Vi klättrar uppåt

On 6 December, 2014 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, Tävlingar/racesLeave a comment

6:e december.
Antal inköpta julklappar: 4
Julstämning: Inte mycket men julskinkan är beställd.
Glögg nivå: 2 liter kokta.
Lussebullar: ca 60 st

Här kommer en uppdatering, kort sammanfattning innan julen helt tar över. Eller nyvalet. Det är spännande att följa, något på avstånd men ändå är vi med. Jag är ju fortfarande svensk och får ju såklart fortfarande rösta. Nu bor vi i ett annat land där vi inte får rösta vilket blir ett utanförskap. Det kanske vi måste ändra på så småningom.

December är så här långt ganska ok. Vädret är ju inte det bästa men vi börjar ju bli vana med fukt, drag och allmänt halsont. Hur kul är det med duggregn varje dag. Inte toppen. Vi hade några riktigt fina dagar med många minusgrader, solsken och blå himmel förra veckan. Så skulle det gärna få vara hela vintern. Luften blir fin att andas och kinderna blir rosiga. Nu är himlen grå, tjock och fuktig. Allmänt kasst.

Idag är det tävling igen. Klättringsdags. Det laddas med bananer, vatten och powerbars inne i isoleringen och jag väntar. Det är inte kul att vänta, varken i isoleringen eller som åskådare. Men snart smäller det.

Annars går det hyfast lugnt till i livet. Vi räknar ner till jullovet. Varför är skolan så eländig egentligen? Det verkar ju inte vara själva skolan i sig utan mer allt jobb runt omkring. Hur skulle vi vuxna tycka om att alltid ha 3-4 timmars jobb kvar när vi kommer hem efter arbetsdagen. Så har high school barnen det. Skoldagen är slut och det är dags att gå hem. Så fort de kommer hem så börjar resten av skoldagen som sedan slutar i bästa fall vid midnatt. Jag förstår inte hur man kan förespråka så löjligt mycket läxor. Ett stort misslyckande från skolans sida tycker jag. Ta åt er alla lärare som läser det här. Utvärdera ert eget arbete och fundera på varför ni ger läxor. Lägg ett extra jobb på jobbet liksom, kaka på kaka. Om det är det enda sättet barnen kan lära sig på så är ju hela institutionen skolan rätt så bortkastad. Anledningen till att lärare ger läxor är ofta för att förbereda barnen för att ta ansvar, bli vuxna och att de ska få känna på hur det är på universitetet. Skitsnack tycker jag. Var sak har sin tid och låt barnen var färdiga med high school innan de behöver känna på hur jobbigt nästa steg är. Nu är jag klar. Tack för det utrymmet i etern.

Vi har numera 5 användbara pass i vår ägo. Alla i familjen kan numera flytta sig över landsgränser utan att hamna i arresten. Jo tack, det känns bra. Det enda som jag skulle kunna önska mig så här till jul är en eller två ambassader till på vår sida av världen. Vet ni egentligen hur många svenskar vi är på den här sidan havet? Det vet inte jag heller men det är betydligt fler än vad jag kan räkna till. Vi tog ju en tur till Washington DC för att förnya våra pass. Först och främt är det inte bara att dra iväg, man måste boka en tid många månader i förväg. För mig tog det närmare 4 månader att få en tid. Och sedan spelade det liksom ingen roll hur bra det passade, det var bara att ta ledigt från skolan och jobb och flyga dit. För oss är det en flygresa på 6-7 timmar. Jag förstår att det kostar pengar att driva ambassader och jag vet att det är en fin service för oss utlandssvenskar men häxan surtant vaknade till liv när jag summerade ihop passavgifterna. Ett svenskt pass kostar 350 kr om man har turen att besöka polisen i Sverige. Det skulle bli 1400 kr för oss fyra som förnyade våra svenska pass i DC. Vi betalade den facila summan av 1100 dollar (8500 kr) för våra 4 pass. Det inkuderade passavgiften samt att vi sedan fick den skickade till konsulatet i Seattle. Det är en vansinnigt stor summa för shipping and handling. Det blev en fin semester i DC. Vi hade det trevligt på alla sätt men kikar man på Amex räkningen så hade vi ju nästan kunnat flyga till och semestra i Sverige för samma slant. Men å sndra idan hhade jag ju inte fått äta finfina duck fat fries på ett hak på ett gathörn i DC.

Nu är tävlingen slut för idag. Tackar som frågar, det gick bra. Vill ni veta hur bra? 3a, hon kom 3a. Och vi far vidare till Reno, Nevada i januari. Det blir kul. Jag har aldrig varit i Reno tidigare. Jag fick känslan av att jag borde färga håret blått och ladda för kasinobesök. Men gladheten går nästan inte att mäta i guldstjärnor. Stor lycka. Glädjetårarna i bilen hem blev sorgsna. Vi saknar vår bästa vän och coach som vi skulle viljat dela glädjen med.

Jag tränar på mot nya mål. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag spenderat en rejäl summa på en IronMan tävling framåt sommaren. Och vet ni hur trist det är att simma fram och tillbaka i poolen? Och det är ännu värre att sitta på en fräsig cykel i garaget där bakhjulet snurrar runt runt men sitter fast. Och värre lär det bli…

Novembermörker och skubb i ösregn

On 21 November, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Tänk att något så vackert och fantastiskt kan sippra bort på några timmar. Jag pratar ju såklart om vädret, det man pratar om när man inte har så mycket annat att säga. Vi hade sol, sol, sol och ett par minusgrader i början av veckan. Fin blå himmel, klar luft och fantastiskt väder att cykla och springa i. Hummerhandskarna på och mössa under hjälmen och sedan är det bara att trampa på. Ett extra lager under springjackan, tights med lurv i och tumvantar med extra handvärmare.

Så här vackert var det på löprundan för några dagar sedan.

Nu blev det raskt november igen och depressionen lägger sig tung över pannloben. Fy sjutton. Ösregn och mörker. Jag låtsades att det var sommar och gick och fick fötterna fixade med fil och peel, nytt blått lack och mjuka hälar. Skratch, scratch på hälen…Scccheelott you look tired. Yes, very. Sccheelott, yo do run agin. Yo fall on bike agin. Yo leg no look good. No running, ropeclimbing, it’s a ropeburn. Yoo funny, Scchlott. Lopebun. Och då kände jag att det fick vara nog med novembermörker och lathet och drog på mig pupporna ute i bilen och skubbade iväg till gymmet och lyfte flera hundra kilon jättemånga gånger. Jag slängde ner vikterna så där coolt som jag har lärt mig. Det har tagit flera månader att våga släppa skivstången från axelhöjd och göra dunderljud. Och vad ska det egentligen vara bra för. Alla de starka männen med knäskydd och så jag i färgglada tights. Turkost, rosa och gult så man blir glad och så klatchiga puppor. Att jag hade råkat packat yllesockor behöver ju ingen veta.

Regnet smattrade mot takfönstret och jag lyfte och lyfte. Över huvudet, upp ifrån marken. Hävde mig graciöst, väldigt graciöst över en stång, upp och ner. Svetten rann och ansiktet intog en svagt lila färg. Mascaran rann, vilket ingen av de starka männen upplyste mig om, och jag intog form av en panda runt ögonen. Och så burpees med skutt över ett hinder. Och jag väntade på att den sprudlande glädjen skulle infinna sig. Den kom inte. Kanske för att jag glömde mitt sprudlande bubbelvatten i bilen. Sen stog jag vid dörren en stund och samlade mig innan jag öppnade och slängde mig ut i ösregnet. Jag hoppade lite extra i vattenpölarna, skuttade högt över buskarna och liksom låtsades att solen sken och livet var ljusblått. Vattnet sipprade in mellan tårna. Inte sjutton är det lätt att låtsas när snuvan rinner för att det är så kallt och håret ligger blött och smetigt över ögonen. Jag låtsades i några kilometer, log mot omvärlden, vinkade åt asfaltskillarna och busschaufförerna. Mössan hade blivit kvar hemma och öronen blev kallare och kallare. Kalla öron gör att man känner sig olycklig. Kände jag ett kli i halsen minsann? Jag fortsatte skubba trots att leendet försvann, jag var ju tvungen att komma tillbaka till bilen. Sen fick det vara nog. Hur lätt är det att le i ösregn? Jag vred på musiken i öronen och kände mig aningen aggressiv. Eminem och Linkin Park, argt och högt. Men då och där efter 6 kilometer funderade jag lite på självdistans och elegans och att man faktiskt måste försöka ibland och då bytte till Josh Groban (!) och kände mig genast lite upplyft mot nya höjder och skuttade fram de sista kilometrarna utan att ens tänka en enda arg tanke. Tillbaka i bilen och klappade mig själv aningen på axeln. Det här var ju kul, det gör vi om imorgon. Det bästa är ju att man får duscha när man kommer hem. För om man inte springer hur vet man när det är dags att duscha?

Hela november, typ

On 20 November, 2014 By lillahjarnanIn Allergier/allergies, Barnen/kids, Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Bara för att det varit tomt och tyst på den här sidan ska ni inte tro att livet varit händelselöst här omkring de senaste veckorna. Mer åt det andra hållet, händelserikt alltså. Eller det har i alla fall rört sig framåt i rätt riktning.

Om vi börjar med idag så kastade jag mig på cyklen och trampade uppför backen med hjärtat i halsgropen och sedan forsade jag mot Redmondhållet. Väl framme vid målet, CrossFit plejset där jag sedan några månader ägnar mig åt kroppsinvestering i form av självpågeri på något kusligt sätt med inslag av stora, tunga vikter och frustrerande flämtningar, parkerade jag min cykel och drog om ett enormt lås. Glad i hågen efter 40 minuter i duggregn gick jag in genom dörren. Stället dånar av något hårdrockslikande men det var helt tomt på medsvettare. Till min stora lycka var jag den enda som hade bestämt sig för att skutta runt och lyfta tungt kl 9.30 på förmiddagen. Ovanligt och tursamt för mig. Jag fick en timmes genomkörare med falkögon på varje böj och lyft, skutt och drag. Det var jobbigt. Jobbigast var att hoppa jättehögt många gånger och böja kroppen som ett v ännu fler gånger. Något som sedan blev ännu jobbigare var att cykla hem. Falkögonen hade gjort att jag tagit ut mig å det galnaste.

Klubbsäsongen för volleyboll har börjat. Vi genomgick några svettiga, plågsamma timmar för ett par veckor sedan. Try outs och gallring på hög nivå. Nu är två nästan vuxna familjemedlemmar klubbspelare. Den yngsta och den äldsta i barnaskaran ägnar sig åt bollsport på hög nivå vilket fascinerar mig otroligt. Var bollsinnet sitter i hjärnan vet jag inte men den delen av min hjärna är definitivt underutvecklad, det är mycket möjligt att den delen saknas helt.

Under tiden vi gjorde try outs var maken i England och åt marmelad och drack te och gick på någon pub eller två. Däremellan jobbade han intensivt. Sen var det ju inte så att jag gjorde try outs utan i detta fallet var det yngsta barnet det som blev testat. Jag körde bilen och hetsade upp henne till oanade, nervösa höjder. För er som inte har varit med på en volleyboll tryout så går det till ungefär så här:

Allt mellan 25-100 barn i en specifik årskull dyker upp efter att ha anmält sig och skickat in en bunt papper samt en check. Dessa ska gallras till 12 st. Vissa barn gör tryouts för 1 lag, vissa gör 7. Alla klubbar ligger i olika delar av/runt Seattle och alla kostar olika mycket. Det är mycket pengar för en säsong, många resor och mycket tid som ska ägnas på arenor. Jag hade inte en susning om summan och engagemanget innan vi flyttade hit till ‘merika. Det är svindlande. Första året trodde jag att jag hade köpt hela laget. Vi åkte till Lynnwood för att försöka komma med på första valet, den klubben barn (och föräldrar) ville komma med på. Det börjar med incheckning och sedan fotografering. Sedan börjas det mätas vertikalt, hopphöjd. Man ska vara lång så där har jag i alla fall bidragit med något. Fast i volleyboll sammanhang så är mina 172 cm ganska löjliga.

Så börjas det. Uppvärmning, passning, led med barn som slår och vevar med armarna, hoppar, blockar osv. Klockan börjar passera 3 timmar, svettiga ansikten, blöta tröjor, nervösa leenden som nästan blir till tårar. Sedan börjar tränarna plocka sina förstahandsval. Alla positioner ska fyllas och ibland är det extra svårt om många spelar samma position. Man kan ju inte ha ett lag med bara passare. Barnen blir utplockade framför ögonen på alla, föräldrarna sluter upp och sedan pratas det. Vissa tackar ja direkt, andra ska göra fler tryouts. Så fortsätter det till de har upp till 12 barn, resten får en klapp på ryggen, lycka till med nästa tryout och eventuellt ett samtal hem där de faktiskt får en plats i efterhand beroende på hur många som tackat ja. Lyckosamt så fick Sofia en eftertraktad plats på direkten. Vi hann inte ens darra på läppen eller bli jättenervösa. Samma sak för Johanna som också valt sitt lag i samma klubb. Det är svårt, hjärtskärande, ohyggligt för de som inte får en plats där de vill. Hur ska man göra? Varför utsätter man sig för det här? Vill man spela så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa. Jag ska inte alls försvara processen men på sätt och vis så märker man vilka som klarar av pressen och håller humöret uppe. Det är bara att träna och träna om man vill komma in. Nu är checken skriven och kontrakten påskrivna. Nu håller vi tummarna för en finfin säsong med illaluktande knäskydd, svettiga tröjor och långhelger på exotiska platser så som Yakima och Spokane, och ev en tur till Disneyland för att avluta med buller och bång.

Klättringen fortsätter framåt och uppåt. I helgen tog vi en tur till Gold Bar och hasade oss uppför med stora crashpads på ryggarna, termosar med kaffe och nyponsoppa, smörgåsar, bullar och bananer nerpackade i ryggsäckar. Vi hade en riktigt fin dag med några minusgrader och klarblå himmel. Vi kom inte hem förrän solen hade gått ner. Det ligger forftarande ett stort lock över hela livet och klättringen efter att Ross dog i september. Förra turen till Gold Bar var med Ross och det är klart att vi tänkte extra mycket på honom när solen sken och stenarna glänste av kyla. Så är det och så kommer det att förtsätta vara. Nu gäller det bara att minnas allt bra utan att gråta en skvätt, vi kommer dit så småningom. Som med allt annat i livet så är vissa dagar bra och andra ganska dåliga. Hjärtat har fått sig en ordentlig törn.

När Brjann flög från London flög vi andra från Seattle och så möttes vi i Washington DC, världen mitt ungefär. DC låter ju kul eller hur? Anledningen att vi åkte just dit var att jag öppnade ett av barnens pass i somras och insåg raskt att vi inte kunde lämna landet, ett pass var utgånget. Juli 2014 lät lika långt fram som 2024 för ett par år sedan så därför så hade jag inte tänkt så mycket på det. Det närmsta och den enda ambassaden i USA är i just DC och därför passade de extra bra med en långhelg just där. Jag var i DC senast 1989 och det var sig likt.

Solen sken och termomentern visade runt 20 grader varmt. Vi bodde i centrala stan och promenerade 8-10 timmar per dag. Och så lägger vi till två museum per dag samt restaurangbesök, kaffestopp, en drink här och där. Vi sov bra på nätterna, fullkomligt slut och utmattade. Allas kulturella behov fylldes hyfsat och någras behov av något nytt att sätta på sig uppfylldes också. Vi åt såklart mer än vad vi borde ha gjort och drack nog också ett glas för mycket här och där. Men trevligt var det. Vi tog oss till ambassaderna (svenska och isländska) och fick våra ärenden utförda.

Vi var ju i DC under Veterans Day och fick en riktigt bonusupplevelse tack vare det. Just den kvällen var det en välgörenhets koncert i National Mall (parken i hjärtat av DC där alla monument och museum ligger) och vi åt en god middag och promenerade ner och såg och lyssnade ett par timmar. Vi kom precis lagom för att se Bruce Springsteen, Zac Brown Band, Rihanna, Eminem, Metallica osv Det blev ett bra avslut på en smällfull resa. Efter en lång flygresa hem på 6 timmar klev vi ut för att leta upp bilen iklädda sommarskor i minusgrader. Nu är det vinter.

Comfortable, 50 people, 1 question

On 7 November, 20148 November, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, In EnglishLeave a comment

I try to keep updated with media, newspapers, TV, books, blogs, radio, music in both Sweden and here in the US. It was easy the first years abroad. I checked the news every morning in both countries and around the world and felt pretty much up to date with most events. The years passed and new people started showing up in Swedish media and I felt kind of lost when I read the newspapers online. New faces, new names, new politicians, and new artists. And now a new prime minister. (Not very impressed.) Even the news anchors are new and very young. I still read Swedish newspapers but not every day. I watch one or two tv shows/year and I listen to Swedish music. But we stopped watching Eurovision 5-6 years ago. When I visit I get a big dose of all the Swedishness, I stock up on books and feel pretty happy for a while. But one thing I do is reading blogs. I follow some Swedish blogs about politics, food, marathons and ultrarunning, swimrun, multisport and over all training. I follow a handful school and teaching blogs too but that’s a totally different story (Sweden/USA, talk about different worlds). It’s interesting to read about what and how people think. How the world turns and not turns… I follow some bloggers that I have met, some that I are friends with, a few race directors and a few really amazing people. And I am very impressed how much time and thought a lot of bloggers spend writing and thinking. Amazing, and cheers to all of you. I think it’s refreshing that people want to share their lifes and stories. The only thing I don’t like in the blog world is the obsession about superfoods and diets.

What the heck is going on in your pantries people? I am the only one sick of chia seeds and goji berries? Yes, I do eat chia seeds, goji berries, nuts, ancient grains, blueberries, broccoli, greek yoghurt, olive oil, coconut oil, avocados etc. All the superfoods that people overdose and turn everything inside out. I read blogposts about chia pudding and porridge every single day and I am dead tired of it. We eat fish, meat, wheat, vegetables, quinoa… everything you can imagine. And I drink wine and sometimes a calvados after dinner. And I do love a margarita with salt. How long will this crazy phase of overdosing superfoods last, how long will you all have the time? And why? If you can enjoy a nice piece of bread, please do. And put some butter and cheese on it. I do. Why not? But don’t over do it. All you Swedish women in your late 30s and 40s, relax. A 100% chia, goji, almond milk and tofu diet will not make you happier. You all sound more stressed than ever. Chocolate mousse with avocado instead of whipped cream and butter is good but not super. And every once in a while you want the great stuff. Meat is great, not every day and not a pound at the time. Everything in moderation.

I have three beautiful daughters, young adults. I am always concerned, I am always happy around them, I am always curious, I am always proud… BUT I am always a little bit worried. As a mom to young women you want them to have and build a good relationship to food, training and their bodies. You want your kids to be happy, confident and curious. I don’t want them to pick up all the craziness around us. Please people, stop sprinkle your non real ice cream with chia seeds and pretend it tastes like chocolate. Maybe have a little bit of both? And dream and wish for a set of wings.

McClellan Butte Trail, en måndagspromenad i snö

On 28 October, 2014 By lillahjarnanIn Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Hösten har kommit och nästan passerat och den första riktiga stormen drog förbi Seattle under helgen. Träden föll som tändstickor, strömmen blinkade och försvann på sina håll och regnet föll hinkvis. Bron mot stan stängdes av för att vindarna tog i. Vi klarade oss bra och fick behålla värmen och ljuset för ovanlighetens skull. Efter att kikat på väderleksrapporten för resten av veckan slängde jag mig ut när jag kom från jobbet i söndags. Fram med gräsklippare, trimmer och på med stövlar. Jag hade en lucka på några timmar för att fixa gräsmattedjungeln innan reget kom för att stanna hela november.

Igår fortsatte det regna runt Kirkland men det såg ut att vara lite finare upp mot Snoqualmie passet. Planerna började ta fart sent söndag kväll och direkt efter skolskjutsning for jag öster över för att möta måndagsgänget. Med ryggsäcken fylld med vatten, lite mat, kompass och spaceblanket började vi vandringen upp mot en ny topp. Vi knallade upp McClellan Butte Trail 5162ft med elevation på 3700ft, en bra promenad en måndag. Ingen av oss har någon längre tävling under hösten men det är ju ingen anledning att sluta gå långt och brant. Det gäller att jaga solen under hösten i Washington.

Höstigt och fint på vägen upp. Brant och utsiktglimtar.

Med ett par kilometer kvar mot toppen låg snön djup och det var lite lurigt att gå. Stavarna hade blivit kvar hemma eftersom jag inte trodde vi skulle stöta på snö så tidigt.

Spaning upp mot toppen, bara en kort bit kvar. Lite svårt att klättra upp på snöiga stenar, det fick bli stigen upp.

Där snön låg började vi också se fotspår av två andra människor och deras stavar. Vi såg också stadiga spår av ett stort kattdjur som höll sig nära oss. Det är faktiskt det sista man vill se i vildmarken, hellre björn än bergslejon. Spåren kom och gick, jag såg två stora gulgröna ögon och vi sjöng, visslade och pratade sista kilometrarna. Det blev brantare och brantare och det började flåsas ordentligt. Timmarna gick och snön låg djup. När vi nådde toppen kom solen fram och bergen glimmade med vita snötoppar. På toppen såg vi nya spår av bergsgetter och hjortar. Vi satte oss på den lilla ytan som fanns, i fin vit snö och åt. Jag blev kung på toppen när jag halade fram en kaffetermos och bullar.

På toppen. Utsikt över vackra Mt Rainier som har en molnhalo dagen till ära. Puffiga moln är långt under oss när vi står på toppen och utsikten är magnifik.

Försök till panorama foto. Lyckades gömma Mt Rainier bakom trädet.

På vägen ner var det kalla fötter och händer. Vi skuttade över bäckar och gick i blötsnö under lång tid och fötterna var genomblöta. Snöfallet fortsatte till vi kom längre ner på berget och blev skyddade av träd. Väl framme vid bilarna var det ombyte och hemkörning i rusningstrafik. Tacksam för att jag hade packat bilmatsäck att äta på vägen hem. Snabb och ångande varm dusch och sedan bar det av till volleybollmatch och seniornight. Det var fullt hus och stämning på läktaren.

4 solar

On 3 October, 20143 October, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Idag har jag ägnat ett par timmar åt kroppsliga bestyr och framtidsinvestering i form av en lång och rykande snabb cykeltur samt ännu ett CrossFit pass. Cyklingen gick hur bra som helst, cykla på grusvägar och bilvägar är lätt, oförskämt lätt jämfört med förra helgens tävlingsbana. Nästan avslappnande om man kopplar bort tröttheten i benen i backarna. Jag tog rekord och vann dagens farttävling. Ja, nu var det ju bara jag som cyklade så det var ju inte speciellt svårt att vinna. Jag drog på när jag cyklade hemåt på 140e gatan. När jag närmade mig en blinkande varningsskylt som ändrar färg och text när man passerar 25miles/h fick min mountain bike jobba hårt och jag lyckades få skylten att blinka. Nästa gång blir det racercykel, då kommer nog skylten kortsluta. Små vinster i vardagen.

Den andra framtidsinvesteringen var ännu ett CrossFit pass. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt, flipp eller flopp, hej eller nej… ja, ni fattar. Det är stundtals rätt kul. Jag gillar uppvärmningen, jättemycket. När vet när man får sträcka på sig och känna efter var det gör ont. Sen gillar jag tunga vikter. Men det är väl oftast ganska kul när det går bra och man känner att det fungerar. Första delen var toppen för mig. Front squats med mycket vikt, 5 x 5 repetitioner. Det är bara att ladda på.

Sen ni, sen blev det repklättring. Klättra upp mot taket med hjälp av ett rep. Va?? Varför? Jag har något minne av att jag hasade mig upp för ett rep på Sverkerskolan iförd sockiplast och gympadräkt 1979. Det var sista gången det tricket fungerade. Efter det har kroppshyddan förändrats radikalt. Idag fick jag höra att det inte har så mycket med kroppshyddan att göra och dessutom var jag mer än nog stark enligt lilla myggan som instruerade. Hon hasade sig upp och ner mycket graciöst och jag gapade imponerat. Det är något visst med duktiga atleter. Det är väl klart att jag ska prova och jag hoppar högt och handlöst uppåt. Men vet ni, det gick ju ganska bra. Jag krokade in fötterna, bytte grepp med händerna och kämpade på. Och sen tittade jag ner och fick svindel. Fy bubblan. Golvet under är ju hårt. Men betyg helt ok.

Sista momentet var mer i min smak. Burpees. Jag gillar burpees. Det är ju ganska rakt på, kan man så kan man. Kan man inte så är det bara att jobba på flåset. Till dessa skulle det läggas till närmare 50 toes to ring. Man hänger i ringarna och ska upp med tårna till dessa med raka ben. Låter lätt eller hur? Det var lätt, de första 10. Sen blev det lite trögt. Eller nu hittade jag på, det var nästan omöjligt. Jag avslutade platt på golvet innan jag samlade mig och cyklade hem.

Det värsta är att det är lite av ett beroende. Man vill ha mer, bli bättre och lyfta lite tyngre. Jag ger den här träningsveckan 4 solar. Men veckan är ju egentligen inte slut än så det kanske hinner bli en sol till. Speciellt om solen håller sig framme imorgon.

Rätt val?

On 2 October, 20142 October, 2014 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixedLeave a comment

Var ska jag börja? Att volleyboll säsongen är i full spinn med allt vad det innebär när vi har både tränare och spelare i hushållet. Eller att badminton säsongen kör på och att yngsta lilla nöten spelar så svetten lackar. Eller att jag har intensivbörjat med CrossFit efter säsongens sista lopp bara för att kämpa mig igenom tristessen av att inte har några mål i horisonten, i alla fall inte förrän i juni. Den sportsliga delen av livet rullar kraftfullt framåt. Annars känns det lite trögt. Vi börjar sakta acceptera att livet har sina baksidor och vi inser lite mer varje dag att det känns tomt när vänner lämnar jorden. Mer än tomt, det känns överjävligt. Men konstigt nog så är det bara att fortsätta framåt. Och att komma ihåg att krama lite extra om de som finns kvar. Sömnen har blivit lite lidande och ungdomen har en gråliknande färg i ansiktet. Själv har jag blivit nertagen på jorden och fått en genomgång i olympiskt lyft. Olympiskt lyft känns lite östeuropa och 70 tal för mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Förra veckan var jag ganska stark för en normal kvinna, idag är jag mer än medioker och svag. Men det kommer nog att ta sig när jag fattar hur man jerkar och cleanar. Och jag måste nog skaffa mig ett enormt skinnbälte, det hade ju alla OS stjärnor under min uppväxt.

Skolan är inte kul. Det är ju bara så att om man suddar bort alla krusiduller så är skolan är ett nödvändigt ont och bara massa jobb. Jag hamnade i en diskussion igår med några föräldrar i ett av barnens lag. Vi var en grupp på 5 föräldrar som väntade på våra barn medan de hade ett samtal på klubben. Stämningen var något tryckt från början, alla var där för att vår gemensamma vän dött. Alla har vi barn på high school. Och ämnet vi pratade om var universitetsstudier. För er som inte bor här i Amerikat så ska jag bara förklara att det är ”a big deal”. Alla föräldrar är 100% engagerade, lägger sig i och styr sina barn. Det är viktigt att söka och komma in på rätt skola. Framtiden mina vänner, famtiden står på spel!! Här kör vi den svenska stilen. Gör det du känner är rätt! Känner du inte åt vilket håll det rätta är så andas ut, ta ett år och gör något annat, jobba lite, res lite, vila lite. Den inställningen gjorde att ögonbryn höjdes, diafragman hölls in och luft liskom fastnade i lungorna. Vi vill ju att våra barn ska välja det som känns bra för dem. Eller? Här tyckte vi uppenbarligen olika. Ingen kunde liksom förstå att jag tyckte det var ok att hitta ett jobb och fundera på vad livet skulle ta för vändning? Innan man investerar i en utbildning. Den allmänna åsikten var att det var bättre att snabbt gå igenom 4 år på universitetet och sedan återkomma om man vill göra något annat. Här kostar 4 år i snitt +200 000 dollar bara för skolavgiften plus allt runt omkring. Men för all del, kör på och skaffa en utbildning som man inte vet är rätt bara för man borde. Svåra val för dagens ungdom. Själv gjorde jag finfina val som resulterade i 8 års universitetsstudier, 2 masters examens samt en miljard och lite till i studieskulder. Det var trevligt, men jag vet inte om det var rätt.

San Juan Island Quest

On 28 September, 20141 February, 2015 By lillahjarnanIn In English, Resor/travel, Tävlingar/races, Utflykter/outingsLeave a comment

Jag sitter i soffan med en karta i handen och försöker summera helgens äventyr. Kikar från ö till ö, över vatten och konturerna över land. Återigen har jag fått uppleva magnifk natur och äventyr i kombination med utmattning och tidspress. Jag är så tacksam och så nöjd så här på söndags eftermiddagen när det börjar bli dags att fundera på söndagssteken och morgondagen. Tacksam att jag blivit meddragen i galna äventyr och att jag fått möjligheten att få vara med och försöka hänga med proffsen. Nöjd på det sättet man blir när man tagit ut sig och kroppen gått in i vilomode. Jag är också otroligt nöjd över vår placering och att jag kommit hem med alla armar och ben i behåll den här gången, några få blåmärken är det enda jag kan hitta på kroppen som dessutom känns väldigt hel och smärtfri. Riktig bonus.

Helgens lopp var ett 12 timmars adventure race i ö miljö, ganska tuff natur och havspaddling som jag inte är så van vid. Som vanligt har man inte en aning om vad som ska hända innan incheckningen några minuter före start. Man kan gissa utifrån materiallistan ungefär vad som ska hända. Och man kan studera kartan runt incheckningsområdet och en lång radie runt. Sen blir det en överraskning.

Kampen mot klockan började redan under fredag eftermiddag när vi skull ta oss till färjan i Anacortes. Trafiken var helt galen, vägarbeten och helgtrafik. Stau. Bumper to bumper. Långsamt rull. Panikläge i bilen, blodsockerfall och kaftig hunger. Vi tog oss fram i snigelfart och parkerade vid färjeterminalen. Någonstans i kön satt vår lagkamrat som tagit sig upp vid lunchtid, för närmare 7 timmar sedan och hade sedan dess suttit i färjekön. Vi rullade in våra cyklar mellan bilarna, hittade rätt bil, hakade på cyklarna bakpå och gled in i baksätet. Kungligt gjort men kändes lite som om vi fuskade. Vi rullade så småningom på färjan och åkte ut mot det mörka havet och mot Orcas. Väl av färjan stannade vi på byns bästa hak och åt ostron, bläckfisk och crabcakes. Perfekt uppladdning. Något sent dock, middag vid 21.30 och sedan incheckning, ompackning i transition lådor och förberedelse inför morgondagen. Men vem behöver egentligen mer än 3-4 timmars sömn. Vi konstaterade att vi var en cykelhjälm kort. Vårt excellenta supportcrew skulle fixa det under förmiddagen innan cykeldelen.

Klockan ringde 04.10 och det blev full fart i huset direkt. Kläder på, mat i magen på stående fot och sedan ut med cyklarna från vardagsrummet och upp på bilen igen. Jag marcherade ut och var så fokuserad att jag missade att jag rullade förbi en stor hjort en meter åt höger.

Sedan rullade det på, incheckning, avlastning på nästa ställe, provsittning av kajak, avlämning av flytvästar, paddlar osv. Och sen tillbaka till starten, genomgång av regler, kartutdelning, toabesök och pang så gick starten. Vi sprang iväg i klunga ett par kilometer mot havet, i kajakerna och så ut mot evigheten. Dimman låg tung. 10 meter ut så såg vi inte någon eller något. Vi hörde någon motorbåt långt bort, mistlurar som tutade. Killarna navigerade i blindo med kompass. Vi paddlade mot Canada och vi visste att vi skulle ca 3 miles norr över till Sucia Island. Vi kom fram och började beta av alla kajak checkpoints vilket innebar ett varv runt hela ön. Kallt, dimmigt, magiskt. Vi hade sällskap av sälar och delfiner runt kajaken. Nyfikna huvuden stack upp ur det kalla vattnet och dök i lite lojt. Efter närmare 2 timmar klev vi upp på land och skakade ur benen, hakade på ryggsäckarna och började springa. Vår strålande navigatör fick kraftig kramp i båda benen och vi ägnade oss åt att försöka få i honom mat, salt och dryck. Vi gick och sprang länge, runt tre timmar och avverkade 14 checkpoints och vi täckte in hela ön. Redan efter några minuter hörde vi något som pyste på sidan av stigen och havskanten. Tre stora valar bjöd på en titt och vi sprang nöjt vidare. Timmarna gick och vi knatade på. När vi hade en checkpoint kvar sprang vi på rad på en stig längs vattnet. Mitt framför mina fötter täcks stigen av 8-10 skrikande, halvblöta, bruna djur som jag först identifierade som vildsvin. 3 sekunder senare när jag backat och dragit mig närmare en av killarna (jag blev skräckslagen och fick maxpuls på en halv sekund) inser jag att det är en grupp havsuttrar. Livrädda havsuttrar. Vilket oväsen. För första gången önskade vi att vi hade en GoPro så detta hade komit med på film. Efter att jag backat och alla vettskrämda uttrar tippat ner över kanten ner mot vattnet. De föll, rullade och skuttade om vartannat rakt nerför och tog sig i havet. När vi sedan sprang vidare såg vi ett antal utterögon som följde oss längs kanten runt hela udden. Arga utterögon.

Vi lämnade till slut ön och paddlade ut i dimman igen mot Orcas. Det kändes långt, dimman låg tät och vi började bli något trötta. Min plan var att dricka två flaskor på den turen vilket inte hände, vi bara tryckte på och paddlade. Väl i land bytte vi ut alla blöta kläder och satte oss på cyklarna och trampade vidare. Innan vi åkte fick jag hjälp att sätta på mig en tröja och ett par handskar och jag kan inte riktigt minnas om jag var kall eller stel. Redan då borde jag förstått att jag gjort något fel.

Vi tog alla checkpoints inne i stan innan vi började den långa kälttringen upp mot Moran State Park och Mt Constitution. Ungefär 30 minuter in i cyklingen gav mina ben upp. Stel efter 6 timmar av paddling och löpning trodde jag. Det var bara att fortsätta sakta upp och över ön, kilometer efter kilometer. Vi tog oss till berget och började den långsamma cykelklättringen uppför. Då kom väggen, helt uppmurad i pannbenet och benen kunde inte ta ett steg. Total urvattning, jag hade inte druckigt tillräckligt. Det var så brant att vi var tvungna att dra cyklarna uppför i lite mer än en timme. Jag gick och ältade kansiga tankar. Försökte summera mat och vätska. Bakom mig hörde jag att de diskuterade mitt vätskeintag. Det var bara att bita ihop och gå, det är så det funkar. Och konstigt nog så funkar det. Benen rör sig även om man tror att det inte går. Jag gav mig själv 30 minuter att vätska upp mig. Vattnet tog slut och killarna höll sig i närheten och tvångsvätskade mig. Snälla hintar om ”nu trycker du för f*n i dig”. Vi kom upp till toppen av berget och hade fin singletrack runt och ner för hela berget. Jag kunde helt plötsligt meddela killarna att, I’m back! Jag kände mig på topp igen och solen kom fram. Mjuka stigar som rullade ner, härliga drops och grön skog. Vi rundade toppsjöarna, Twin Lakes och for fort ner, så fort har jag nog aldrig cyklat. Och vi kom i mål efter att ha cyklat i närmare 3,5 timme. Vi blev slagna av en solo tävlare som vi tror var övermänsklig, vi såg aldrig skuggan av honom ens men vi hade ett långt glapp till tredje laget.

Vi haltade tillbaka till huset, spolade av oss, satte oss i hot tuben, bytte kläder, packade och tog oss till färjan. Sträckte ut oss på varsin bänk och granskade kartan ännu en gång. Hasade mot bilen och körde 1,5 timme hem i natten. Laddade om och gick till svenska skolan och hade lektion imorse. Livet är på topp.

Summan av kardemumman, attans vilken trevlig helg. Vilken upplevelse, vilken natur. Jag lär mig så mycket varje gång jag hänger med grabbarna på upplevelsetävling. Jag känner fortfarande som om jag inte bidrar så mycket till laget men det blir lite bättre varje gång. Navigering på cykel känns som en omöjlighet men det går framåt. Tipp topp! Nu är det söndag och jag är vrålhungrig. Kroppen känns tom på mat och dryck och nu blir det påfyllning. Imorgon är det måndag, då är det omladdning och ny vecka.

Vattenvan

On 25 September, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Tävlingar/races, Träning/trainingLeave a comment

Krälar runt på golvet och lägger fram det obligatoriska materialet för helgen. Tävlingspackning. Lampor för hjälm och panna, skarpt baklyse, flytväst, paddel, kompass, kartfodral osv. Färdigpackade kalorier. Fotkit och extrakläder, mössa och cykelhandskar. På lördag är det den sista seriösa tävlingen för säsongen. Paddla i havet, springa på berg, paddla igen, spring igen och cykla i spenaten upp och ner för ett högt berg samtidigt som vi läser karta och letar kontroller. Fort ska det gå och helst ska det se hyfsat elegant ut. Och allra viktigast är att vi ska komma i mål på en bra tid och med rätt kontroller, och samtidigt vara hela men ej rena. Då känner vi oss lyckliga. Långt bort från civilisationen. En tur med bil och färja och sedan incheckning kl 05.00 på morgonen, ett riktigt helgnöje. Det blir toppen. Dagen efter hasar vi runt och hoppas på att vi inte ska behöva gå upp och ner för några trappor.

Jag har gjort detta några år nu. Tävlat i roligheter, gjort saker som känts i kroppen och i pannbenet och vet ni, det stärker. Nu är det ett nytt mål i horisonten. Antagligen det värsta jag kan tänka mig och lite till. En Ironman i grannstaten i juni. 3.85km simning, 180.25km cycling och 42.2km löpning. Jag gillar att springa men jag gillar inte att simma i havet och inte heller att cykla fort på asfalt. Men det blir bra, det blir en utmaning. Spännande i vardagen. Nu har jag hunnit klämt på detta några veckor sedan jag anmälde mig och betalade och det känns ganska bra. Men jag är glad att jag har många månader på mig att träna.

Under de sista åren har jag samlat på mig grej efter grej som behövs på multisporttävlingar. Småsaker och lite större som kompass, kartfodral, dry sacks, cyklar, flytväst, first aid kit osv. Idag gjorde jag ett akut inköp som jag dragit mig för i en evighet. Jag har lånat och hyrt under flera år för att jag tyckt att det varit lite onödigt. Idag var dagen då jag köpte en paddel. Jag parkerade utanför kajakaffären medan jag åt en smörgås. Torkade mig lite snyggt om munnen och gick världsvant och paddelvant in i butiken. Tjena, jag skule vilja ha en paddel. En Werner, kolfiber vid namn Kalliste. Jag pekade på den jag skulle ha, fick den i handen och var liksom såld direkt. Efter att ha fått låna olika paddlar av mina snälla lagkamrater så har jag blivit borskämd. Jag har fått paddla med paddlar som farit jorden runt, gjort världsmästerskap i Austrailen och Tazmanien, långpaddlat med valar och glidit runt bland uttrar och sälar på helgerna. En svart kolfiber paddel, lätt och strömlinjeformad var planen. Till det nätta priset av en lätt begagnad europeisk småbil. För en paddel. Herrejösses. Paddlar jag inte extra fort i havet utanför Orcas Island i helgen så är det antagligen något större fel på min förmåga för det kan inte vara något fel på paddeln.

Idag var också dagen för att sätta igång med simmet igen. Jag har simmat några gånger de senaste veckorna och det har gått hyfsat. Jag kan ju simma och plaska runt, men simma nästan 4 km på raken utomhus och sedan cykla och springa på det är ju en helt annan sak. Jag bokade in en halvtimmes lektion med favoritsimmaren och dök i med öronproppar, glasögon och badmössa från Uppsala Simsällskap. Och det gick ju toppen. Det såg fint ut sa coachen. Jag fick finfina övningar som jag ska göra några veckor för att gå framåt. Jajjamen, nu är det bara att simma fram och tillbaka några månader så ska det nog gå bra. Så ser det ut just nu.

Lera upp till knäna

On 22 September, 201422 September, 2014 By lillahjarnanIn OkategoriseradeLeave a comment

Idag blev det mössa på. 3,5 snabba timmar på cykel, uppför ett berg, sakta trampande, flåsande och sedan fort nerför på slingrande stigar med regnfuktiga stenar och genomblöta rötter. Cykeln gled åt alla håll och jag försökte hålla mig borta från bromsen och hålla tungan rätt i munnen. Broarna var halare var halast och droppen var höga. Det gick bitvis fort, ett träd stod i vägen och fick sig en kram. Till slut landade jag och mina kompisar vid parkeringen med regnvåta kläder och leriga cyklar. Då åkte mössan på över ett genomsvettigt men isande kallt huvud. Lerig och blöt åkte jag hem och funderade på att höstrutinerna måste uppdateras. Mer kläder att byta till och en termos med kaffe. Nu satt jag i bilen och huttrade, rullade sakta i trafiken drickandes en flaska bubbligt, kallt vatten.

Hur gick det med cyklingen då? Jorå tack, hyfsat. Ungefär hur bra känns det att cykla på en grusväg upp för ett högt berg. Sådär. Först stiger pulsen, och sen stiger den kraftigt, sen kommer flåset, ja, sen höll det i sig i en och en halv timme. Till jag kom upp på toppen. Där vilade jag en stund, drack lite och laddade om. Stod på toppen och regnet tog i. Och sen bar det av ner, i kringelikrokar och över läskigheter. Då blir pulsen lika hög igen. Fastän det går nerför. Precis som det ska vara.

Sen fortsatte eftermiddagen med bilkörning, volleybollmatcher i plural och middagsfixande på sena kvällen. Och cykeln står lerig i garaget. Imorgon bär det nog av igen.