Jag läste någonstans att rävar inte får runner’s high men hundar däremot får endorfiner som kickar in efter en löprunda. Då är jag mer släkt med hunden än med räven. Och det tur det. Det gäller att springa mycket nu innan skolstarten. Mycket nerver, många kvaliteter som ska visas upp. Ja, inte när det gäller mig så klart. Jag är safe, jag är bara en high school mamma. Men jag känner att jag behöver mycket endorfinkickar om jag ska ta mig igenom första året av high school igen. Det är dags för vårt största barn att börja high school! Ni vet gymnasiet. Vissa älskade det och för andra var det tre år av ständig plåga. Själv kände jag mig ganska likgiltig och ibland ganska plågad faktiskt, det var bara ett nödvändigt ont innan man kunde börja plugga på riktigt. Och få kårleg. Lite sorgligt med tanke på att jag själv är lärare och vill ju inget hellre att mina egna barn och mina lever ska älska att gå till skolan. Samtidigt hör jag mig ofta själv säga hemma att det bara att bita ihop och stå ut, allt är inte kul jämt. Jag hoppas att det kommer att gå som en dans för alla tre. För visst dansas det mycket på high school filmer?

Vi har i alla fall smygbörjat idag. Det var orientation, fotografering och snart har vi några timmars try outs för vårt val av sportliga aktiviteter och sedan håller det på så några veckor innan skolan börjar. Det är inte lätt ska jag säga men halar man upp checkboken så kommer man hyfsat långt i alla fall. Jag var naturligtvis inte med i morse utan var iväg och jobbade på nya endorfinkickar, är man 15 så klarar man sig själv. Det delades ut busskort (som inte kommer att behövas, vem åker stadsbuss!), parkeringstillstånd för elever (som snart kommer att behövas) och diverse information och blanketter. Vi har, genom att skriva på många papper, lovat dyrt och heligt att vi lovar att göra allt de vill och dessutom kommer vi inte springa runt om vi fått hjärnskakning. Det är mycket att hålla reda på. Och vi ska alltid göra vårt bästa. Nu kör vi så det ryker och hela livet blir som Grease och High School Musical över en natt. Eller hur? Så funkar det ju!

 

 

Vi är hemma! I värmen. det var 28 grader när vi klev av planet på SeaTac, sommarvärme som vi har väntat på i 5 veckor i Sverige. Och så här fint blev vi välkomnade av Johannas bästis när vi gled in på garageuppfarten!

Nu har vi sovit nästan en hel natt och sedan ägnat oss åt att packa upp 9 resväskor i diverse storlekar. Jag behövde inte direkt vänta på att klockan skulle ringa imorse. Vid fyra började ögonlocken streta emot och det gick inte riktigt att hålla dessa stängda men kroppen fick ändå kämpa sig kvar i liggande ställning till 5 snåret då första frukosten serverades framför morgonnyheterna.

Allt kom med på flygresan. Dipmixar, saltpaket, diskborstar, porslin och glas av alla olika former. Allt höll! Det enda mysteriet är att alla tre marsipanlockpaketen är öppnade och tittade på. Men tänker man efter så är det ju inte så konstigt. Lyser man igenom väskan med lock så ser man bara tre mjuka tuber med aluminium runt, något bombliknande.

Och kungen har kommit hem till kylskåpsdörren bland sina andra speciella vänner.

Det handlades friskt på Tax Free både i Stockholm och Rekjavik. Inget drickbart eller lukta gott utan påsar av varierande sort. Malaco, Marabou och torkad fisk. Det ska räcka länge, ända till vi får besök nästa gång.  

Vår husdjurs snok verkar ha flyttat vidare från vår garageuppfart och inga andra husdjur verkar ha flyttat in medan huset varit tomt. Det känns ju lite tråkigt att inte veta var snoken har slingrat sig.

Nu återstår bara den sista uppackningen och så håller vi tummarna riktigt hårt att allt går finemang med huset i Uppsala.

Nu är vi fulltaliga och alla fem samlade i samma stad. Huset är klart på insidan så när som på ett par glödlampor i bastun och lampa i köksfläkten. Möbler har kursats på Blocket och färgburkarna har burits hem i rejäla hinkar. Det ser faktiskt riktigt fint ut nu. Trädgården ska fixas till en aning men det kan vänta ett par dagar. Extra tack till super systerson Kalle som kämpat på men som nu har dragit iväg på semester.

Dagarna går fort och solen kommer och går. Regnet likaså. Inget riktigt sommarväder men helt acceptabelt. Vi har till och med hunnit suttit ute ett par kvällar. Några kära återseenden har vi hunnit med och fler kommer det bli. Jag kan lugnt säga att vi redan nu förätit oss på Karamellkungen men leverpastejsmörgåsarna smakar fortfarande kungliga varje morgon. Ostbågarna är inte riktigft lika magiska som vi ville minnas. Men något som är som vanligt och som verkligen känns som Sverige är dofterna. Det doftar annorlunda här. Sommarregn, gräs och fuktig asfalt. Kaffedoften när man springer förbi saluhallen vid öppningsdags. Bröddoften från bagerierna tidiga mornar. Allt doftar bekant och hemma. Och det är något riktigt speciellt med blommorna längs vägkanten. 

Igår fick jag äntligen till en långrunda med ryggan på. Sol, ösregn, isande vindar och sol igen. 2 och halv timme som bjöd på det mesta. Det är lite trögt, tänk vad en månad ur fas kan göra. Någon septembermara blir det ju inte. Jag fick känslan av att Uppsala har krympt, man hinner långt på 25 km. Ultuna, Porlack, Vaksalatorg, Fyrishov… och det var spännande att se vad mycket som byggts på några år.

Idag bär det av mot nya äventyr…

Vi ser fram emot mygg, självplocksjordgubbar och regn. Alla varnar oss för regn och dåligt väder. Lite komiskt med tanke på att regn är vardagsmat och vi har vant oss. En morgon utan regn är en konstig morgon, då vet vi inte hur vi ska bete oss, hur vi ska klä oss. Regn är inte regn om det inte är skyfall. Visst är det härligt om det är fint väder men det är ju inte vädret vi vill åt det är ju… falukorven!

Nu kör vi på in i det sista. Idag ringde klockan 5 och jag for iväg på ett intervallspinnpass medan solen gick upp. Swedish housemaffia, Avicii och Loreen sjöng medan jag trampade och det kändes som en bra infasning och jag tror nästan att det var en baktanke med musikvalet. Senare på förmiddagen blev det styrka och sista träffen med alla goa vänner. Det är faktiskt första året det känns lite trist att lämna alla här.

Nu har vi åter igen ägnat tid år att jaga orm på baksidan av huset. Volleybollen åker av misstag in i buskaget mest hela tiden och in kommer alla tonåringar skrikande. Ormen väser och reser upp sitt huvud och räcker ut tungan. Den vill ha sina buskar ifred, vi vill ha våra buskar ormfria. Ut kommer jag med räfsan och försöker räfsa runt på toppen av buskarna för att få fatt på bollen och ormen tittar på oss som om vi vore helt dumma och vänder sedan sakta ryggen åt oss för ett par minuter. Nu blir det fritt fram för herr orm ett tag, hoppas inte den skaffar sällskap under sommaren.

Det har blivit semester på något sätt. Det har stannat av här. Vi har haft besök i dagarna 6. Uppsalabesök. Bästisen. Vi har inte gjort mycket, hängt och hasat runt. Åkt till stan ett par vändor, ätit och druckit. Nu är de på väg till östkusten efter mer än tre veckor bilandes på vår västsida. Tack för besöket! Det är alltid så kul när någon tar sig till oss här borta på världskanten, världens ände.

Igår blev det burgare och korv på grillen och öl i flaska, 4e juli mat. En hög med kompisar som dök upp trots väldigt kort förvarning. Det är vänner det. Det är inte diamanter som är en kvinnas bästa vän utan vännerna är en kvinnas diamanter (även om lite bling sitter ju fint också). Solen sken och det var nästan lite varmt. Det är ju så det brukar gå till, vi väntar och väntar på värmen under hela juni och så blir det 4th of July och då blir det varmt. Samma sak varje år. Nästa år ska jag sluta och vänta, bara planera för sommarstart på den här dagen.

Vi firade lite igår, grillade och skålade. Nu är det sommar. Och sista rycket för oss. Nu ska vi jobba några dagar, skriva och skriva och springa ett lopp. Sen…

I år har midsommar passerat utan en endaste sillbit. Som tur är så blir det lite vuxet firande ikväll hemma hos goda vänner. Lustigt nog hemma hos någon jag tror att jag känt sen år tillbaka. Vi träffades för några år sedan och då kändes det som om vi känt varandra sedan länge. Hur vi än vrider och vänder på det så har vi aldrig träffats. Tror vi. Konstigt.

Johanna är i Kalifornien och spelar volleyboll. Hon skickar meddelanden mest hela tiden. Bilder på väderkartan och soliga bilder på palmer. Det känns ju upplyftande när det har regnat 40 mm bara idag på midsommardagen och åskan kommer och går runt husknuten. Men så skönt för henne att få sol på benen och nästippen.

Johannas första riktiga långa resa utan sina föräldrar började toppen. Planets landning kom på morgonnyheterna. Båda däcken smällde vid landningen och de blev sittande på planet när brandbilarna släckte elden och såg till att det var säkert att kliva ur. Men det var ingenting för en rutinerad flygare som hon. Tur att flygrädslan har jobbats bort sedan ett riktigt lågvattenmärke i Frankrike 2003. Då var jag nästan säker på att vi skulle få hyra bil och köra hem från Paris.

Jag kom på att jag har glömt att skriva om en alldeles speciellt trevlig händelse. Brjann for till Canada förra helgen och gjorde en till Half Iron. Det gick otroligt bra för honom och han kom in på lite drygt 5 timmar och 30 miuter. Fint som snus. Gå in på hans blogg och läs om hans bravader.  http://brjann.brekkan.com/2012/06/18/victoria-half-ironman/  Vi är så glada att det gick så bra. Det gör ju att stämningen i hemmet höjs betydligt.

Idag gick Seattle Rock and Roll Marathon inne i stan. Jag har lurat lite på att anmäla mig som en träningsrunda men lydde guruns råd och lät bli. Idag var jag otroligt glad att jag fick ligga kvar i sängen. Det verkar ha varit en brutal dag med förvånande tider överlag. Grattis Anna och Yasmin för avslutade lopp! Ni är toppen!!

Fotbollen dominerar tvn men jag måste säga att jag föredrar US Olympic Trials i simhopp. Så mycket mer vatten, så snygga hopp och så spännande. Jag känner mig ju så hemma i poolmiljön. Simningen har legat lite nere några dagar. Mina andningsproblem blev aningen större med en bihåleinflammation. Jag kände förra veckan att simmade mer baklänges än framlänges och att syreupptagningen  var obefintlig. Inte konstigt när näsan är heltäppt och pannbenet känns som inslaget i bubbelplast. Men nu ni så är det snart bra igen tack vare underverksmediciner. Nästa vecka är det dags för tävling igen och jag måste vara frisk för paddling, cykling och löpning med karta i okänd miljö och delvis mörker. Den här gången utan bästa Anna, hon vilar efter maran idag. Ett annat lag, två proffsiga män som tävlat i VM i Adventure Race och jag. Jag skakar bara genom att skriva det. Nervös är inte ordet, jag är fullkomligt vettskrämd. Det gäller att skubba på och andas så ska det nog gå bra. 

Nu har vi varit borta så länge från Sverige så vi behöver en Midsommarguide. Så här går det till!