För några dagar sedan kom regnet efter mer än 40 regnfria dagar i det evigt gröna och fuktiga Seattle. Regnet försvann lika fort som det kom, men med regnet kom mörkret eller rättare sagt så blev ljuset långsammare. Solen vill inte riktigt krypa fram mellan träden. Kylan börjar också tränga sig in i märgen på morgonkvisten. Det blir långärmat och handskar på. Det börjar bli lite kusligt och jag är så tacksam att jag är i bra sällskap, både människor och hund. Vi pratar allt mer när vi springer. Antingen är det så att vi lärt känna varann ordentligt eller så är den där rädslan för köttätande djur som kommer krypande vid 5.30 på morgonen. Oavsett vad det är så har vi det trevligt.

Det har varit lite tyst från min sida den senaste veckan. Det är nog så att jag försökt smälta att jag precis tagit mig över strecket. Nu är jag officiellt medelålders. Hängande kroppsdelar och större öron. Det är så har jag hört av alla andra som överlevt sin 40 års dag, men jag vet inte riktigt. Jag känner mig ungefär lika hängig och rynkig som förra veckan så det kommer nog smyga på.

Det har i alla fall varit en fin helg. Fredag morgon smet jag iväg 5.40 och blev glatt överraskad av mina två löpisar på en parkeringsplats i mörkret. Ballonger och presenter som var väl uttänkta. Jag känner mig mycket träffad och tacksam. Vilka fina vänner!

Resten av dagen avnjöts i U Village. Härligt slött! Och sedan blev det en liten överraskningsmiddag som blev alldeles magisk på fredagkvällen. Några härliga vänner hade fixat en fantastik trollkarl som kom och trollade alldeles otroligt roligt vid bordet på restaurangen där vi satt. Vansinnigt trevligt vuxet kalas som jag vet att även barnen uppskattade. Framåt hösten blir det party och klackarna i taket!

Lördagen avnjöts inne i stan med barnen. Favoritresturangen serverade delikata musslor i solskenet, sedan blev det lite shopping och promenad och spel och middag framåt kvällen. Nu avslutar vi helgen med en isländsk lammstek efter en solig dag med skolstart på svenska skolan. Jag  har fått ett helt nytt gäng av spralliga krabater att få umgås med varje söndag hela skolåret. Vilken lycka för mig. Jag tror att det kommer bli mycket lek och bus i år.

Årets första skolvecka har passerat i ett huj. Livet börjar återgå till något slags normalläge och stressen är återigen påkopplad. Jag undrar hur det är möjligt att gå från 0 till 100 på fyra dagar. Och hur ska det hålla fram till jul när vi blir lediga nästa gång. En bensintank är lätt uppkörd på 3 dagar trots hybridmotorn och jag har åter hunnit tömt ett antal flaskor Perrier under taxiturerna. Det gäller att hålla sig uppvätskad.

Lunchväskorna har kommit med till skolan varje dag fyllda med lasagne, kalkonbullar och diverse annat rejält. Ryggsäckarna har packats tungt varje morgon och kommit med hem aningen tyngre. Värmen har varit smärtsamt fuktig och armhålorna likaså. Det är skönt att det är helg. Vi har haft vår första high school hemmamatch och det blev vinst för båda studenten och coachen. High School studenten fick till några riktigt snygga kills, coachen höll humöret uppe och båda gjorde en strålande insats och premiärmatch. Jo då, Brjann har börjat coacha volleyboll igen. Som han har längtat. Det tog oss raskt tillbaka till UppsalaVolley tiden. Tur för honom att han blivit begåvad med långa barn med bollsinne. Längden från mig, bollsinnet från honom. Vilken combo.

Idag när jag hämtade upp från skolan kunde jag inte låta bli att tänka lite på cyklar. Vad är det för fel på cyklar? När man är uppvuxen i Uppsala känner man sig inte riktigt färdig med dagen om man inte cyklat en sväng. Idag hamnade jag i totalkaos/bilkö/evighetsväntan i 30 gradig värme  och jag lyckades inte ens få plats i pick up kön utan fick hänga på parkeringen där alla något äldre elever parkerar. Medan jag väntade på rätt barn kom den ena efter den andra ut och kastade in ryggan i baksätet och körde iväg. En bil, en unge, en ryggsäck och en radio med musik. Inte undra på att det blir kö och kaos. Samtidigt ska det vinkas, tjoas, snackas genom öppna fönster. Vad hände med en cykel, en unge, en ryggsäck? Missförstå mig inte, jag ser fördelarna med att ungdomarna kan köra själva, jag ser faktiskt fram emot den dagen men det är något som inte riktigt är bra ändå. Alla kan ju inte ha så långt till skolan att man inte kan cykla. Självklart är jag ju värsta tönten som ens funderar så och även ibland försöker säga det högt att det kanske skulle vara bra om just vår fågelunge slängde upp sina lurviga och cyklade 4-5 km till skolan. Men hur dum får man vara? Det gör man ju bara inte! Men vi får väl se vad som händer under året. Tänk om man kunde starta en cykelkaravan som glider förbi bilkön som försöker ta sig in till skolområdet. Det vore väl ändå lite härligt i Seattleregnet.

Jag läste någonstans att rävar inte får runner’s high men hundar däremot får endorfiner som kickar in efter en löprunda. Då är jag mer släkt med hunden än med räven. Och det tur det. Det gäller att springa mycket nu innan skolstarten. Mycket nerver, många kvaliteter som ska visas upp. Ja, inte när det gäller mig så klart. Jag är safe, jag är bara en high school mamma. Men jag känner att jag behöver mycket endorfinkickar om jag ska ta mig igenom första året av high school igen. Det är dags för vårt största barn att börja high school! Ni vet gymnasiet. Vissa älskade det och för andra var det tre år av ständig plåga. Själv kände jag mig ganska likgiltig och ibland ganska plågad faktiskt, det var bara ett nödvändigt ont innan man kunde börja plugga på riktigt. Och få kårleg. Lite sorgligt med tanke på att jag själv är lärare och vill ju inget hellre att mina egna barn och mina lever ska älska att gå till skolan. Samtidigt hör jag mig ofta själv säga hemma att det bara att bita ihop och stå ut, allt är inte kul jämt. Jag hoppas att det kommer att gå som en dans för alla tre. För visst dansas det mycket på high school filmer?

Vi har i alla fall smygbörjat idag. Det var orientation, fotografering och snart har vi några timmars try outs för vårt val av sportliga aktiviteter och sedan håller det på så några veckor innan skolan börjar. Det är inte lätt ska jag säga men halar man upp checkboken så kommer man hyfsat långt i alla fall. Jag var naturligtvis inte med i morse utan var iväg och jobbade på nya endorfinkickar, är man 15 så klarar man sig själv. Det delades ut busskort (som inte kommer att behövas, vem åker stadsbuss!), parkeringstillstånd för elever (som snart kommer att behövas) och diverse information och blanketter. Vi har, genom att skriva på många papper, lovat dyrt och heligt att vi lovar att göra allt de vill och dessutom kommer vi inte springa runt om vi fått hjärnskakning. Det är mycket att hålla reda på. Och vi ska alltid göra vårt bästa. Nu kör vi så det ryker och hela livet blir som Grease och High School Musical över en natt. Eller hur? Så funkar det ju!