tropisk värme och spelade spel med barnen. Min lagmedlem kände sig rätt missnöjd med min insats då jag somnade mellan turerna. Jag höll i alla fall ut till 21.45 igår och har tvingat mig själv kvar i sängen till 5 idag. Inte dåligt.
Kroppen lider en aning av post semester smärta i form av galen träningsvärk. Jag rusade snabbt tillbaka till vanliga träningen några timmar efter vi kom hem och har efter det knappt kunnat gå. Benen fick sig även en genomgång på en 90 minuters skogslöptur med bästa springsvensken på torsdag morgon. Det är inte alla kompisar man smsar med kl 4 på morgonen och får svar. Vi möttes kl 6 när solen gått upp mellan träden och flåsade lite ihop i Bridal Trails. Jag flåsade mest och hon fick nog dra ner på tempot den här gången. Men det var kul att ses. Nu smider vi nya planer. Mot nya äventyr…
I am an average middle aged mom, not very exciting. But I have always felt something restless or a fire (don’t know what to call it) and I fuel it with firewood all the time. It would probably be really good to try to not to feed the flame but that makes me really bored and not very happy.
I have never really felt old or not even my age. Well, that is not completely true. When I watch my kids walking down the street, outside school or with their friends it is always shocking to see them all grown up and that must mean that I am old. They are three young beautiful almost adults with lovely personalities. But turning 40 gives you a chance to evaluate life, take a step back and watch yourself from a distance. I think I started to ease into my new age a while ago, trying new things and getting rid of old habits. And I still have a long way to go. This year I decided to go with the flow instead of fighting it. I have celebrated plenty of 13.1 and 26.2 milestones but small victories in everyday life feels so much better.
About a month ago I pointed myself to the direction of something I had been avoiding my whole adult life. I finally said to myself that I had to, needed to, become a better swimmer. Maybe I didn’t have enough time, willpower…maybe I hid behind being busy all day, hid behind 15 pounds…Can you smell the excuses? It smells like fear. You are afraid to try because you might….? Every single barrier we set up goes so much deeper than we think. So this past month I went from I don’t know what the heck I am doing to I am learning and it feels great. I am switching my breaststrokes to freestyle, almost keeping my head down and trying to avoid swallowing gallons of pool water and what really surprises me… I like it, almost love it. I wish I could say that I look pretty cool but it is nothing cool about me and water. Wearing a swim cap, swim suit and goggles, just not very attractive.
My extremely nice swim coach Michael keeps smiling and has the patience of a turtle, moving slowly, taking one step at a time, and very often a few steps back. Going to the gym or pool is supposed to give you a power boost. You get a good feeling that usually lasts for hours, the famous endorphin kick. I have never felt that getting up from the pool but I feel it very often when I run or take a class at the gym. That’s what keeps me going. I enjoy the sweating part, loosing my breath, feeling pain and of course meeting friends. Today, I got it! Flying high! Singing in the shower kind of feeling. I have had a smile on my face all day, like something great happened. I actually swam yard after yard without loosing my breath, without swallowing a pool of water and it felt good! Not sure it looked good.
charlottebrekkan.com 