Kökscykling

On 10 December, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Uppstigning. Fy sjutton vad eländigt det är att gå upp och ens bara resa på sig vissa dagar. Regnet smattrade mot fönstret, det var kolsvart och fuktigt ute och jag hade känslan av att jag var aningen jetlagad när jag vaknade. Jag har haft en tonåring bredvid mig som sällskap hela veckan som passar på att fylla pappas säng när han är på resande fot. Skaka liv i tre tonåringar är ju alltid upplyftande kl 6.30 på morgonen. Och sedan matlagning, packning av lunch och mellis, kaffekokning, en liten hutt probiotics och sedan frukost och nyhetsdags. Tre snarkar i sofforna runt mig. Nyheterna är inte jätteroliga, läser mail och kollar tidningarna samtidigt som jag sörplar kaffe.

Två bilar backar ut ur garaget och så far vi åt olika håll. Efter 45 minuter är jag hemma igen. In med en tvätt, på med diskmaskinen och sedan raderade jag några hundra mail ur mailboxen. Ring, ring till Sverige. En nyopererad bror och en krasslig syster. Och så en kort signal till kompisen här. Bestämmer mig under tiden att jag borde åka till träningen och skaver på mig brallor, linne och puppor under tiden och sedan far jag iväg något sen. Känner när jag sitter i bilen att jag missat att stoppa in sulorna i skorna. Hårt och bekvämt.

Jag borde ha kollat dagens pass innan jag åkte dit. Repklättring. Skit. Har numera en stor repbränna på framsidan av benet efter 12 minuters skavande upp och ner för ett rep utan knästrumpor. Och det där med repklättring är ju lite besvärligt. Nu har jag jobbat mig upp till att jag faktiskt kan klättra uppför. Jag får hybris och tittar hastigt ner för att vältra mig i glädjeropen från golvet och tror helt plötsligt att jag ska ramla ner. Några stackars meter upp och jag tror att jag ska krossas om jag tappar greppet. Jag försöker istället njuta av burpees och medicinbollar över huvudet under sista kvarten. När timmen är slut åker jag hem och lastar ur cykeln som legat i bakluckan och farit runt med mig. Man ska ju spendera mycket tid med sin cykel om man ska cykla långa lopp. Jaha, mycket tid på cykeln? Jaja, det är lättare att ha den i bakluckan.

Jag riggade mig själv på cykeln med telefonen. Första halvtimmen tillbringade jag i telefonkö. När det samtalet var klart blev det lite tråkigt. Vädret var eländigt, regnet öste ner och det minst sagt stormade ute. Mitt i stormen åkte Netflix på. Det bev 120 minuter cykling. Stormigt och eländigt men det är ju helt ok att se på vädret när man sitter i köket. Cykeln riggad på trainern är brilliant. Kökscykling är numera min favoritrutt. Men jag gissar att Netflix kommer att gå varm under vintern.

Och sen blev det hämtning av barn, lite sen lunch och nu blev det kaffe på maten sent på eftermiddagen. Alltså har jag gjort nästan ingenting idag.

Igår gick också i cyklingens tecken. Jag gjorde en bikefit för ett par veckor sedan och igår var jag tillbaka för att avsluta och utvärdera. Ni anar inte hur proffsigt jag hukar mig över räjsern. Strömlinjeformat, fin platt rygg och snyggt häng över styret, jajjamensan. Känns lite farsartat. Ungefär som simmet i början men nu är det ju nästan delfinstatus på det. När planerna på ett långlopp kom till var jag ju tvungen att börja cykla snabbcykel. Jag känner mig betydligt mer bekväm snabbcyklande i skogen på rejäla däck än på vägen och fjantigt smala däck. Jag har en finfin roadbike men den är inte fantastiskt bra för mina domna händer. Efter lite klurande och funderande så bestämdes det att jag skulle använda Brjanns super duper dunder tribike som faktiskt visade sig vara rätt storlek för mig, en BMC timemachine. Så här snygg är den.

Den passade inte så bra däremot, jag nådde inte fram till styret. Men nu är jag och cykeln ett, vi har mätt och ställt in och bytt delar och sadel. Nu passar den som handsken. Det säger i alla fall cykelkillen, lasermätaren och måttbandet. Och jag måste säga att efter de första inomhusturerna så känns det bara bra. Nu gäller det bara att vädret håller i sig så jag får cykla lite ute.

Nu är det bara att ladda inför julen. Lussebullarna är nästan uppätna, granen ligger fortfarande i lådan och glöggen är uppdrucken. Och som vanligt så emottages ideer på julklappar till tonåringar som inte önskar sig något speciellt.

Novembermörker och skubb i ösregn

On 21 November, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Tänk att något så vackert och fantastiskt kan sippra bort på några timmar. Jag pratar ju såklart om vädret, det man pratar om när man inte har så mycket annat att säga. Vi hade sol, sol, sol och ett par minusgrader i början av veckan. Fin blå himmel, klar luft och fantastiskt väder att cykla och springa i. Hummerhandskarna på och mössa under hjälmen och sedan är det bara att trampa på. Ett extra lager under springjackan, tights med lurv i och tumvantar med extra handvärmare.

Så här vackert var det på löprundan för några dagar sedan.

Nu blev det raskt november igen och depressionen lägger sig tung över pannloben. Fy sjutton. Ösregn och mörker. Jag låtsades att det var sommar och gick och fick fötterna fixade med fil och peel, nytt blått lack och mjuka hälar. Skratch, scratch på hälen…Scccheelott you look tired. Yes, very. Sccheelott, yo do run agin. Yo fall on bike agin. Yo leg no look good. No running, ropeclimbing, it’s a ropeburn. Yoo funny, Scchlott. Lopebun. Och då kände jag att det fick vara nog med novembermörker och lathet och drog på mig pupporna ute i bilen och skubbade iväg till gymmet och lyfte flera hundra kilon jättemånga gånger. Jag slängde ner vikterna så där coolt som jag har lärt mig. Det har tagit flera månader att våga släppa skivstången från axelhöjd och göra dunderljud. Och vad ska det egentligen vara bra för. Alla de starka männen med knäskydd och så jag i färgglada tights. Turkost, rosa och gult så man blir glad och så klatchiga puppor. Att jag hade råkat packat yllesockor behöver ju ingen veta.

Regnet smattrade mot takfönstret och jag lyfte och lyfte. Över huvudet, upp ifrån marken. Hävde mig graciöst, väldigt graciöst över en stång, upp och ner. Svetten rann och ansiktet intog en svagt lila färg. Mascaran rann, vilket ingen av de starka männen upplyste mig om, och jag intog form av en panda runt ögonen. Och så burpees med skutt över ett hinder. Och jag väntade på att den sprudlande glädjen skulle infinna sig. Den kom inte. Kanske för att jag glömde mitt sprudlande bubbelvatten i bilen. Sen stog jag vid dörren en stund och samlade mig innan jag öppnade och slängde mig ut i ösregnet. Jag hoppade lite extra i vattenpölarna, skuttade högt över buskarna och liksom låtsades att solen sken och livet var ljusblått. Vattnet sipprade in mellan tårna. Inte sjutton är det lätt att låtsas när snuvan rinner för att det är så kallt och håret ligger blött och smetigt över ögonen. Jag låtsades i några kilometer, log mot omvärlden, vinkade åt asfaltskillarna och busschaufförerna. Mössan hade blivit kvar hemma och öronen blev kallare och kallare. Kalla öron gör att man känner sig olycklig. Kände jag ett kli i halsen minsann? Jag fortsatte skubba trots att leendet försvann, jag var ju tvungen att komma tillbaka till bilen. Sen fick det vara nog. Hur lätt är det att le i ösregn? Jag vred på musiken i öronen och kände mig aningen aggressiv. Eminem och Linkin Park, argt och högt. Men då och där efter 6 kilometer funderade jag lite på självdistans och elegans och att man faktiskt måste försöka ibland och då bytte till Josh Groban (!) och kände mig genast lite upplyft mot nya höjder och skuttade fram de sista kilometrarna utan att ens tänka en enda arg tanke. Tillbaka i bilen och klappade mig själv aningen på axeln. Det här var ju kul, det gör vi om imorgon. Det bästa är ju att man får duscha när man kommer hem. För om man inte springer hur vet man när det är dags att duscha?

Hela november, typ

On 20 November, 2014 By lillahjarnanIn Allergier/allergies, Barnen/kids, Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Bara för att det varit tomt och tyst på den här sidan ska ni inte tro att livet varit händelselöst här omkring de senaste veckorna. Mer åt det andra hållet, händelserikt alltså. Eller det har i alla fall rört sig framåt i rätt riktning.

Om vi börjar med idag så kastade jag mig på cyklen och trampade uppför backen med hjärtat i halsgropen och sedan forsade jag mot Redmondhållet. Väl framme vid målet, CrossFit plejset där jag sedan några månader ägnar mig åt kroppsinvestering i form av självpågeri på något kusligt sätt med inslag av stora, tunga vikter och frustrerande flämtningar, parkerade jag min cykel och drog om ett enormt lås. Glad i hågen efter 40 minuter i duggregn gick jag in genom dörren. Stället dånar av något hårdrockslikande men det var helt tomt på medsvettare. Till min stora lycka var jag den enda som hade bestämt sig för att skutta runt och lyfta tungt kl 9.30 på förmiddagen. Ovanligt och tursamt för mig. Jag fick en timmes genomkörare med falkögon på varje böj och lyft, skutt och drag. Det var jobbigt. Jobbigast var att hoppa jättehögt många gånger och böja kroppen som ett v ännu fler gånger. Något som sedan blev ännu jobbigare var att cykla hem. Falkögonen hade gjort att jag tagit ut mig å det galnaste.

Klubbsäsongen för volleyboll har börjat. Vi genomgick några svettiga, plågsamma timmar för ett par veckor sedan. Try outs och gallring på hög nivå. Nu är två nästan vuxna familjemedlemmar klubbspelare. Den yngsta och den äldsta i barnaskaran ägnar sig åt bollsport på hög nivå vilket fascinerar mig otroligt. Var bollsinnet sitter i hjärnan vet jag inte men den delen av min hjärna är definitivt underutvecklad, det är mycket möjligt att den delen saknas helt.

Under tiden vi gjorde try outs var maken i England och åt marmelad och drack te och gick på någon pub eller två. Däremellan jobbade han intensivt. Sen var det ju inte så att jag gjorde try outs utan i detta fallet var det yngsta barnet det som blev testat. Jag körde bilen och hetsade upp henne till oanade, nervösa höjder. För er som inte har varit med på en volleyboll tryout så går det till ungefär så här:

Allt mellan 25-100 barn i en specifik årskull dyker upp efter att ha anmält sig och skickat in en bunt papper samt en check. Dessa ska gallras till 12 st. Vissa barn gör tryouts för 1 lag, vissa gör 7. Alla klubbar ligger i olika delar av/runt Seattle och alla kostar olika mycket. Det är mycket pengar för en säsong, många resor och mycket tid som ska ägnas på arenor. Jag hade inte en susning om summan och engagemanget innan vi flyttade hit till ‘merika. Det är svindlande. Första året trodde jag att jag hade köpt hela laget. Vi åkte till Lynnwood för att försöka komma med på första valet, den klubben barn (och föräldrar) ville komma med på. Det börjar med incheckning och sedan fotografering. Sedan börjas det mätas vertikalt, hopphöjd. Man ska vara lång så där har jag i alla fall bidragit med något. Fast i volleyboll sammanhang så är mina 172 cm ganska löjliga.

Så börjas det. Uppvärmning, passning, led med barn som slår och vevar med armarna, hoppar, blockar osv. Klockan börjar passera 3 timmar, svettiga ansikten, blöta tröjor, nervösa leenden som nästan blir till tårar. Sedan börjar tränarna plocka sina förstahandsval. Alla positioner ska fyllas och ibland är det extra svårt om många spelar samma position. Man kan ju inte ha ett lag med bara passare. Barnen blir utplockade framför ögonen på alla, föräldrarna sluter upp och sedan pratas det. Vissa tackar ja direkt, andra ska göra fler tryouts. Så fortsätter det till de har upp till 12 barn, resten får en klapp på ryggen, lycka till med nästa tryout och eventuellt ett samtal hem där de faktiskt får en plats i efterhand beroende på hur många som tackat ja. Lyckosamt så fick Sofia en eftertraktad plats på direkten. Vi hann inte ens darra på läppen eller bli jättenervösa. Samma sak för Johanna som också valt sitt lag i samma klubb. Det är svårt, hjärtskärande, ohyggligt för de som inte får en plats där de vill. Hur ska man göra? Varför utsätter man sig för det här? Vill man spela så är det bara att bita ihop och göra sitt bästa. Jag ska inte alls försvara processen men på sätt och vis så märker man vilka som klarar av pressen och håller humöret uppe. Det är bara att träna och träna om man vill komma in. Nu är checken skriven och kontrakten påskrivna. Nu håller vi tummarna för en finfin säsong med illaluktande knäskydd, svettiga tröjor och långhelger på exotiska platser så som Yakima och Spokane, och ev en tur till Disneyland för att avluta med buller och bång.

Klättringen fortsätter framåt och uppåt. I helgen tog vi en tur till Gold Bar och hasade oss uppför med stora crashpads på ryggarna, termosar med kaffe och nyponsoppa, smörgåsar, bullar och bananer nerpackade i ryggsäckar. Vi hade en riktigt fin dag med några minusgrader och klarblå himmel. Vi kom inte hem förrän solen hade gått ner. Det ligger forftarande ett stort lock över hela livet och klättringen efter att Ross dog i september. Förra turen till Gold Bar var med Ross och det är klart att vi tänkte extra mycket på honom när solen sken och stenarna glänste av kyla. Så är det och så kommer det att förtsätta vara. Nu gäller det bara att minnas allt bra utan att gråta en skvätt, vi kommer dit så småningom. Som med allt annat i livet så är vissa dagar bra och andra ganska dåliga. Hjärtat har fått sig en ordentlig törn.

När Brjann flög från London flög vi andra från Seattle och så möttes vi i Washington DC, världen mitt ungefär. DC låter ju kul eller hur? Anledningen att vi åkte just dit var att jag öppnade ett av barnens pass i somras och insåg raskt att vi inte kunde lämna landet, ett pass var utgånget. Juli 2014 lät lika långt fram som 2024 för ett par år sedan så därför så hade jag inte tänkt så mycket på det. Det närmsta och den enda ambassaden i USA är i just DC och därför passade de extra bra med en långhelg just där. Jag var i DC senast 1989 och det var sig likt.

Solen sken och termomentern visade runt 20 grader varmt. Vi bodde i centrala stan och promenerade 8-10 timmar per dag. Och så lägger vi till två museum per dag samt restaurangbesök, kaffestopp, en drink här och där. Vi sov bra på nätterna, fullkomligt slut och utmattade. Allas kulturella behov fylldes hyfsat och någras behov av något nytt att sätta på sig uppfylldes också. Vi åt såklart mer än vad vi borde ha gjort och drack nog också ett glas för mycket här och där. Men trevligt var det. Vi tog oss till ambassaderna (svenska och isländska) och fick våra ärenden utförda.

Vi var ju i DC under Veterans Day och fick en riktigt bonusupplevelse tack vare det. Just den kvällen var det en välgörenhets koncert i National Mall (parken i hjärtat av DC där alla monument och museum ligger) och vi åt en god middag och promenerade ner och såg och lyssnade ett par timmar. Vi kom precis lagom för att se Bruce Springsteen, Zac Brown Band, Rihanna, Eminem, Metallica osv Det blev ett bra avslut på en smällfull resa. Efter en lång flygresa hem på 6 timmar klev vi ut för att leta upp bilen iklädda sommarskor i minusgrader. Nu är det vinter.

McClellan Butte Trail, en måndagspromenad i snö

On 28 October, 2014 By lillahjarnanIn Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Hösten har kommit och nästan passerat och den första riktiga stormen drog förbi Seattle under helgen. Träden föll som tändstickor, strömmen blinkade och försvann på sina håll och regnet föll hinkvis. Bron mot stan stängdes av för att vindarna tog i. Vi klarade oss bra och fick behålla värmen och ljuset för ovanlighetens skull. Efter att kikat på väderleksrapporten för resten av veckan slängde jag mig ut när jag kom från jobbet i söndags. Fram med gräsklippare, trimmer och på med stövlar. Jag hade en lucka på några timmar för att fixa gräsmattedjungeln innan reget kom för att stanna hela november.

Igår fortsatte det regna runt Kirkland men det såg ut att vara lite finare upp mot Snoqualmie passet. Planerna började ta fart sent söndag kväll och direkt efter skolskjutsning for jag öster över för att möta måndagsgänget. Med ryggsäcken fylld med vatten, lite mat, kompass och spaceblanket började vi vandringen upp mot en ny topp. Vi knallade upp McClellan Butte Trail 5162ft med elevation på 3700ft, en bra promenad en måndag. Ingen av oss har någon längre tävling under hösten men det är ju ingen anledning att sluta gå långt och brant. Det gäller att jaga solen under hösten i Washington.

Höstigt och fint på vägen upp. Brant och utsiktglimtar.

Med ett par kilometer kvar mot toppen låg snön djup och det var lite lurigt att gå. Stavarna hade blivit kvar hemma eftersom jag inte trodde vi skulle stöta på snö så tidigt.

Spaning upp mot toppen, bara en kort bit kvar. Lite svårt att klättra upp på snöiga stenar, det fick bli stigen upp.

Där snön låg började vi också se fotspår av två andra människor och deras stavar. Vi såg också stadiga spår av ett stort kattdjur som höll sig nära oss. Det är faktiskt det sista man vill se i vildmarken, hellre björn än bergslejon. Spåren kom och gick, jag såg två stora gulgröna ögon och vi sjöng, visslade och pratade sista kilometrarna. Det blev brantare och brantare och det började flåsas ordentligt. Timmarna gick och snön låg djup. När vi nådde toppen kom solen fram och bergen glimmade med vita snötoppar. På toppen såg vi nya spår av bergsgetter och hjortar. Vi satte oss på den lilla ytan som fanns, i fin vit snö och åt. Jag blev kung på toppen när jag halade fram en kaffetermos och bullar.

På toppen. Utsikt över vackra Mt Rainier som har en molnhalo dagen till ära. Puffiga moln är långt under oss när vi står på toppen och utsikten är magnifik.

Försök till panorama foto. Lyckades gömma Mt Rainier bakom trädet.

På vägen ner var det kalla fötter och händer. Vi skuttade över bäckar och gick i blötsnö under lång tid och fötterna var genomblöta. Snöfallet fortsatte till vi kom längre ner på berget och blev skyddade av träd. Väl framme vid bilarna var det ombyte och hemkörning i rusningstrafik. Tacksam för att jag hade packat bilmatsäck att äta på vägen hem. Snabb och ångande varm dusch och sedan bar det av till volleybollmatch och seniornight. Det var fullt hus och stämning på läktaren.

4 solar

On 3 October, 20143 October, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Idag har jag ägnat ett par timmar åt kroppsliga bestyr och framtidsinvestering i form av en lång och rykande snabb cykeltur samt ännu ett CrossFit pass. Cyklingen gick hur bra som helst, cykla på grusvägar och bilvägar är lätt, oförskämt lätt jämfört med förra helgens tävlingsbana. Nästan avslappnande om man kopplar bort tröttheten i benen i backarna. Jag tog rekord och vann dagens farttävling. Ja, nu var det ju bara jag som cyklade så det var ju inte speciellt svårt att vinna. Jag drog på när jag cyklade hemåt på 140e gatan. När jag närmade mig en blinkande varningsskylt som ändrar färg och text när man passerar 25miles/h fick min mountain bike jobba hårt och jag lyckades få skylten att blinka. Nästa gång blir det racercykel, då kommer nog skylten kortsluta. Små vinster i vardagen.

Den andra framtidsinvesteringen var ännu ett CrossFit pass. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt, flipp eller flopp, hej eller nej… ja, ni fattar. Det är stundtals rätt kul. Jag gillar uppvärmningen, jättemycket. När vet när man får sträcka på sig och känna efter var det gör ont. Sen gillar jag tunga vikter. Men det är väl oftast ganska kul när det går bra och man känner att det fungerar. Första delen var toppen för mig. Front squats med mycket vikt, 5 x 5 repetitioner. Det är bara att ladda på.

Sen ni, sen blev det repklättring. Klättra upp mot taket med hjälp av ett rep. Va?? Varför? Jag har något minne av att jag hasade mig upp för ett rep på Sverkerskolan iförd sockiplast och gympadräkt 1979. Det var sista gången det tricket fungerade. Efter det har kroppshyddan förändrats radikalt. Idag fick jag höra att det inte har så mycket med kroppshyddan att göra och dessutom var jag mer än nog stark enligt lilla myggan som instruerade. Hon hasade sig upp och ner mycket graciöst och jag gapade imponerat. Det är något visst med duktiga atleter. Det är väl klart att jag ska prova och jag hoppar högt och handlöst uppåt. Men vet ni, det gick ju ganska bra. Jag krokade in fötterna, bytte grepp med händerna och kämpade på. Och sen tittade jag ner och fick svindel. Fy bubblan. Golvet under är ju hårt. Men betyg helt ok.

Sista momentet var mer i min smak. Burpees. Jag gillar burpees. Det är ju ganska rakt på, kan man så kan man. Kan man inte så är det bara att jobba på flåset. Till dessa skulle det läggas till närmare 50 toes to ring. Man hänger i ringarna och ska upp med tårna till dessa med raka ben. Låter lätt eller hur? Det var lätt, de första 10. Sen blev det lite trögt. Eller nu hittade jag på, det var nästan omöjligt. Jag avslutade platt på golvet innan jag samlade mig och cyklade hem.

Det värsta är att det är lite av ett beroende. Man vill ha mer, bli bättre och lyfta lite tyngre. Jag ger den här träningsveckan 4 solar. Men veckan är ju egentligen inte slut än så det kanske hinner bli en sol till. Speciellt om solen håller sig framme imorgon.

Vattenvan

On 25 September, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Tävlingar/races, Träning/trainingLeave a comment

Krälar runt på golvet och lägger fram det obligatoriska materialet för helgen. Tävlingspackning. Lampor för hjälm och panna, skarpt baklyse, flytväst, paddel, kompass, kartfodral osv. Färdigpackade kalorier. Fotkit och extrakläder, mössa och cykelhandskar. På lördag är det den sista seriösa tävlingen för säsongen. Paddla i havet, springa på berg, paddla igen, spring igen och cykla i spenaten upp och ner för ett högt berg samtidigt som vi läser karta och letar kontroller. Fort ska det gå och helst ska det se hyfsat elegant ut. Och allra viktigast är att vi ska komma i mål på en bra tid och med rätt kontroller, och samtidigt vara hela men ej rena. Då känner vi oss lyckliga. Långt bort från civilisationen. En tur med bil och färja och sedan incheckning kl 05.00 på morgonen, ett riktigt helgnöje. Det blir toppen. Dagen efter hasar vi runt och hoppas på att vi inte ska behöva gå upp och ner för några trappor.

Jag har gjort detta några år nu. Tävlat i roligheter, gjort saker som känts i kroppen och i pannbenet och vet ni, det stärker. Nu är det ett nytt mål i horisonten. Antagligen det värsta jag kan tänka mig och lite till. En Ironman i grannstaten i juni. 3.85km simning, 180.25km cycling och 42.2km löpning. Jag gillar att springa men jag gillar inte att simma i havet och inte heller att cykla fort på asfalt. Men det blir bra, det blir en utmaning. Spännande i vardagen. Nu har jag hunnit klämt på detta några veckor sedan jag anmälde mig och betalade och det känns ganska bra. Men jag är glad att jag har många månader på mig att träna.

Under de sista åren har jag samlat på mig grej efter grej som behövs på multisporttävlingar. Småsaker och lite större som kompass, kartfodral, dry sacks, cyklar, flytväst, first aid kit osv. Idag gjorde jag ett akut inköp som jag dragit mig för i en evighet. Jag har lånat och hyrt under flera år för att jag tyckt att det varit lite onödigt. Idag var dagen då jag köpte en paddel. Jag parkerade utanför kajakaffären medan jag åt en smörgås. Torkade mig lite snyggt om munnen och gick världsvant och paddelvant in i butiken. Tjena, jag skule vilja ha en paddel. En Werner, kolfiber vid namn Kalliste. Jag pekade på den jag skulle ha, fick den i handen och var liksom såld direkt. Efter att ha fått låna olika paddlar av mina snälla lagkamrater så har jag blivit borskämd. Jag har fått paddla med paddlar som farit jorden runt, gjort världsmästerskap i Austrailen och Tazmanien, långpaddlat med valar och glidit runt bland uttrar och sälar på helgerna. En svart kolfiber paddel, lätt och strömlinjeformad var planen. Till det nätta priset av en lätt begagnad europeisk småbil. För en paddel. Herrejösses. Paddlar jag inte extra fort i havet utanför Orcas Island i helgen så är det antagligen något större fel på min förmåga för det kan inte vara något fel på paddeln.

Idag var också dagen för att sätta igång med simmet igen. Jag har simmat några gånger de senaste veckorna och det har gått hyfsat. Jag kan ju simma och plaska runt, men simma nästan 4 km på raken utomhus och sedan cykla och springa på det är ju en helt annan sak. Jag bokade in en halvtimmes lektion med favoritsimmaren och dök i med öronproppar, glasögon och badmössa från Uppsala Simsällskap. Och det gick ju toppen. Det såg fint ut sa coachen. Jag fick finfina övningar som jag ska göra några veckor för att gå framåt. Jajjamen, nu är det bara att simma fram och tillbaka några månader så ska det nog gå bra. Så ser det ut just nu.

Livet fortsätter

On 16 September, 2014 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Vi har mycket att tänka på härhemma. Mycket att fundera på, många minnen att bearbeta och gömma på ett säkert ställe så att dessa inte glöms bort, någonsin. Vi vill vara säkra på att dessa är inristade i minnesbanken och sparade för alltid. Det är viktigt att komma ihåg ord, skämt, galenheter och historier och leta fram dessa en dålig och sorgsen dag. Vi tittar på kort, minns knasiga ord och försöker prata lite så fort vi får tillfälle, varje dag.

Hur gör man? Hur kan man hjälpa sitt barn som blivit så skakad ända in i själen. Så ledsen, så oerhört ledsen. Och samtidigt så har vi runt omkring en stor saknad efter en vän. Orättvist och svårt att förstå. Många att krama om och många som är ledsna.

Samtidigt rullar vardagen på. Volleyboll säsongen på high school har satt igång ordentligt och vi är alla involverade på olika sätt. Badmintonträningarna på middle school är i flygande full fläng och det är snart dags för första matchen. Vi sitter uppe och kämpar med läxorna långt in till nästa dag och sömnen har krymps ner till ynka 4-5 och ibland 6 timmar om vi har tur. Inte bra, inte tillräckligt för högtränande kroppar och växande hjärnor. Kvällarnas njutbara halvmörka tid har liksom ätits upp av träningar, föräldamöten och skjutsningar. Dagarna har 10 timmar för lite och på helgen är det skoljobb inne i stan. Jag lagar middag på förmiddagen om jag lyckats planera in en ledig timme så att vi ska kunna värma när alla sammanstrålar efter 21. Sommaren försvann över en natt och hösten har etsat sig fast. Är det så här det ska vara fram till jul när vi har nästa andningshål och lov? Jag tror att vi måste försöka oss ner till sjön i helgen för ett sista sommarbad innan vi är beredda att ge upp sommaren och ge efter för hösten.

Oh deer

On 13 August, 201413 August, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, In English, Träning/trainingLeave a comment

It’s been a week since last and it’s been a good week. A little bit of everything. Food, drinks, sun, swimming in the lake… a week of recovery. I read a few books and watched 4 seasons of White Collar. We are obsessed. Who doesn’t love Neal Caffrey/Nick Halden/Matt Bomer?

I’ve been tired in a jetlag kind of way. A long race gets to you one way or another. Yes, I am admitting that I am tired, sore, done and I write this only because I don’t think my teammates will read this. It’s one thing to feel tired but it’s another thing to admit it. Last week I found myself falling asleep everywhere. Not because of any time difference or traveling to a faraway continent, my Skalman clock just said sleep every other hour. Sitting comfortable, leaning against a wall or laying down and I woke up 2 hours later drooling. Not pretty. It’s part of that post race depression that happens every time I do something grande. It doesn’t matter how good or bad it’s been, I always feel like running a 100 miler, bike up the Himalayas or sail to another continent (and I don’t know how to sail). It usually passes before I sign up for something stupid but the uneasy feeling stays for a few weeks. The feeling of I have no life and nothing is fun. Along with listening to very strange music and baking a lot of cinnamon buns. But it’s all better now, I got my bike in for a tune up yesterday. New brake pads and some TLC. The bike-guy with the very large earrings asked if I drowned my bike in water and rolled it in sand. I sure did, 30something river crossings and a sandy trail to finish it off. He thought I was kidding.

I forced myself to get out on the bike a few times last week and took a few classes at the gym with a taped up foot and the left arm dangling by my side. I gave in and got an x-ray of my foot (old fracture, lots and lots of oldladyritis and swelling). And I ended up in physical therapy again, trying to wake up my elbow and hand that seems to have died the big nerve death again. I so wish I was 25. Or maybe not.

Got a message from a friend far away and got a very flattering invitation for a 24+ in Europe in a few weeks. I had to say no but it sure boosted my confidence and I made plans in my head. (And if you read this, call me again next year! I would love the challenge, it sounds amazing.)

After a week of resting my foot I went out on the trails today. A short hour run on a soft trail, gravel, railroad tracks and grey skies. I was minding my own business and listened to a Husky podcast, an interview with Freddie Meadows (Swedish surfer) when a deer stepped out blocking my way. He took a few steps and stopped a few yards from me and turned his head. Well, hello there. I stopped and got my headphones out and asked if he felt like moving. I’ve meet a lot of deer but they usually keep moving, this one wanted company. I thought if it was a good idea to pass him, and if so is it safe to go behind him. I’ve never heard if kicking deer but you never know. He didn’t move an inch until I reached out and touched him. End of story, I kept running, he stood there looking bored waiting for another runner to bug. So, watch out for the deer beside the Willows golf course beside the water. He is one friendly guy. So the question is, how do you pass a deer without getting trampled?

From me to you, Kenny and Wyclef

Första halvan av sommaren

On 1 August, 2014 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Nu har halva sommaren passerat och vad har vi egentligen gjort?

Vi har spelat spel medan myggen har bitit ända in till benmärgen. Varje kväll.

Vissa har försökt att gå på vattnet, andra tränar på att hålla andan.

Jag luftade mina vingar på toppen av jättehöga berg.

Vi har klättrat på väggarna. Tittat på konstiga träd och sprungit upp på toppen av gröna berg.

Provätit en liten kräfta och en och annan björnbärspaj.

Och vi har badat och badat och badat… och ätit smörgåsar på bryggan.

En kväll när solen var som varmast kom Roland hem igen.

Och så badade vi lite till…

Och så har vi plockat mänger av björnbär och vissa har tyckt att promenaden till snåren varit lite väl långa.

Och så har vi kokat saft.

Så klättrade vi på väggarna igen. Först fick vi promenera och promenera rakt uppför i några timmar.

Sen satt vi och dinglade med benen och pustade.

Och så klättras det och klättras. Och vissa medföljare sitter bland ekorrarna och läser eller tar en springtur på berget.

Och så tittar vi på utsiken, mycket och länge innan det är dags att gå ner igen.

Och så sitter vi på bryggan på kvällarna och äter middag och badar lite innan det är dags att gå hem.

Så har vi det här.

En ny erfarenhet

On 20 July, 201420 July, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Okategoriserade, Tävlingar/races, Träning/trainingLeave a comment

Tvära svängar, från toppen av höga berg förra veckan till crossfit tävling idag. Vad är bäst? Frisk luft eller konstgräs och tunga vikter? Idag var det dags för en ny upplevelse i form av crossfit tävling med seriösa crossfittare. Jag tränar inte crossfit. Inte ens i närheten. Jag går två gånger i veckan på något som kallas för xtreme, en slags variant av crossfit, styrka, tävling fusion. Kul tycker jag. Vansinningt jobbigt och tävling i all vänskaplighet. Det är mindre gymnastiska inslag och något mindre skaderisk. Framför allt så är det trevligt och svettigt. För ett tag sedan fick en vän och jag nys på att vår klubb skulle anordna en crossfit tävling och vi tänkte att det var en toppenide att anmäla oss.Eftersom det var vår klubb som var organisatörer så trodde ju i alla fall jag att många av mina vänner skulle ta tillfället i akt och köra. Jag trodde fel. Glad i hågen knallade jag innanför dörrarna vid 7 i morse. Där trodde jag att jag skulle stöta på mina medelålders bekanta i träningskläder. Men icke. Medelåldern var ca 27, kädseln var aningen lätt och de gråa håren gick inte att finna ens med förstoringsglas. Spännande. Inte så många likasinnade men desto fler seriösa crossfittande 20åringar med minimala shorts och maffiga axlar. Det var ju bara att bita ihop och köra.

Efter genomgång, ombyte, vattendrickning och allmän uppstressning så var det dags. Vi körde på, svettades, kämpade, skuttade, lyfte, hasade, tryckte på och gjorde det vi kunde. Svettigt var det och de äldre damerna belv aning stressade och kunde inte riktigt hitta tävlingsandan. Efter en lång dag och många kilon över våra huvuden var det äntligen slut. Vi gjorde en hyfsad insats för att inte vara crossfittare. Kommer vi göra det igen? Vet inte riktigt? Det var ju lite läskigt med så mycket publik som tittade på varje litet steg, varje litet kilo som skulle lyftas, varje liten boll som skulle kastas. Det var mer än läskigt att ha en egen domare som stod väldigt nära och myndigt skrek no rep när 16 kg kettelbell inte blev tillräckligt rak ovanför huvudet. Det var stressigt, jobbigt och hetsigt. Kanske jag borde träna lite riktig crossfit innan nästa tävling? Och det vore ju toppen om det fanns en masters division nästa gång.

Så här allvarliga var vi: