Jag har skärpt mig nu, det är slut på klagandet. Allt är frid och fröjd, sprialen går återigen svagt uppför. Tro inte att jag är nöjd med situationen som enarmad men jag har accepterat mitt öde. Jag träffade träningsgurun häromdagen och han tyckte inte att det var så mycket att hänga läpp för. Det är bara att knyta skorna med en hand, jag har ju trots allt två armar. Och så är det ju. Nu är det slutklagat och jag tror att jag kan börja knata ute i skogen nästa vecka om jag hakar på mig halvgipset. I alla fall lite sakta. Idag har jag i alla fall stigit aningen i kurs, det är tydligen ganska coolt att ha en fröken med robotarm. Det har knackats, böjts och meckats med attiraljen. Den åkte av och på och hakades på några små 4 årings armar. Kalla mig Ironwoman. Första filmen kommer hösten 2015.

Bildbevis på att armen har intagit mer normal form och att själva armbågen faktiskt är spetsig igen. Och färgen är ju betydligt vackrare nu än i enbart blått.

Jag är precis hemkommen från skolan, jobbet, myrstacken. Då handlar det inte så mycket om man har en eller två armar, det gäller bara att hålla huvudet kallt. 15st 4,5 åringar i ett konferens rum skulle få självaste James Bond på fall. Jag svettas ymnigt. Idag körde vi Pipleken och är blir det inga russin utan riktig mutchoklad. Och om vi hade det kul? Intensivt kul på något sätt, oförklarligt krypigt i benen och alldeles fantastiskt. Och nu måste jag vila lite. Jag har het klart legat av mig. För några år sedan gjorde jag detta på heltid och dessutom med egna småbarn hemma. Nu känner jag matt efter en dag. Det går utför med ungdomen.

Helgen är nästan slut och den har varit riktigt bra. Fredagkvällen inleddes med tjejkrogbesök. Sex rosenkindade damer på äventyr i metropolen Redmond. Övriga familjen var på sportsliga aktiviteter. Tre var på UW volleyboll match och kom hem skrikhesa och fullkomligt uttmattade efter spännande vinst. Det allra minsta barnet var på hockeymatch söder om stan och kom hem kepsutsmyckad och nöjd efter en till vinst av Seattle T-Birds. Ja minsann, vi roar oss kungligt.

Det har också varit klättringstävling tidigt lördag morgon som verkar ha gått hyfsat för Caroline. Johanna har varit på flera try outs och har en kvar idag. Det har hittills gått jättebra och hon har redan nu fler erbjudanden att fundera på. Inte illa. Konkurrensen är hård, men tonåringen är riktigt tuff och riktigt duktig. Men det är inte slut än… one more to go… Och innan morgondagen är det påskrivet. Och vi föräldrar kan börja planera för skjutsning till träningarna utom- eller inomsocknes. Och om turneringarna går i Arizona, California eller Florida…

Efter en riktigt lat helg satte veckan igång igen. Idag har jag kämpat mig in i arbetsrummet och återtagit kontrollen över jobbet. Det som händer här hemma är att vi slåss lite om arbetsutrymmet. Jag har stora kassar med papper, lego, pennor, my little ponnies osv. Brjann har stora skärmar och sladdar i stora 50 meters rullar. Mitt i allt vårt finns resten av livet i form av papper, checkhäften, betygskort som ska läggas till handlingarna, mängder av spel och dvd filmer osv. Men det är ju inget nytt, så är det väl hemma hos de flersta. En kort fråga bara, vem är det som äter flingor i arbetsrummet? Inte är det jag i alla fall.

I helgen har det varit partydags igen och denna gången firade vi en blomstrande 50 åring. Piraterna Brekkan seglade till partajet i Svarta Pärlan och stannade ute ända till nattkröken. Bomber och granater!! Och jag kan meddela att tatueringarna sitter fast än. På en annan fest var korthåriga John Lennon och roade sig. Det är praktiskt med kort hår, en helt ny värld av utklädning öppnar sig.

Under lördagen lyckade vi få ihop hela familjen 5 och knatade runt lite i Bellevue. Och där hoppade vi in i ett fotobås sådär helt appropå.

Sen blev det söndag och då var det skoldags för mig igen. Och så blev det måndag och då är allt tillbaka i sin vanliga lunk. Att tiden går fort behöver jag väl inte ens påpeka. Det regnar här men inte i närheten av hur mycket det regnar på östkusten. Där svämmar det över på alla olika sätt.

Om en kort vecka är det valdags, röda mot blå, republikaner mot demokrater, åsnor mot elefanter, den ena mot den andra. Och det är ju långt ifrån avgjort än. Var man än går så pratas det politik. Rena drömmen för en sån som mig. Fast nu är det ju inte lika kul eftersom jag inte kan rösta. Men man kan ju tycka och fundera för det. Vad tror ni, flipp eller flopp? Pest eller kolera?

Och nu blir det backintervaller. Och fuska ska jag göra och springa inomhus bara för att jag kan.

Det är bokklubbsdags igen och jag har inte läst boken. Det känns som om jag är 10 år och glömt att göra läxan. Fast det är ju så att jag inte har glömt att läsa boken, jag har bara inte hunnit. Jag har läst mycket annat, jag lovar. Långa och korta ord, hela meningar, tidningar och vanliga böcker och böcker som inte är gjorda av papper. På flera språk samtidigt. Och så har jag läst om några böcker. Jag brukar göra det när jag har ont om tid, då känner jag mig snabb. Det är ett bra knep att läsa snabbare än tåget. Det är lite tråkigt att ha för lite tid att läsa eftersom det faktiskt är en av mina favoritsysselsättningar. Jag skulle vilja vara provläsare på Barnes & Nobles. Sitta i en mörkbrun skinnfotölj med en Starbucksmugg i handen och känna på papperskvaliteten, bläddra långsamt och läsa sakta. Sitta på golvet inne på barn- och ungdomsavdelningen med en tiara på huvudet och en papegoja på axeln. Handdockorna skulle få läsa en stump på varje sida och Nicke Nyfiken skulle få låna den gula hatten som mannen är så kinkig med. Eller kanske vid kokbokssektionen bland italienska pastarätter med tryffelolja och franska äppelflarn. Och sedan få provskriva med alla fina, färgglada pennor på blommiga små anteckningsblock och vika origami från hobbyböckerna som alltid står vid kassan. Jag kanske till och med skulle smaska i mig lite Godiva som brukar stå på disken bredvid kortläsaren. Men nu är det ju så att jag fortfarande inte har läst månadens bokklubbsbok av Maj-Gull Axelsson och då hjälper det ju inte hur mycket Godiva man än äter. Det är bara att skämmas och sitta utan åsikt, och så får man inte ens rösta. Tur att alla klubbmedlemmar är snälla typer.