Hela november, typ

On 20 November, 2014 By lillahjarnanIn Allergier/allergies, Barnen/kids, Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Bara för att det varit tomt och tyst på den här sidan ska ni inte tro att livet varit händelselöst här omkring de senaste veckorna. Mer åt det andra hållet, händelserikt alltså. Eller det har i alla fall rört sig framåt i rätt riktning.

Om vi börjar med idag så kastade jag mig på cyklen och trampade uppför backen med hjärtat i halsgropen och sedan forsade jag mot Redmondhållet. Väl framme vid målet, CrossFit plejset där jag sedan några månader ägnar mig åt kroppsinvestering i form av självpågeri på något kusligt sätt med inslag av stora, tunga vikter och frustrerande flämtningar, parkerade jag min cykel och drog om ett enormt lås. Glad i hågen efter 40 minuter i duggregn gick jag in genom dörren. Stället dånar av något hårdrockslikande men det var helt tomt på medsvettare. Till min stora lycka var jag den enda som hade bestämt sig för att skutta runt och lyfta tungt kl 9.30 på förmiddagen. Ovanligt och tursamt för mig. Jag fick en timmes genomkörare med falkögon på varje böj och lyft, skutt och drag. Det var jobbigt. Jobbigast var att hoppa jättehögt många gånger och böja kroppen som ett v ännu fler gånger. Något som sedan blev ännu jobbigare var att cykla hem. Falkögonen hade gjort att jag tagit ut mig å det galnaste.

Klubbsäsongen för volleyboll har börjat. Vi genomgick några svettiga, plågsamma timmar för ett par veckor sedan. Try outs och gallring på hög nivå. Nu är två nästan vuxna familjemedlemmar klubbspelare. Den yngsta och den äldsta i barnaskaran ägnar sig åt bollsport på hög nivå vilket fascinerar mig otroligt. Var bollsinnet sitter i hjärnan vet jag inte men den delen av min hjärna är definitivt underutvecklad, det är mycket möjligt att den delen saknas helt.

Under tiden vi gjorde try outs var maken i England och åt marmelad och drack te och gick på någon pub eller två. Däremellan jobbade han intensivt. Sen var det ju inte så att jag gjorde try outs utan i detta fallet var det yngsta barnet det som blev testat. Jag körde bilen och hetsade upp henne till oanade, nervösa höjder. För er som inte har varit med på en volleyboll tryout så går det till ungefär så här:

Allt mellan 25-100 barn i en specifik årskull dyker upp efter att ha anmält sig och skickat in en bunt papper samt en check. Dessa ska gallras till 12 st. Vissa barn gör tryouts för 1 lag, vissa gör 7. Alla klubbar ligger i olika delar av/runt Seattle och alla kostar olika mycket. Det är mycket pengar för en säsong, många resor och mycket tid som ska ägnas på arenor. Jag hade inte en susning om summan och engagemanget innan vi flyttade hit till ‘merika. Det är svindlande. Första året trodde jag att jag hade köpt hela laget. Vi åkte till Lynnwood för att försöka komma med på första valet, den klubben barn (och föräldrar) ville komma med på. Det börjar med incheckning och sedan fotografering. Sedan börjas det mätas vertikalt, hopphöjd. Man ska vara lång så där har jag i alla fall bidragit med något. Fast i volleyboll sammanhang så är mina 172 cm ganska löjliga.

Så börjas det. Uppvärmning, passning, led med barn som slår och vevar med armarna, hoppar, blockar osv. Klockan börjar passera 3 timmar, svettiga ansikten, blöta tröjor, nervösa leenden som nästan blir till tårar. Sedan börjar tränarna plocka sina förstahandsval. Alla positioner ska fyllas och ibland är det extra svårt om många spelar samma position. Man kan ju inte ha ett lag med bara passare. Barnen blir utplockade framför ögonen på alla, föräldrarna sluter upp och sedan pratas det. Vissa tackar ja direkt, andra ska göra fler tryouts. Så fortsätter det till de har upp till 12 barn, resten får en klapp på ryggen, lycka till med nästa tryout och eventuellt ett samtal hem där de faktiskt får en plats i efterhand beroende på hur många som tackat ja. Lyckosamt så fick Sofia en eftertraktad plats på direkten. Vi hann inte ens darra på läppen eller bli jättenervösa. Samma sak för Johanna som också valt sitt lag i samma klubb. Det är svårt, hjärtskärande, ohyggligt för de som inte får en plats där de vill. Hur ska man göra? Varför utsätter man sig för det här? Vill man spela så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa. Jag ska inte alls försvara processen men på sätt och vis så märker man vilka som klarar av pressen och håller humöret uppe. Det är bara att träna och träna om man vill komma in. Nu är checken skriven och kontrakten påskrivna. Nu håller vi tummarna för en finfin säsong med illaluktande knäskydd, svettiga tröjor och långhelger på exotiska platser så som Yakima och Spokane, och ev en tur till Disneyland för att avluta med buller och bång.

Klättringen fortsätter framåt och uppåt. I helgen tog vi en tur till Gold Bar och hasade oss uppför med stora crashpads på ryggarna, termosar med kaffe och nyponsoppa, smörgåsar, bullar och bananer nerpackade i ryggsäckar. Vi hade en riktigt fin dag med några minusgrader och klarblå himmel. Vi kom inte hem förrän solen hade gått ner. Det ligger forftarande ett stort lock över hela livet och klättringen efter att Ross dog i september. Förra turen till Gold Bar var med Ross och det är klart att vi tänkte extra mycket på honom när solen sken och stenarna glänste av kyla. Så är det och så kommer det att förtsätta vara. Nu gäller det bara att minnas allt bra utan att gråta en skvätt, vi kommer dit så småningom. Som med allt annat i livet så är vissa dagar bra och andra ganska dåliga. Hjärtat har fått sig en ordentlig törn.

När Brjann flög från London flög vi andra från Seattle och så möttes vi i Washington DC, världen mitt ungefär. DC låter ju kul eller hur? Anledningen att vi åkte just dit var att jag öppnade ett av barnens pass i somras och insåg raskt att vi inte kunde lämna landet, ett pass var utgånget. Juli 2014 lät lika långt fram som 2024 för ett par år sedan så därför så hade jag inte tänkt så mycket på det. Det närmsta och den enda ambassaden i USA är i just DC och därför passade de extra bra med en långhelg just där. Jag var i DC senast 1989 och det var sig likt.

Solen sken och termomentern visade runt 20 grader varmt. Vi bodde i centrala stan och promenerade 8-10 timmar per dag. Och så lägger vi till två museum per dag samt restaurangbesök, kaffestopp, en drink här och där. Vi sov bra på nätterna, fullkomligt slut och utmattade. Allas kulturella behov fylldes hyfsat och någras behov av något nytt att sätta på sig uppfylldes också. Vi åt såklart mer än vad vi borde ha gjort och drack nog också ett glas för mycket här och där. Men trevligt var det. Vi tog oss till ambassaderna (svenska och isländska) och fick våra ärenden utförda.

Vi var ju i DC under Veterans Day och fick en riktigt bonusupplevelse tack vare det. Just den kvällen var det en välgörenhets koncert i National Mall (parken i hjärtat av DC där alla monument och museum ligger) och vi åt en god middag och promenerade ner och såg och lyssnade ett par timmar. Vi kom precis lagom för att se Bruce Springsteen, Zac Brown Band, Rihanna, Eminem, Metallica osv Det blev ett bra avslut på en smällfull resa. Efter en lång flygresa hem på 6 timmar klev vi ut för att leta upp bilen iklädda sommarskor i minusgrader. Nu är det vinter.

McClellan Butte Trail, en måndagspromenad i snö

On 28 October, 2014 By lillahjarnanIn Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Hösten har kommit och nästan passerat och den första riktiga stormen drog förbi Seattle under helgen. Träden föll som tändstickor, strömmen blinkade och försvann på sina håll och regnet föll hinkvis. Bron mot stan stängdes av för att vindarna tog i. Vi klarade oss bra och fick behålla värmen och ljuset för ovanlighetens skull. Efter att kikat på väderleksrapporten för resten av veckan slängde jag mig ut när jag kom från jobbet i söndags. Fram med gräsklippare, trimmer och på med stövlar. Jag hade en lucka på några timmar för att fixa gräsmattedjungeln innan reget kom för att stanna hela november.

Igår fortsatte det regna runt Kirkland men det såg ut att vara lite finare upp mot Snoqualmie passet. Planerna började ta fart sent söndag kväll och direkt efter skolskjutsning for jag öster över för att möta måndagsgänget. Med ryggsäcken fylld med vatten, lite mat, kompass och spaceblanket började vi vandringen upp mot en ny topp. Vi knallade upp McClellan Butte Trail 5162ft med elevation på 3700ft, en bra promenad en måndag. Ingen av oss har någon längre tävling under hösten men det är ju ingen anledning att sluta gå långt och brant. Det gäller att jaga solen under hösten i Washington.

Höstigt och fint på vägen upp. Brant och utsiktglimtar.

Med ett par kilometer kvar mot toppen låg snön djup och det var lite lurigt att gå. Stavarna hade blivit kvar hemma eftersom jag inte trodde vi skulle stöta på snö så tidigt.

Spaning upp mot toppen, bara en kort bit kvar. Lite svårt att klättra upp på snöiga stenar, det fick bli stigen upp.

Där snön låg började vi också se fotspår av två andra människor och deras stavar. Vi såg också stadiga spår av ett stort kattdjur som höll sig nära oss. Det är faktiskt det sista man vill se i vildmarken, hellre björn än bergslejon. Spåren kom och gick, jag såg två stora gulgröna ögon och vi sjöng, visslade och pratade sista kilometrarna. Det blev brantare och brantare och det började flåsas ordentligt. Timmarna gick och snön låg djup. När vi nådde toppen kom solen fram och bergen glimmade med vita snötoppar. På toppen såg vi nya spår av bergsgetter och hjortar. Vi satte oss på den lilla ytan som fanns, i fin vit snö och åt. Jag blev kung på toppen när jag halade fram en kaffetermos och bullar.

På toppen. Utsikt över vackra Mt Rainier som har en molnhalo dagen till ära. Puffiga moln är långt under oss när vi står på toppen och utsikten är magnifik.

Försök till panorama foto. Lyckades gömma Mt Rainier bakom trädet.

På vägen ner var det kalla fötter och händer. Vi skuttade över bäckar och gick i blötsnö under lång tid och fötterna var genomblöta. Snöfallet fortsatte till vi kom längre ner på berget och blev skyddade av träd. Väl framme vid bilarna var det ombyte och hemkörning i rusningstrafik. Tacksam för att jag hade packat bilmatsäck att äta på vägen hem. Snabb och ångande varm dusch och sedan bar det av till volleybollmatch och seniornight. Det var fullt hus och stämning på läktaren.

San Juan Island Quest

On 28 September, 20141 February, 2015 By lillahjarnanIn In English, Resor/travel, Tävlingar/races, Utflykter/outingsLeave a comment

Jag sitter i soffan med en karta i handen och försöker summera helgens äventyr. Kikar från ö till ö, över vatten och konturerna över land. Återigen har jag fått uppleva magnifk natur och äventyr i kombination med utmattning och tidspress. Jag är så tacksam och så nöjd så här på söndags eftermiddagen när det börjar bli dags att fundera på söndagssteken och morgondagen. Tacksam att jag blivit meddragen i galna äventyr och att jag fått möjligheten att få vara med och försöka hänga med proffsen. Nöjd på det sättet man blir när man tagit ut sig och kroppen gått in i vilomode. Jag är också otroligt nöjd över vår placering och att jag kommit hem med alla armar och ben i behåll den här gången, några få blåmärken är det enda jag kan hitta på kroppen som dessutom känns väldigt hel och smärtfri. Riktig bonus.

Helgens lopp var ett 12 timmars adventure race i ö miljö, ganska tuff natur och havspaddling som jag inte är så van vid. Som vanligt har man inte en aning om vad som ska hända innan incheckningen några minuter före start. Man kan gissa utifrån materiallistan ungefär vad som ska hända. Och man kan studera kartan runt incheckningsområdet och en lång radie runt. Sen blir det en överraskning.

Kampen mot klockan började redan under fredag eftermiddag när vi skull ta oss till färjan i Anacortes. Trafiken var helt galen, vägarbeten och helgtrafik. Stau. Bumper to bumper. Långsamt rull. Panikläge i bilen, blodsockerfall och kaftig hunger. Vi tog oss fram i snigelfart och parkerade vid färjeterminalen. Någonstans i kön satt vår lagkamrat som tagit sig upp vid lunchtid, för närmare 7 timmar sedan och hade sedan dess suttit i färjekön. Vi rullade in våra cyklar mellan bilarna, hittade rätt bil, hakade på cyklarna bakpå och gled in i baksätet. Kungligt gjort men kändes lite som om vi fuskade. Vi rullade så småningom på färjan och åkte ut mot det mörka havet och mot Orcas. Väl av färjan stannade vi på byns bästa hak och åt ostron, bläckfisk och crabcakes. Perfekt uppladdning. Något sent dock, middag vid 21.30 och sedan incheckning, ompackning i transition lådor och förberedelse inför morgondagen. Men vem behöver egentligen mer än 3-4 timmars sömn. Vi konstaterade att vi var en cykelhjälm kort. Vårt excellenta supportcrew skulle fixa det under förmiddagen innan cykeldelen.

Klockan ringde 04.10 och det blev full fart i huset direkt. Kläder på, mat i magen på stående fot och sedan ut med cyklarna från vardagsrummet och upp på bilen igen. Jag marcherade ut och var så fokuserad att jag missade att jag rullade förbi en stor hjort en meter åt höger.

Sedan rullade det på, incheckning, avlastning på nästa ställe, provsittning av kajak, avlämning av flytvästar, paddlar osv. Och sen tillbaka till starten, genomgång av regler, kartutdelning, toabesök och pang så gick starten. Vi sprang iväg i klunga ett par kilometer mot havet, i kajakerna och så ut mot evigheten. Dimman låg tung. 10 meter ut så såg vi inte någon eller något. Vi hörde någon motorbåt långt bort, mistlurar som tutade. Killarna navigerade i blindo med kompass. Vi paddlade mot Canada och vi visste att vi skulle ca 3 miles norr över till Sucia Island. Vi kom fram och började beta av alla kajak checkpoints vilket innebar ett varv runt hela ön. Kallt, dimmigt, magiskt. Vi hade sällskap av sälar och delfiner runt kajaken. Nyfikna huvuden stack upp ur det kalla vattnet och dök i lite lojt. Efter närmare 2 timmar klev vi upp på land och skakade ur benen, hakade på ryggsäckarna och började springa. Vår strålande navigatör fick kraftig kramp i båda benen och vi ägnade oss åt att försöka få i honom mat, salt och dryck. Vi gick och sprang länge, runt tre timmar och avverkade 14 checkpoints och vi täckte in hela ön. Redan efter några minuter hörde vi något som pyste på sidan av stigen och havskanten. Tre stora valar bjöd på en titt och vi sprang nöjt vidare. Timmarna gick och vi knatade på. När vi hade en checkpoint kvar sprang vi på rad på en stig längs vattnet. Mitt framför mina fötter täcks stigen av 8-10 skrikande, halvblöta, bruna djur som jag först identifierade som vildsvin. 3 sekunder senare när jag backat och dragit mig närmare en av killarna (jag blev skräckslagen och fick maxpuls på en halv sekund) inser jag att det är en grupp havsuttrar. Livrädda havsuttrar. Vilket oväsen. För första gången önskade vi att vi hade en GoPro så detta hade komit med på film. Efter att jag backat och alla vettskrämda uttrar tippat ner över kanten ner mot vattnet. De föll, rullade och skuttade om vartannat rakt nerför och tog sig i havet. När vi sedan sprang vidare såg vi ett antal utterögon som följde oss längs kanten runt hela udden. Arga utterögon.

Vi lämnade till slut ön och paddlade ut i dimman igen mot Orcas. Det kändes långt, dimman låg tät och vi började bli något trötta. Min plan var att dricka två flaskor på den turen vilket inte hände, vi bara tryckte på och paddlade. Väl i land bytte vi ut alla blöta kläder och satte oss på cyklarna och trampade vidare. Innan vi åkte fick jag hjälp att sätta på mig en tröja och ett par handskar och jag kan inte riktigt minnas om jag var kall eller stel. Redan då borde jag förstått att jag gjort något fel.

Vi tog alla checkpoints inne i stan innan vi började den långa kälttringen upp mot Moran State Park och Mt Constitution. Ungefär 30 minuter in i cyklingen gav mina ben upp. Stel efter 6 timmar av paddling och löpning trodde jag. Det var bara att fortsätta sakta upp och över ön, kilometer efter kilometer. Vi tog oss till berget och började den långsamma cykelklättringen uppför. Då kom väggen, helt uppmurad i pannbenet och benen kunde inte ta ett steg. Total urvattning, jag hade inte druckigt tillräckligt. Det var så brant att vi var tvungna att dra cyklarna uppför i lite mer än en timme. Jag gick och ältade kansiga tankar. Försökte summera mat och vätska. Bakom mig hörde jag att de diskuterade mitt vätskeintag. Det var bara att bita ihop och gå, det är så det funkar. Och konstigt nog så funkar det. Benen rör sig även om man tror att det inte går. Jag gav mig själv 30 minuter att vätska upp mig. Vattnet tog slut och killarna höll sig i närheten och tvångsvätskade mig. Snälla hintar om ”nu trycker du för f*n i dig”. Vi kom upp till toppen av berget och hade fin singletrack runt och ner för hela berget. Jag kunde helt plötsligt meddela killarna att, I’m back! Jag kände mig på topp igen och solen kom fram. Mjuka stigar som rullade ner, härliga drops och grön skog. Vi rundade toppsjöarna, Twin Lakes och for fort ner, så fort har jag nog aldrig cyklat. Och vi kom i mål efter att ha cyklat i närmare 3,5 timme. Vi blev slagna av en solo tävlare som vi tror var övermänsklig, vi såg aldrig skuggan av honom ens men vi hade ett långt glapp till tredje laget.

Vi haltade tillbaka till huset, spolade av oss, satte oss i hot tuben, bytte kläder, packade och tog oss till färjan. Sträckte ut oss på varsin bänk och granskade kartan ännu en gång. Hasade mot bilen och körde 1,5 timme hem i natten. Laddade om och gick till svenska skolan och hade lektion imorse. Livet är på topp.

Summan av kardemumman, attans vilken trevlig helg. Vilken upplevelse, vilken natur. Jag lär mig så mycket varje gång jag hänger med grabbarna på upplevelsetävling. Jag känner fortfarande som om jag inte bidrar så mycket till laget men det blir lite bättre varje gång. Navigering på cykel känns som en omöjlighet men det går framåt. Tipp topp! Nu är det söndag och jag är vrålhungrig. Kroppen känns tom på mat och dryck och nu blir det påfyllning. Imorgon är det måndag, då är det omladdning och ny vecka.

Road trip

On 17 August, 2014 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, Resor/travel, Utflykter/outingsLeave a comment

Allvaret närmar sig. Skolan börjar om några veckor, try outs tidigare än så och hösten är snart här. och vi har ju inte hunnit med någonting… Vi bokade in en natt på yttersta väskustens hippaste hotell och planerade en rutt lite löst och åkte. Bil, färja, bil och så lite promenad första dagen. Bil, bil, promenad, bil, promenad och promenad, färja och bil andra dagen. Två långa dygn. Och vilka dagar. Vackert! Maffigt! Små hamnstäder, höga berg, vilda djur, orolig Stilla Havsstrand, orörd natur, regnskog och rena rama vischan. Allt i ett.

Första stoppet, Port Angeles by night. Ett litet, trött och ganska deppigt samhälle. Vi knallade runt och kikade, handlade lite böcker och Caroline hittade en hel trave med gamla LP skivor på stans hippaste antikvariat, en salig blandning av Dylan, Springssteen, Sinatra…

Efter många om och men fick vi bord på en restaurang som vi tyckte såg bra ut. Det var en hel del mindre attraktiva hak som vi snabbt gick förbi. Vi lyckades på något konstigt sätt pricka in byns bästa ställe. Crabcakes, musslor, räkor och lax som smakade himmelskt. Det bästa jag har ätit på år.

Nu bar det av upp mot Hurricane Ridge, Olympic National Park. En lång bilresa uppför. Egentligen kändes det som lite fusk att köra bil men så funkade det här. En lång färd på serpentinvägar och sedn öppnade sig bergen men gröna ängar, blommor och vi började raskt sjunga fina bitar ur Sound of music och kände oss som von Trapps. Dimman låg tät, utsikten var mjölkvit med inslag av berg. Man skulle kunna se hela vägen till Kanada och hela vägen till andra sidan Washington och lite till. Vi tog en promenad upp till toppen och höll på att bli påsprungna av en grupp rådjur.

Efter några timmar av toppnatur drog vi vidare förbi turkosa sjöar, tät skog, små samhällen och smala vägar. Vi hamnade till slut i Forks där det fortfarande är Twilight feber. Vi passerade Bellas hus och bil. Handlade där hon jobbade. Spanade efter varulvar utan tröjor och glänsande vampyrer. Forks var inte direkt någon metropol men värt ett besök för den som gillar Twilight serien. Jag har aldrig sett så många gamla truckar, flanellskjortor och rassliga hus på en och samma gång.

Vi inhandlade ribs, kyckling och turkeyleg på en parkeringsplats och körde vidare till kusten. Otroliga stränder mötte oss och vi var så långt väster ut man kan komma. Vi satte oss bland stenarna, tittade på vågorna och åt revben, melon och drack lemonad. Timmarna gick och vi kunde inte riktigt se oss mätta på utsikten mot det stora blå. Vattnet var kallt, så kallt att fötterna gör ont i 5 sekunder och sedan sakta försvinner. Salt, rent och otroligt vågigt. Runda stenar, stora träd som spolats mjuka och gråvita av vattnet och ljudet av vågor som slår. Hade kusten legat aningen närmare Kirkland skulle jag sitta här varje dag.

Mot nästa mål, regnskogen. Vi körde vidare genom mer natur. Mer skog, djup skog. Stora träd, vi pratar om enorma träd. Varning för djur, små stugor med parkvakter i stora hattar, träd som växer som en tunnel över vägen, stora steniga floder, träd och mera träd. Och så blir det helt plötsligt varmt ute.

Och så kom vi fram till Hoh Rainforest i Olympic National Park. Fukten lade sig mot skinnet och tröjorna åkte av. Vi hade åkt några mil och det kändes som ett annat land. På med promenadskorna igen och ut i skogen.

Och nu var det kväll och vi funderade på vilken rutt vii skulle ta tillbaka och började köra. Och vi körde och körde, missade en färja, väntade lite och körde mera. Och så var vi äntligen hemma, mitt i natten och mörkret.

Krank +24 hours

On 6 August, 2014 By lillahjarnanIn In English, Tävlingar/races, Utflykter/outingsLeave a comment

Saturday morning at 4.45 I found myself sitting on the side of the tub in the bathroom checking Instagram really quick before I got dressed. I saw pictures of painted toenails on beaches, beer bottles in hands, beautiful vacation houses and smiling people. A normal Saturday around the world. I tried to get ready for a +24 hours adventure race. Is that even possible? I brushed my teeth, put sunscreen on and took a couple of deep breaths. I had breakfast and scrambled through the newspapers and got picked up about an hour later. We left for Roslyn, WA. The first time I heard of Roslyn (population ca 875) was when I lived in Leuven, Belgium ’94 and attended KU Leuven. I made a few American friends who came from Roslyn and Seattle. I remember they showed me the map over Washington and pointed it out. In the middle of nowhere, far out there and nothing around. They told me the show Northern Exposure (90-95) was filmed there and I knew exactly what they were talking about. Large moose, lots of bears, a quaint bar and genuine people. Nice place.

We got ready, checked in, changed, drank a few bottles, had a banana and a bar, got the maps, checked the bags, packed the last stuff, got our transition bin ready… And I really had no clue. Didn’t know what to expect, didn’t know what to put in the bin. How does +24 hours feel? Will I fall asleep standing, sitting on the bike? Will I ruin the race for the guys? Will my body stop working? How do you know?

10am and we are off. It’s hot. Two checkpoints down and I don’t get any air. My left hand burns and my heart rate is so high it feels like my heart will stop working. My fingernails turned purple and I got off the bike and had to lay down. The guys stopped and my poor teammates looked puzzled. It’s not looking good, 30 minutes in to a very long race and she cracks. Overheated? We start walking and we walk with our bikes for a long time. I cool down and we start over. Lots of time passed and we should have been going faster. I don’t know how much time we lost, 20 min, 1hour, 2hours… it felt like a long time.

The race was divided into 5 chunks with 4 transitions (bike/trek/bike/trek/bike). The first was a very long bike section. We knew it was going to take time but it took a lot longer than I expected. The first hours felt like a blur, I can’t really remember what happened. We started walking with our bikes, basically hiking with a lot of extra weight. Pushing our bikes, walking on rocks with big drops beside us trying not to fall. It was hot. Sweat was dripping from random body parts. 3 hours and 15 minutes in it started hailing. It was popping down on our helmets, making funny noises. Got on the bike for 20 meters and off and over a river, pushed it up, up, up and got on for 30 seconds. Don’t look down. Don’t fall. Don’t walk too close to the edge. It rains a little and we hear thunder every now and then. Crossed the river again, again, again. Up, up, up, pushing the bike, checkpoint after checkpoint. The only think I could think was:

We all ran out of water when we had a few hours left. I emptied 5l of water really fast. Hot weather and no water, kind of a nightmare. I felt like the raisin version of myself, started to crumble up and could only think of the blackberry lemonade I made a few days ago. Or a cold beer. We crossed another river and filled up our bottles. I am too tired to dig out my iodine tablets from the bottom of my pack and decide to drink little sips and filter away the dirt with my teeth. How bad can it be? We are in the middle of a huge national park, no people, lots of animals and the water looks clear. And I found a nötcreme in the bag on the bike. What a treat. Next time I am going to have my parents send over Dextrosol and Nötcreme. Huge amounts.

I remember checking the time and thinking that I had pushed my bike uphill for more than 2 marathons. The last miles of a marathon usually feel pretty hard, the legs start to cramp a little bit and the body feels done. When you run a longer run/race you usually have plenty of time to regret your decision, curse and doubt your ability to finish. At least that is how I work. I did not think once that I couldn’t do this. It really sucked, it was not fun at all but I didn’t think, just walked. And ate and drank when I walked. More than 11 hours passed. A long day mostly bike hiking up mountains.

We got in to transition and filled up new water. 5 new fresh liters. Changed in to dry clothes and packed the pockets with more food. Ate a sandwich. I took off my shoes and socks and looked at my feet. Purple? Rotten? I count my nails, all there and with a turquoise polish. Looks very odd in the middle of the forest. Wet shoes for a day makes your feet really pretty. Dry socks and shoes feels like a treat. I sit on the ground and I can’t bother to go hide somewhere to change. (Really apologize for not being very modest guys). 10 minutes and we are on our way. It’s dark, our headlights are on and we are walking. It feels great. I am not tired. We are hiking up , up, up looking for new checkpoints. I am really impressed with Robins navigation. It is pitch-dark, in the middle of the night, we are on top of a mountain and he is spot on. All the time. And cycle on a trail, read a map and eat at the same time.

We spent hours wading through water that was full of crayfish and a gorgeous red water snake and the dry shoes and socks is a thing of the past. It’s dark, the temperature feels so much better. We walk the whole night, waiting for the sun that never shows up. It’s a long night looking for reflective bands/checkpoints. We are on the top of a mountain again looking for a cave, climbing boulders, shuffles around, climbing big trees that fell years ago. Trying to hold on to branches so I don’t slide down the hillside. My hands are full of thorns and I don’t really care. The mani-pedi last week was money well spent. We run out of water again. It’s mixed feelings, the pack is getting lighter when you drink but it’s a scary feeling to run dry. My body is really beat up. My left foot is swollen and is constantly pounding after a wrong step a few hours into the race. I have bruises and scrapes all over. My legs look like ground meat, dripping blood from a few spots, covered with dirt. I have a bad cut on my wrist from sliding down a cliff. Looks a bit suicidal. My left hand is completely numb, very convenient since I can’t feel if I am holding on to rosebushes with thorns. I am starting to think of things that are worse than climbing over sharp objects on a hillside. I can think of lot of things and it really helps. Watching a burlesque show, jump out of a plane, carry my bike and climb at the same time, eat crickets… I am in a long-term relationship with my brain, trying to stay focused.

Back on our bikes and I lost track of time. It’s getting lighter and the sun starts to show. It’s going to be a hot day. We move, we bike and we push our bikes. The view is gorgeous, we are 6000ft up and on top of the world. The trails are full of sand, big boulders and logs. A bit technical for me and the guys slow down. We keep on moving, walking our bikes, carrying our bikes, falling, walking… Hours pass and I am not tired. My body feels a bit slower but my mind is still there. I actually enjoy the day. This is great and I don’t want it to end.

And we came in for a third transition, starting to run out of time before the cut off. And we get a big welcome from Rick and Jen. So nice. We take off for a short trek. I feel extremely tired for the first time. It’s hot, around 35. The skin burns, there are no shade and the cloths are once again sticking to my body. I smell, my hair stinks and a cold shower would feel great. Where is that river when you need it. And 26 hours something and we race through transition again and are on the last part of the race. We need to make it to Roslyn before 4pm, before the cut off. We hear in transition that most of the teams went back and didn’t finish the checkpoints. Apparently it’s been a tough race. I don’t know since it’s my first +24h adventure race and have nothing to compare with. I am just surprised that time went by fast. And I am still awake.

We have one more bike hike before the finish. 1500ft, trails with deep sand and the sun is extreme. One step up and two down. We never seem to finish the bike hike, we will never reach the top. When you think you are there another hill shows up behind the trees. We finally made it but it took forever. We bike over the ridge and keep moving. Sinking in sand, broiling in the sun. We saw a random black cow standing in the heat in the middle of nothing.

The last part back to Roslyn is a nice single track down the mountain. We enter a bike park with two different paths. My nightmare. I don’t like this at all. I am tired, I can’t focus. If I look to the right, I turn to the right. It’s been a long race. Instead of just go and try to focus, I start slowing down, breaking too much. And I fall. I hit my previous broken elbow really hard and swear. Up again and trying to catch up. Josh is the nicest guy you can imagine, tells me to take it slow, walk if I need to. I am bubbling inside, angry, disappointed that I am such a coward. The guys walk through parts of it and that makes me even more mad since it’s my fault. Just go, don’t wait for me. Down on a trail and found the last checkpoint and I can’t say the word cottonwood. I am tired, I am done, I can’t move my lips. One mile left. ½ mile left. For the first time I feel so tired that I can barely move my legs. Robin tells me to bike like someone is chasing me. And we are done. Finished. Finito. I mål. 29 hours and 44 minutes of constant movement. That’s a long workout. And I thought when we reached Roslyn again it would feel like a super happy moment.

But it felt more like

I am not going to lie to you, it was a long day, night and day. The 24 hour race spilled over to the next day and became close to 30 hours. It’s a long time. Constant movement for 30 hours. Long time. Getting myself in to this I thought not sleeping for 30 something hours would be the biggest problem. Eating and drinking is what’s important, all the time. And keep moving.

Första halvan av sommaren

On 1 August, 2014 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Nu har halva sommaren passerat och vad har vi egentligen gjort?

Vi har spelat spel medan myggen har bitit ända in till benmärgen. Varje kväll.

Vissa har försökt att gå på vattnet, andra tränar på att hålla andan.

Jag luftade mina vingar på toppen av jättehöga berg.

Vi har klättrat på väggarna. Tittat på konstiga träd och sprungit upp på toppen av gröna berg.

Provätit en liten kräfta och en och annan björnbärspaj.

Och vi har badat och badat och badat… och ätit smörgåsar på bryggan.

En kväll när solen var som varmast kom Roland hem igen.

Och så badade vi lite till…

Och så har vi plockat mänger av björnbär och vissa har tyckt att promenaden till snåren varit lite väl långa.

Och så har vi kokat saft.

Så klättrade vi på väggarna igen. Först fick vi promenera och promenera rakt uppför i några timmar.

Sen satt vi och dinglade med benen och pustade.

Och så klättras det och klättras. Och vissa medföljare sitter bland ekorrarna och läser eller tar en springtur på berget.

Och så tittar vi på utsiken, mycket och länge innan det är dags att gå ner igen.

Och så sitter vi på bryggan på kvällarna och äter middag och badar lite innan det är dags att gå hem.

Så har vi det här.

På toppen av världen

On 13 July, 2014 By lillahjarnanIn Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Jag sitter ute i trädgården och intar mitt morgonkaffe med utsikt mot inte mindre än sju fula barrträd. Dessa fyller en viktig funktion, att stänga ut grannen men vackra är de inte. Igår vaknade jag kl 4 och satte mig upp och tittade ut mot månen som lyste upp evigheten. Inget kaffe men fantastik utsikt. Jag såg evighetslångt av en disig bergskedja som började vakna efter en kort natt under supermånens sken. En orange sol började glipa fram i öster och snöpartierna glänste i ljuset. Tyst, alldeles tyst.

I förrgår eftermiddag mötte jag upp med mina vildmarksvänner, de coola killarna som gör veckolånga tävlingar runt om i världen men som också lever vanliga liv här nära mig med familjer och jobb. Den här gången var det lättpackat, ingen cykel och så lite lyx som möjligt. Planen var att köra till östra sidan av Washington och sedan gå uppför, vila några timmar när det var som mörkast och sedan fortsätta upp och ta två toppar. Ett bra träningspass iför vår kommande långtävling i augusti. Jag tittade lite lätt på kartan, läste några gamla rapporter som andra hikare hade skrivit, kollade vädret några gånger. Så förberedd var jag. Killarna är alltid förberedda med kartor, tracker om det skulle hända något och lång erfarenhet. Och det eviga peppet, aldrig sakta ner, alltid en klapp på ryggen och en historia att berätta. Och tålamod. De väntar om det behövs, pressar om det behövs.

Packningen är alltid ett bekymmer. Jag mailväxlade med de rutinerade innan. Vad och hur mycket? Det konstaterades att vi behöver ungefär 6 liter vatten eftersom vi inte visste om det fortfarande fanns smältvatten i bäckarna eller om det torkat upp, lite mat, pannlampa, hopfällbara stavar, första hjälpen och fotfix grejer, vattenreningstabletter och en spaceblanket. (Hur jag än letar i bakhuvudet så kommer jag inte på vad en spaceblanket eller spacebag heter på svenska.) Ni vet en räddningsfilt i folieliknande material. Det blir ju alltid lite mer saker än vad man räknar med men den här gången hade jag ovanligt lite i ryggsäcken men vattnet vägde massor. När det är runt 35 grader vill man ju inte riskera att blir utan.

Ryggsäcken åkte på och vi gick iväg. Den enda regeln vi har är att inte skrämma iväg björnarna innan vi hunnit ta kort. Jag hoppades att vi inte skulle behöva tänja på den regeln idag. Det var varmt, över 30 grader och luften så tjock att den gick att skära i skivor. Vi gick och gick, och jag kände mig trött. Fredag kväll, efter en lång vecka. Vi stannade när solen hade gått ner och knäppte på pannlamporna, åt lite aprikoser, drack och fortsatte. Det gick uppför hela tiden. Efter som det skulle hinna bli mörkt följde vi en stig. Efter ett par timmar började de gå så kraftigt uppför att jag lutade mig mot stavarna. Vi passerade ängar som öppnade sig i sluttningarna, rester efter stora laviner, blommor i färger jag inte ens visste existerade. Vi viftade bort insekter stora som fåglar, hoppade över små ormar och hörde det knaka i skogen. Vi gick och gick och vi tog en paus då och då. Sista branta backen var som ett månlandskap och vi tog några minuter och bara sög in omgivningarna. Månskenet gjorde att vi såg mil bort. Och så var vi plötsligt långt upp och tittade mot toppen, sista biten som i mörkret och natten såg ut som ett mörkt stup. Sista kilometern var ett elände, lös sand, sten och lite växtlighet som inte gav något grepp i mörkret. Det stånkades och stönades och jag drack lite och fortsatte. Och så stog vi där på toppen av Navaho Peak, 7400ft (ungefär 500ft högre än Kebenekaise). Det var mörkt men makalöst fantastiskt. Vi såg topparna runt oss och mörk skog nedanför. Oändlighet. Supermåne. Mitt i natten och det var alldeles tyst. Vi satte oss på stenarna och sög in luften.

Efter kartläsning och försök till att orientera oss och hitta någon stig ner mot nästa topp satte vi på oss ryggsäckarna igen och backade ner några hundra meter för att hitta plan mark att sova på. Vi lade oss på marken, satte på extra kläder, packade upp våra spaceblankets, satte på mössa och vantar och lade oss. Det var svårt att sova. Fullmånen sken och marken var stenhård. Trots att kroppen är trött är det svårt att slappna av och grus och sten är ju inte direkt mjukt för en trött rygg. Det blev kallt och jag låg och väntade på att jag skulle få fortsätta gå. Trots kylan och det hårde underlaget så måste jag sovit lite. Efter några timmar reste vi på oss, packade ner filtarna och plockade upp stavarna och gick. Solen var på väg upp och himlen blev rosa.

Vi stog 2000 meter upp på bergskammen mellan Navaho och Earl och tittade. Obeskrivbart. Vi såg berg åt alla håll. Hela Cascaderna. Mt Rainier, Adams, St Helens, Stuart. Oregon till söder, Canada mot norr, Cle Elum, Ellensburg. Hjortar med stora kronor som klättrade så lätt upp på bergen. Oändligt med berg, oändligt med natur. Och hur man än beter sig med en mobiltelefon så kan man inte spara dessa minuter på ett fotografi. Det går inte att fånga när solen går upp, hur morgonen ser ut eller hur den känns. Jag vet bara att jag kände mig helt överväldigad. Vi hade lyckats pricka in ett av årets vackraste dygn.

Vi fortsatte längs bergskammen, gick, klättrade, hasade, gick, småsprang, åt och drack. Kilometer efter kilometer, timme efter timme. Terrängen blev bitvis ganska eländig. Stavarna åkte upp och ner i ryggsäcken när jag var tvungen att använda händerna för att klättra. Sista snutten var oframkomlig och vi fick dra oss ner några hundra meter och sedan korsa en stort område med packad snö. Hal, isig, halvsmält snö på en brant bergskant. Titta inte ner, tryck i stavarna och se till att skorna greppar innan du tar nästa steg. Obehagligt att tänka att om man halkar så hamnar man nere i dalen om man har tur. Vi kom över och klättrade sista biten upp. Jag vaknar till, känner mig pigg och utvilad och känner att jag inte vill att dagen ska ta slut. Och så sitter vi där, på Earls Peak, på en ännu högre topp än den förra och vi blir alldeles tysta igen. Tappar orden. Tittar på Mt Rainier som ligger så nära att det känns som att man kan luta sig fram och peta på toppen. Solen är uppe, himlen är blå och vi ser till oändligheten. Vi sitter en stund och äter lite, funderar lite och planerar den sista biten och timmarna tillbaka till bilen. Gå nerför är inte helt lätt och det gäller att hitta en bra rutt.

Efter drygt en mil i kraftig nerförsbacke, korsande många bäckar och små stigar är vi tillbaka vid bilen. Det är varmt, långt över 30 grader igen. Ryggsäcken liksom ramlar av ryggen och faller mot marken. Kläderna åker av och med en viss stelhet kommer nya, torra på. All blyghet och försök till att vara diskret är som bortblåst. Vända ryggen till är den enda ansträngningen någon gör. Jag känner mig oerhört tacksam att jag packade ner två Perrier som är mer än rumstempererade och lite mat i ombytesväskan. Europeiskt, miljöovänligt dyrvatten är en av mina laster.

Och så kryper vi fram över håliga, skumpiga grusvägar och åker hem. Jag är så tacksam att det inte var min tur att köra. När vi passerar passet och kommer över på vår sida av bergen har jag redan hunnit sova i en evighet, 30 minuter känns som en halv natt.

Sommar, sommar

On 9 July, 20149 July, 2014 By lillahjarnanIn Allergier/allergies, Blandat/mixed, Resor/travel, Utflykter/outingsLeave a comment

Livet rullar på. Sommarenvärmen flödar och solen skiner på höns och kaniner. Vattnet är nästan varmt och snart går bilen mot badplatsen. Sen vi hördes sist har vi varit på semester. Vi packade rullväskorna och drog till Kalifornien några dagar. Vi gjorde Disneyland i dagarna två och solade oss på stranden, tittade på stjärnor i Hollywood och drack drinkar med sugrör och åt otroliga mängder guacamole vid poolkanten på hotellet. Det var en bra semester. Hög skrämselfaktor på åkturerna och ganska hyfsade köer på jordens lyckligaste plats. Jag åkte Carlifornia Screaming. Inte bara en gång utan många gånger. När barnen var nöjda med att åka bergochdalbana upp och ner bönade jag och bad om en gång till. Snälla, det är ju ingen kö. Suck! Och de ställde upp och åkte igen. Jag vet inte vad det är med bergochdalbanor men bra är det. Vi åkte stockar och blev dyngsura och rodel med joddelmusik i bakgrunden. För första gången så åkte vi alla tillsammans. Inga små barn, inga åkvägrare eller kötjatare. Det var åka av i 14 timmar första dagen. Andra dagen fick vi lite av en baksmälla och tog sovmorgon.

Maten var ju lite av ett problem för problemfamiljen. Glutenfritt verkar inte alls existera i Anaheim. Här omkring Seattle är vi otoligt lyckligt lottade och allt går att fixa när man går ut och äter. Det är inte heller läge att chansa när man är bortrest för vem vill spendera dagarna på toaletten eller akuten. Efter mycket sökande på diverse bloggar hittade jag ett glutenfritt alternativ för frukost inne på området. Vad jag inte hade läst på var att det var en frukosbuffe tillsammans med dina favoritfigurer i ullkostym. När vi fick höra summan av familjen fem trodde jag att vi hade köpt hela grisen som vi fick baconet ifrån. Men det var faktiskt värt det. Kocken kom ut och berättade vad som kunde ätas och vad man skulle passa sig för. Bacon tror man ju är 100% glutenfritt, eller hur. Nix. Man använder bröd för att suga upp fettet och ofta ligger baconet på brödet länge. Kocken kom ut med tre överfulla tallrikar med mussevåfflor, bacon och frukt. Piff och Puff, Nalle Puh och Kapten Krok tittade förbi under hela frukosten och ville inget hellre än tt hänga med familjen Brekkan. Jamenar, vem vill ju inte det. Vi var ju den enda familjen med barn över 5 år.

Och så fortsatte roligheterna med åk och skratt. Och man skulle ju kunna tro att barnen var lite gamla för ännu ett Disneyäventyr men icke. Bästa turen på länge.

Sen åkte vi till Venice. Vi tyckte att det var bra att insupa lite onormalitet. Galna människor, vanliga människor, hysteriska människor, höga människor, utspökade människor och mycket muskler på solbrända kroppar. Och så en hel del svenskar. Vet ni att man kan se på långt håll om man möter en svensk. Speciellt om det är en ungdom. Upprullade shorts, Ralph Lauren tröja, A&F munkis och amerikansk keps som ser ny ut. Och så en bakslickad, vaxad frisyr. Swag.

På Venice brände vi våra ganska vita kroppar på mindre än 30 minuter. Vi borrade ner oss i sanden och njöt så länge det varade. Vattnet var lagom varmt, sanden var stekhet och underhållningen fantastisk.

Det var kul så länge det varade. Nu är vi hemma igen och det är ju ganska sköntdet också. Jag laddar för långhike och tävling på det. Vi drar oss i sakta mak mot sjön för ett dopp då och då. Latar oss framför tvn och rycker lite maskrosor i trädgården med en sommarpratare i lurarna. Med ett körande barn med bil så har friheten ökat betydligt för den yngre generationen vilket är fantastiskt. Mer frihet för folket.

Idag blir det en tur till vår favoritbrygga för svalkande bad och förhoppningsvis en lätt bris när båtarna far förbi.

Skål och grattis på bröllpsdagen mamma och pappa!

Cykelväder idag igen

On 14 June, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Sitter och funderar på det här med långlopp eller långa utflykter. Var går gränsen? Gränsen för mig har sakta flyttats från en en mil, två mil, fyra mil och lite längre och så ännu lite längre. Hur långt är långt? Att springa långt är jobbigt, att springa långsamt och långt är mindre jobbigt. Att cykla är klurigt, det är ju inte alltid det blir långt, det kan gå sakta uppför. Cykla på vägar är inte speciellt spännande, då måste man ju dela vägen med bilar. Att cykla i skogen, på berg, på grusvägar och längs småvägar på landsbygden är ju finfint. Det är ofta mycket fint att se på vägen. Nu försöker jag förbereda mig för ett lopp ska ska vara närmare ett och ett halvt dygn där jag måste kunna cykla, springa och flyta med packningen. Jag är glad att min terrängcykel är lätt när den måste sitta på ryggen ibland. Och det blir inte tid till att krypa ner i någon sovsäck så någon sådan behöver jag inte släpa med mig. Undrar vilket pålägg jag ska ha på mina smörgåsar? Och hur mycket vatten går det åt? Och hur många par strumpor? Och den som ändå hade haft ett armens hudsalva som man kan ha till allt.

Förr i tiden, för en sådär 7 år sedan när vi bodde i Sverige, var cykeln ett nödvändigt transportmedel. Jag försöker ofta förklara för kompisar här hur det funkade när barnen var små. Cykelkärra, barnsadlar, matkassar, jobbväskan och kjol. Det funkade toppen. Det var ju ganska värdelöst i ösregn och snö, men det fungerade ju. Det var lite tröstlöst ibland när ingen ville ha overallen på när det var minusgrader och kastvindar. Kinderna var ju alltid lite extra rosiga under förmiddagen. Här har jag börjat att ta cykeln oftare och oftare om jag inte har bråttom någonstans eller behöver se extra snygg ut. Det är jobbigt att försöka sig på det där med snygghet. Hjälmhår och svett. Ofräscht resten av dagen och lite osmidigt bland alla andra snyggsminkade medelålders i klänning.

Jag köpte en ny karta igår, en karta över hela härliga Washington med alla berg och sjöar utmärkta. Det var länge sedan jag faktiskt tittade var vi bor. Ja, nu kikar jag ju på kartan ofta, speciellt när jag cyklar runt men det är ofta bara en liten del av området, en tävlingskarta eller ett litet berg. Hela Washington är maffigt. Det är berg och hav, state parks och motorvägar, floder och turkosa sjöar och en jättestor skärgård med mängder av öar och berg och valar. Valarna är ju inte utmärkta på kartan tyvärr utan då får man gå på känn, magkänsla om man vill se späckhuggare i farten. Detsamma gäller björnarna, det skulle vara skönt om man visste var de befann sig så man kunde ta en omväg.

Jag insåg när jag tittade lite på kartan att oj vad långt man kommer på cykel. Jag täckte in ett helt berg och state park för några veckor sedan på östra sidan av staten. Det var jobbigt men det tog ju inte mer än en dag. Men det som slår mig så här i efterhand är att det är vildmark. Så långt ögat når. Det är orörd natur i ett land där det bor hundratals miljoner människor. Vilken otrolig tillgång. Att få cykla och springa i orörd natur som ligger ett kort bilresa på ett par timmar hemifrån. Vargar, björnar, hjortar och örnar. Små forsar att vada över. Stora floder med strömt vatten att akta sig för. Träd som stått på samma ställe i hundratals år, som växer uppmot himlen, lite högre varje år. Vackert och oändligt. Örnar som cirkulerar över våra huvuden när vi tyst cyklar uppför bergen.

Idag cyklade jag ett par timmar i regnet. Jag hoppade upp och for iväg mot närmsta grusväg. På två timmar träffade jag bara två personer och en lös hund. Jag satt i gräset och drack vatten och funderade på var alla människor var en lördag förmiddag i förorten. Tomt och tyst nästan mitt i stan. Så fint kan man ha det.

Sol på Mt Si

On 2 June, 20142 June, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Solen och sommaren har kommit till Washington. Värmen riktigt trycker sig på framåt eftermiddagarna och hänger sig kvar till solen går ner. Nästippen börjar bli lite röd efter två dagar av utomhusknatande. Igår blev det ett långpass runt Redmond. Efter tre kilometer hade jag lust att vända och gå hem, efter åtta kände jag för att lägga mig vid vägkanten och vänta på en stadsbuss men efter en mil skärpte jag mig och fortsatte 15 kilometer till och klockade tillslut in 25 kilometer medan barnen åt frukost och tog sovmorgon. Ibland måste man bara bestämma sig och sätta den ena foten framför den andra. Igår var det en sådan dag. Och det är ju så att det faktiskt släpper efter ett tag. Alla möjliga tankar kan snurra runt innan lugnet lägger sig och benen går framåt utan att man behöver tänka på hur och var. I mitt huvud ploppar det upp funderingar på att jag kanske inte kan springa, eller att jag inte orkar fastän jag orkade spring längre och fortare för några dagar sedan. Eller så kanske jag bara har tappat formen på några dagar elle så kanske jag inte vill. Gillar jag egentligen att springa. Och så klämde jag i lurarna i öronen och satte igång en extra spännande podcast och lyssnade på förberedelserna inför ett cykellopp i Nepal. Jag försökte njuta av utsikten vid sjön, vinkade till medspringare och andades lite extra när jag var inne i den djupaste skogen. Och jag kände mig tillslut otroligt tacksam att jag inte var den som skulle cykla 8 dygn i Nepal och Himalaya. Och så har det helt plötsligt gått flera timmar och flera mil.

Idag promenerade jag snabbt upp för ett berg. Dagens äventyr var mer spännande än gårdagens. Det fanns inga tankar på att lägga sig ner och multna bort bland ormbunkarna, vända halvvägs eller ge upp. Det var enbart njutbart om en aning svettigt och smärtsamt i lårpartiet. Jag klädde mig dock en aningen fel på morgonkvisten och lyckades sätta på mig ett par mountainbike shorts med extra padding vid rumppartiet. Jag tyckte att det kändes extra mjukt när jag satte mig i bilen men då var det liksom försent. Varmt och skönt blev det och jag satt som på en lite kudde på toppen av berget.

Jag och en kompis satte oss i bilen och for mot ett litet berg som vi brukar promenera upp för när vi vill prata lite och umgås utomhus men vi kände när vi var på väg att vi ville ta en liten längre bergstur. Vi gjorde helt enkelt en vänstersväng när vi passerade North Bend och parkerade vid foten av berget och började gå. Vi knatade upp för Mt Si, 4167ft. Sist vi var där låg snön djup och vi var tvungna att vända för att det var så mycket is på stigen. Idag var det varmt, soligt och alldeles fantastisk utsikt på toppen, som vanligt. Vi klättrade uppför i flera timmar, passerade både den ena och den andra och blev passerade av några tungflåsande löpare och en och annan hund. Jag träffade till och med en vän halvvägs upp där mossan hängde tjock på träden. Svetten lackade, linnet kröp allt närmare kroppen, ryggsäcken blev lättare och lättare ju mer vatten som surplades och shortsen kändes allt varmare. När vi väl kom upp till toppen slog vi oss ner på en sten och åt en medhavd smörgås, några torkade aprikoser och nötter och sög lite extra mycket på slangen till vattenryggan. Och sedan vände vi och gick raskt nerför. Då knakade knäna, gnällde lite och ville bara hem till duschen. När vi kom in i skuggan under träden kändes det lite kyligt och de blöta kläderna klibbade extra mycket. Och så kom vi ner efter 4-5 timmars rakt-upp-i-luften knatning, satte oss i en smällvarm bil och for tillbaka till vardagen.

Halvvägs upp

På toppen

Varma och svettiga

Så trivsam kan en vanlig måndag vara. Imorgon är det en ny dag och nya äventyr. Jag tror att cykeln måste få ut och rulla lite så den inte rostar ihop inne i garget.