På toppen av världen

On 13 July, 2014 By lillahjarnanIn Resor/travel, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Jag sitter ute i trädgården och intar mitt morgonkaffe med utsikt mot inte mindre än sju fula barrträd. Dessa fyller en viktig funktion, att stänga ut grannen men vackra är de inte. Igår vaknade jag kl 4 och satte mig upp och tittade ut mot månen som lyste upp evigheten. Inget kaffe men fantastik utsikt. Jag såg evighetslångt av en disig bergskedja som började vakna efter en kort natt under supermånens sken. En orange sol började glipa fram i öster och snöpartierna glänste i ljuset. Tyst, alldeles tyst.

I förrgår eftermiddag mötte jag upp med mina vildmarksvänner, de coola killarna som gör veckolånga tävlingar runt om i världen men som också lever vanliga liv här nära mig med familjer och jobb. Den här gången var det lättpackat, ingen cykel och så lite lyx som möjligt. Planen var att köra till östra sidan av Washington och sedan gå uppför, vila några timmar när det var som mörkast och sedan fortsätta upp och ta två toppar. Ett bra träningspass iför vår kommande långtävling i augusti. Jag tittade lite lätt på kartan, läste några gamla rapporter som andra hikare hade skrivit, kollade vädret några gånger. Så förberedd var jag. Killarna är alltid förberedda med kartor, tracker om det skulle hända något och lång erfarenhet. Och det eviga peppet, aldrig sakta ner, alltid en klapp på ryggen och en historia att berätta. Och tålamod. De väntar om det behövs, pressar om det behövs.

Packningen är alltid ett bekymmer. Jag mailväxlade med de rutinerade innan. Vad och hur mycket? Det konstaterades att vi behöver ungefär 6 liter vatten eftersom vi inte visste om det fortfarande fanns smältvatten i bäckarna eller om det torkat upp, lite mat, pannlampa, hopfällbara stavar, första hjälpen och fotfix grejer, vattenreningstabletter och en spaceblanket. (Hur jag än letar i bakhuvudet så kommer jag inte på vad en spaceblanket eller spacebag heter på svenska.) Ni vet en räddningsfilt i folieliknande material. Det blir ju alltid lite mer saker än vad man räknar med men den här gången hade jag ovanligt lite i ryggsäcken men vattnet vägde massor. När det är runt 35 grader vill man ju inte riskera att blir utan.

Ryggsäcken åkte på och vi gick iväg. Den enda regeln vi har är att inte skrämma iväg björnarna innan vi hunnit ta kort. Jag hoppades att vi inte skulle behöva tänja på den regeln idag. Det var varmt, över 30 grader och luften så tjock att den gick att skära i skivor. Vi gick och gick, och jag kände mig trött. Fredag kväll, efter en lång vecka. Vi stannade när solen hade gått ner och knäppte på pannlamporna, åt lite aprikoser, drack och fortsatte. Det gick uppför hela tiden. Efter som det skulle hinna bli mörkt följde vi en stig. Efter ett par timmar började de gå så kraftigt uppför att jag lutade mig mot stavarna. Vi passerade ängar som öppnade sig i sluttningarna, rester efter stora laviner, blommor i färger jag inte ens visste existerade. Vi viftade bort insekter stora som fåglar, hoppade över små ormar och hörde det knaka i skogen. Vi gick och gick och vi tog en paus då och då. Sista branta backen var som ett månlandskap och vi tog några minuter och bara sög in omgivningarna. Månskenet gjorde att vi såg mil bort. Och så var vi plötsligt långt upp och tittade mot toppen, sista biten som i mörkret och natten såg ut som ett mörkt stup. Sista kilometern var ett elände, lös sand, sten och lite växtlighet som inte gav något grepp i mörkret. Det stånkades och stönades och jag drack lite och fortsatte. Och så stog vi där på toppen av Navaho Peak, 7400ft (ungefär 500ft högre än Kebenekaise). Det var mörkt men makalöst fantastiskt. Vi såg topparna runt oss och mörk skog nedanför. Oändlighet. Supermåne. Mitt i natten och det var alldeles tyst. Vi satte oss på stenarna och sög in luften.

Efter kartläsning och försök till att orientera oss och hitta någon stig ner mot nästa topp satte vi på oss ryggsäckarna igen och backade ner några hundra meter för att hitta plan mark att sova på. Vi lade oss på marken, satte på extra kläder, packade upp våra spaceblankets, satte på mössa och vantar och lade oss. Det var svårt att sova. Fullmånen sken och marken var stenhård. Trots att kroppen är trött är det svårt att slappna av och grus och sten är ju inte direkt mjukt för en trött rygg. Det blev kallt och jag låg och väntade på att jag skulle få fortsätta gå. Trots kylan och det hårde underlaget så måste jag sovit lite. Efter några timmar reste vi på oss, packade ner filtarna och plockade upp stavarna och gick. Solen var på väg upp och himlen blev rosa.

Vi stog 2000 meter upp på bergskammen mellan Navaho och Earl och tittade. Obeskrivbart. Vi såg berg åt alla håll. Hela Cascaderna. Mt Rainier, Adams, St Helens, Stuart. Oregon till söder, Canada mot norr, Cle Elum, Ellensburg. Hjortar med stora kronor som klättrade så lätt upp på bergen. Oändligt med berg, oändligt med natur. Och hur man än beter sig med en mobiltelefon så kan man inte spara dessa minuter på ett fotografi. Det går inte att fånga när solen går upp, hur morgonen ser ut eller hur den känns. Jag vet bara att jag kände mig helt överväldigad. Vi hade lyckats pricka in ett av årets vackraste dygn.

Vi fortsatte längs bergskammen, gick, klättrade, hasade, gick, småsprang, åt och drack. Kilometer efter kilometer, timme efter timme. Terrängen blev bitvis ganska eländig. Stavarna åkte upp och ner i ryggsäcken när jag var tvungen att använda händerna för att klättra. Sista snutten var oframkomlig och vi fick dra oss ner några hundra meter och sedan korsa en stort område med packad snö. Hal, isig, halvsmält snö på en brant bergskant. Titta inte ner, tryck i stavarna och se till att skorna greppar innan du tar nästa steg. Obehagligt att tänka att om man halkar så hamnar man nere i dalen om man har tur. Vi kom över och klättrade sista biten upp. Jag vaknar till, känner mig pigg och utvilad och känner att jag inte vill att dagen ska ta slut. Och så sitter vi där, på Earls Peak, på en ännu högre topp än den förra och vi blir alldeles tysta igen. Tappar orden. Tittar på Mt Rainier som ligger så nära att det känns som att man kan luta sig fram och peta på toppen. Solen är uppe, himlen är blå och vi ser till oändligheten. Vi sitter en stund och äter lite, funderar lite och planerar den sista biten och timmarna tillbaka till bilen. Gå nerför är inte helt lätt och det gäller att hitta en bra rutt.

Efter drygt en mil i kraftig nerförsbacke, korsande många bäckar och små stigar är vi tillbaka vid bilen. Det är varmt, långt över 30 grader igen. Ryggsäcken liksom ramlar av ryggen och faller mot marken. Kläderna åker av och med en viss stelhet kommer nya, torra på. All blyghet och försök till att vara diskret är som bortblåst. Vända ryggen till är den enda ansträngningen någon gör. Jag känner mig oerhört tacksam att jag packade ner två Perrier som är mer än rumstempererade och lite mat i ombytesväskan. Europeiskt, miljöovänligt dyrvatten är en av mina laster.

Och så kryper vi fram över håliga, skumpiga grusvägar och åker hem. Jag är så tacksam att det inte var min tur att köra. När vi passerar passet och kommer över på vår sida av bergen har jag redan hunnit sova i en evighet, 30 minuter känns som en halv natt.

Cykelväder idag igen

On 14 June, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Sitter och funderar på det här med långlopp eller långa utflykter. Var går gränsen? Gränsen för mig har sakta flyttats från en en mil, två mil, fyra mil och lite längre och så ännu lite längre. Hur långt är långt? Att springa långt är jobbigt, att springa långsamt och långt är mindre jobbigt. Att cykla är klurigt, det är ju inte alltid det blir långt, det kan gå sakta uppför. Cykla på vägar är inte speciellt spännande, då måste man ju dela vägen med bilar. Att cykla i skogen, på berg, på grusvägar och längs småvägar på landsbygden är ju finfint. Det är ofta mycket fint att se på vägen. Nu försöker jag förbereda mig för ett lopp ska ska vara närmare ett och ett halvt dygn där jag måste kunna cykla, springa och flyta med packningen. Jag är glad att min terrängcykel är lätt när den måste sitta på ryggen ibland. Och det blir inte tid till att krypa ner i någon sovsäck så någon sådan behöver jag inte släpa med mig. Undrar vilket pålägg jag ska ha på mina smörgåsar? Och hur mycket vatten går det åt? Och hur många par strumpor? Och den som ändå hade haft ett armens hudsalva som man kan ha till allt.

Förr i tiden, för en sådär 7 år sedan när vi bodde i Sverige, var cykeln ett nödvändigt transportmedel. Jag försöker ofta förklara för kompisar här hur det funkade när barnen var små. Cykelkärra, barnsadlar, matkassar, jobbväskan och kjol. Det funkade toppen. Det var ju ganska värdelöst i ösregn och snö, men det fungerade ju. Det var lite tröstlöst ibland när ingen ville ha overallen på när det var minusgrader och kastvindar. Kinderna var ju alltid lite extra rosiga under förmiddagen. Här har jag börjat att ta cykeln oftare och oftare om jag inte har bråttom någonstans eller behöver se extra snygg ut. Det är jobbigt att försöka sig på det där med snygghet. Hjälmhår och svett. Ofräscht resten av dagen och lite osmidigt bland alla andra snyggsminkade medelålders i klänning.

Jag köpte en ny karta igår, en karta över hela härliga Washington med alla berg och sjöar utmärkta. Det var länge sedan jag faktiskt tittade var vi bor. Ja, nu kikar jag ju på kartan ofta, speciellt när jag cyklar runt men det är ofta bara en liten del av området, en tävlingskarta eller ett litet berg. Hela Washington är maffigt. Det är berg och hav, state parks och motorvägar, floder och turkosa sjöar och en jättestor skärgård med mängder av öar och berg och valar. Valarna är ju inte utmärkta på kartan tyvärr utan då får man gå på känn, magkänsla om man vill se späckhuggare i farten. Detsamma gäller björnarna, det skulle vara skönt om man visste var de befann sig så man kunde ta en omväg.

Jag insåg när jag tittade lite på kartan att oj vad långt man kommer på cykel. Jag täckte in ett helt berg och state park för några veckor sedan på östra sidan av staten. Det var jobbigt men det tog ju inte mer än en dag. Men det som slår mig så här i efterhand är att det är vildmark. Så långt ögat når. Det är orörd natur i ett land där det bor hundratals miljoner människor. Vilken otrolig tillgång. Att få cykla och springa i orörd natur som ligger ett kort bilresa på ett par timmar hemifrån. Vargar, björnar, hjortar och örnar. Små forsar att vada över. Stora floder med strömt vatten att akta sig för. Träd som stått på samma ställe i hundratals år, som växer uppmot himlen, lite högre varje år. Vackert och oändligt. Örnar som cirkulerar över våra huvuden när vi tyst cyklar uppför bergen.

Idag cyklade jag ett par timmar i regnet. Jag hoppade upp och for iväg mot närmsta grusväg. På två timmar träffade jag bara två personer och en lös hund. Jag satt i gräset och drack vatten och funderade på var alla människor var en lördag förmiddag i förorten. Tomt och tyst nästan mitt i stan. Så fint kan man ha det.

Kvällstur på cykel

On 11 June, 201411 June, 2014 By lillahjarnanIn Träning/trainingLeave a comment

Det har varit en aktiv vecka och dag. Det är bara onsdag kväll och det känns som om det borde vara fredag. Igår vinkade jag hejdå till min favorit fransos som har packat och ska flytta tillbaka till Frankrike ett tag. Tråkigt för mig, jag kommer att sakna våra kajakträffar men kul för honom att få vara lite närmare familjen ett tag. Han har lovat att komma tillbaka när han fått sin dos av ost och pate.

Dagen började som vanligt med tidig frukost, lunchpackning och skolskjutsning. Den lilla svarta elbilen for åt ett håll och den stora svarta hybriden åt ett annat. Efter avdroppning for jag hem igen. Jag fyllde på kaffekoppen, tittade på nyheterna och läste andra nyheter med datorn i knät. Jag tyckte lite synd om mig själv och mina onda ben. Jag har tillsammans med en kompis börjat jobba på styrkan i kroppen inför en tävling vi ska vara med i. Det smärtar både lite här och där.

Solen lyste in genom fönstret i köket och jag kände att jag ändå borde ut och knata lite eftersom vädret ska bli sämre i slutet av veckan. Jag packade väskan och for iväg. Idag följde jag den gamla järnvägen genom Redmond som går norr över. Den var nästan övervuxen och jag fick lyfta benen högt mot den blå himlen.

Efter halva vägen stannade jag och satte på en podcast och såg att jag fått planeringsmail inför kvällen. Planen var att ses kl 17.30 och sedan cykla fort, fort Tolt Pipeline trail, Watershed ooch Powerline trail. Det kanske inte säger er så mycket men jag kände genast att det var ett stort misstag att jag var ute och sprang på onda ben. Tolt är brant och allt sammantaget är långt. Jag joggade sakta tillbaka och dagen fortsatte.

Klockan fem cyklade jag hemifrån med ryggan fylld med vatten och cykeln nyoljad. Jag hade 6-7km till mötesplatsen och började genast klättra uppför backarna. Var man än ska så är det alltid uppför. Vi möttes upp och började med att bränna 10km attans fort fram till målet för kvällen. Första delen genom skog på vacker singletrack, andra delen längs vattnet. Tolt Pipeline är som en vägg. Det är en grusväg som leder rakt upp mot himlen och det har liksom inget riktigt slut. Mitt sällskap trampade stadigt uppför, jag trampade bakom. Bakhjulet började spinna och jag försökte luta mig framåt och göra mig så liten som möjligt. Vi kom upp för första backen och jag har känslan av att jag inte vågar titta ner för då får jag svindel. Vi fortsätter framåt och uppåt, jag flåsar och det droppar från luggen. Hjälmen sitter som gjuten över svettigt hår. Minuterna och kvartarna går och kilometerna rasar på. Jag får som vanligt uppmaningen att jag inte får använda bromsen. Låt det gå fort. Ögonen vattnar sig och flugorna får en snabb död till mötes. Och så kommer vi fram till skogen och stigarna. Vi drar på och möter ett stort gäng cyklister med matchande kläder och heta mountaincyklar. Vi börjar skämta lite om att vi borde skaffa lagkläder. Vi stannar och dricker lite och jag får passa på att plocka ur en fluga ur ögat på min kompis. Glamor på hög nivå. Och sen bär det av igen ner för kraftledningsgatan. Rakt ner, brant som attans och lösgrus…det värsta jag vet. Bakhjulet sladdar, stenarna blir allt större och jag gör allt jag kan för att hoppa över och hålla ner farten. Framför mig är det ett stort moln av damm och sikten blir lite tjock. Och så närmar vi oss hemmarkerna, Powerline där jag springer när jag har tid. Jag kan varenda backe och vi ökar farten. Magen börjar kurra och solen börjar gå ner. Vi vinkar och skiljs åt i Redmond och jag har en lång backe på 5km uppför att erövra innan jag är hemma. Det börjar gå lite sakta, benen känns som stolpar. Och så är det äntligen dags att kliva av cykeln och stänga av klockan. Jag känner att jag går som en äkta cowboy. 49km cykling på grusväg upp mot himlen på 3 timmar och 14 minuter avklarade. Jag är hungrig som en varg och har turen att ha finfina barn som grillat och fixat. Jag avslutar med en stor bit rabarberpaj och sitter nu utslagen i soffan. Benen känns uppvärmda. Och imorgon är det en ny dag.

Sol på Mt Si

On 2 June, 20142 June, 2014 By lillahjarnanIn Blandat/mixed, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Solen och sommaren har kommit till Washington. Värmen riktigt trycker sig på framåt eftermiddagarna och hänger sig kvar till solen går ner. Nästippen börjar bli lite röd efter två dagar av utomhusknatande. Igår blev det ett långpass runt Redmond. Efter tre kilometer hade jag lust att vända och gå hem, efter åtta kände jag för att lägga mig vid vägkanten och vänta på en stadsbuss men efter en mil skärpte jag mig och fortsatte 15 kilometer till och klockade tillslut in 25 kilometer medan barnen åt frukost och tog sovmorgon. Ibland måste man bara bestämma sig och sätta den ena foten framför den andra. Igår var det en sådan dag. Och det är ju så att det faktiskt släpper efter ett tag. Alla möjliga tankar kan snurra runt innan lugnet lägger sig och benen går framåt utan att man behöver tänka på hur och var. I mitt huvud ploppar det upp funderingar på att jag kanske inte kan springa, eller att jag inte orkar fastän jag orkade spring längre och fortare för några dagar sedan. Eller så kanske jag bara har tappat formen på några dagar elle så kanske jag inte vill. Gillar jag egentligen att springa. Och så klämde jag i lurarna i öronen och satte igång en extra spännande podcast och lyssnade på förberedelserna inför ett cykellopp i Nepal. Jag försökte njuta av utsikten vid sjön, vinkade till medspringare och andades lite extra när jag var inne i den djupaste skogen. Och jag kände mig tillslut otroligt tacksam att jag inte var den som skulle cykla 8 dygn i Nepal och Himalaya. Och så har det helt plötsligt gått flera timmar och flera mil.

Idag promenerade jag snabbt upp för ett berg. Dagens äventyr var mer spännande än gårdagens. Det fanns inga tankar på att lägga sig ner och multna bort bland ormbunkarna, vända halvvägs eller ge upp. Det var enbart njutbart om en aning svettigt och smärtsamt i lårpartiet. Jag klädde mig dock en aningen fel på morgonkvisten och lyckades sätta på mig ett par mountainbike shorts med extra padding vid rumppartiet. Jag tyckte att det kändes extra mjukt när jag satte mig i bilen men då var det liksom försent. Varmt och skönt blev det och jag satt som på en lite kudde på toppen av berget.

Jag och en kompis satte oss i bilen och for mot ett litet berg som vi brukar promenera upp för när vi vill prata lite och umgås utomhus men vi kände när vi var på väg att vi ville ta en liten längre bergstur. Vi gjorde helt enkelt en vänstersväng när vi passerade North Bend och parkerade vid foten av berget och började gå. Vi knatade upp för Mt Si, 4167ft. Sist vi var där låg snön djup och vi var tvungna att vända för att det var så mycket is på stigen. Idag var det varmt, soligt och alldeles fantastisk utsikt på toppen, som vanligt. Vi klättrade uppför i flera timmar, passerade både den ena och den andra och blev passerade av några tungflåsande löpare och en och annan hund. Jag träffade till och med en vän halvvägs upp där mossan hängde tjock på träden. Svetten lackade, linnet kröp allt närmare kroppen, ryggsäcken blev lättare och lättare ju mer vatten som surplades och shortsen kändes allt varmare. När vi väl kom upp till toppen slog vi oss ner på en sten och åt en medhavd smörgås, några torkade aprikoser och nötter och sög lite extra mycket på slangen till vattenryggan. Och sedan vände vi och gick raskt nerför. Då knakade knäna, gnällde lite och ville bara hem till duschen. När vi kom in i skuggan under träden kändes det lite kyligt och de blöta kläderna klibbade extra mycket. Och så kom vi ner efter 4-5 timmars rakt-upp-i-luften knatning, satte oss i en smällvarm bil och for tillbaka till vardagen.

Halvvägs upp

På toppen

Varma och svettiga

Så trivsam kan en vanlig måndag vara. Imorgon är det en ny dag och nya äventyr. Jag tror att cykeln måste få ut och rulla lite så den inte rostar ihop inne i garget.

Teanaway, WA

On 19 May, 201419 May, 2014 By lillahjarnanIn In English, Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Figuring how to get out of unpacking boxes. It’s difficult to unpack when you don’t have closets to hide stuff in. Five people have lots of unnecessary things and we don’t seem to have enough space. It doesn’t really matter much space you have. I throw away things and other people get it back from the garbage, old posters, stuffed animals, toys no one used since we moved last time five years ago. I see a trip to IKEA in the near future to get some new furniture.

Brjann and I got out of the house early yesterday left the kids sleeping half of the day. The kids spent the day at home, catching up on homework and sleep. I saw traces of waffle making and some kind of baking with chocolate chips when I got home last night. It’s a good feeling to know that they can get around on their own, in their own little car when their parents are doing fun stuff. I spent the night trying to pretend that I watched a move. I felt so tired I completely zoned out after dinner.

Brjann took a coaching clinic at UW for a few days and seem to have had a really good weekend. Lots of good coaches from around the country.

I went to Teanaway in Eastern Washington over the day biking with the guys. I had an excellent day, nice and sunny. Unusual amount of snow to be the second half of May. Lots and lots of snow. After unloading the bikes and slowly heading up closer to the sky we met a few people prepping their skis, helmets and backpacks heading up the same way as us. Not a good sign. After getting off and on the bikes, walking over snow we decided to turn around and hit the lower trails. We got around 5 hours of biking in, some really nice trails, a few refreshing streams to cross and a few muddy parts to get over.

Beautiful surroundings, gorgeous views and another kind of scenery compared from our side of the state. Dark mountains, deep forests, sometimes dry and dusty trails and green open meadows, wildflowers, a little bit of everything.

I am pretty sure I saw something that looked like wolfs both on the way up and down the last trail of the day. A few, fury, grey doglike animals resting in the sun looking our way. We passed a few deer and for a split second I thought one of them would jump out on the gravel road while I practiced not using my breaks downhill (after Robin told me very nicely to let go of my breaks). A really nice day and good company. Lots of huffing, puffing and sweating from the woman on the BMC bike in the back. And I can’t decide what I need to work on the most, climbing uphill without losing my breath or letting go of the break downhill. It’s getting better… My legs look like I’ve run in a forest of blackberries and nettles. This is not the week to wear nice dresses and skirts.

Hur man flyttar sin komfortzon och vidgar sina vyer. Äventyr eller bara vardag?

On 1 May, 20141 May, 2014 By lillahjarnanIn Träning/training, Utflykter/outingsLeave a comment

Jag lyssnade på en podcast igår där ämnet äventyr behandlades. Vad är egentligen ett äventyr? För oss var det ett stort äventyr att flytta hit till USA. Bryta upp och börja om. Det kan vara äventyrligt att packa bilen och fara till Legoland, åka charter till Thailand, springa ett maraton, tälta ute i naturen… Jag tror att ett äventyr är något som flyttar en utanför sin bekväma zon en stund, utmanar tankeknölarna och kroppen en aning eller kanske helt enkelt gör livet aningen skrämmande ibland.

Jag har haft turen att få rulla runt med några äventyrare den senaste veckan. Förra veckan var det ju tävling för första gången på länge och den gjorde sig påmind i form av trötta ben i flera dagar efter. Stora blågrålila märken på kroppen gör det också väldigt tydligt att något spännande har upplevts. Om mindre än en månad är det dags igen att damma av kompassen och fylla ryggan med vatten, nödproviant, första hjälpen, kniv och en liten hopfällbar filt. Häromkvällen var jag ute och sällskapsrullade igen med en av tävlingskillarna. Det gick uppför. Vi klämde ett berg på mountainbike, klättrade på lätta växlar och forsade ner på stigarna och skuttade med däcken över lösa stenar, stockar och lera. När vi rullade längs brandvägarna, (eller vad heter det egentligen) när vi tog oss från ett berg till ett annat pratade vi om storslagna tävlingar, erfarenheter och äventyr. Ö till Ö simningen kom upp och jag konstaterade att jag inte saknade kalla sjösimningar och våtdräktslöp. Han saknade inte landsvägscyklingen som han höll på med inför sitt Ironman förra året. Vi torkade ur leran ur ögonen och spottade lite och for vidare. Det är ju bra mycket härligare att passera varningsskyltarna för björn och bergslejon varje kilometer med svetten droppande från flätorna och hoppas på att det ska bli en händelsefri kväll. Grönt och lummigt, mossigt och fuktigt.

Vad är egentligen ett äventyr? Just nu är det ett äventyr för mig att cykla singletrack i bergen. Jag är ganska mör efter en timme eller två. Jag är på helspänn och känner mig aningen ringrostig. Killarna svischar ner och klättrar stadigt uppför utan att flåsa. När vägen delar sig stannar de snällt stilla några sekunder och vänder sig om för att se att jag hänger med. Jag små svischar ner med hjärtat i halsgropen och flåsar mig uppför knaggliga stigar med jävulsgapet på sidan. Det stupar och jag vinglar bara för att det stupar. Jag ligger på bromsen och känner mig knagglig när det är hårnålskurvor, men jag börjar få till utpekandet av knät för att få runt cykeln snabbare. Det är lösa stora stenar, stora rötter, stockar och lera. Jag försöker tänka på att andas i jämn hastighet med tramptagen. Hur svårt kan det vara? Jag sprang uppför samma berg snabbare för några månader sedan. Det är jättesvårt när cykeln är stor. Jag tänker lite i bakhuvudet att det vore nog bra att ta tillbaka den gamla mindre. Men sen vänder det när jag är på platten och ska köra fort utan att trampa ihjäl mig. I förrgår gick det periodvis jättefort och jag fick en fluga i ögat och insåg att det är bara att fortsätta, blinka med ena ögat och hålla tungan rätt i munnen. När vi kom 20 meter från parkeringen, halkade jag med bakhjulet på ett järnrör och föll rakt ut i spenaten. Ni vet hur det känns när man känner två meter innan att nu ramlar jag och så gör man ett skutt som är otroligt ograciöst och släpper cykeln och försöker rulla som en akrobat. Och så ligger man kvar två sekunder och känner om alla kroppsdelar sitter kvar där de ska och sen är det bara att resa sig och hoppas på att ingen såg. Det var just ett snyggt avslut på en lyckad kväll på berget. Det var bara att skutta upp, borsta av sig och konstatera att ett fall per gång är ju minimum. Och det är ju alltid positivt om det är mjukt där man landar. Det var ungefär det enda spännande som hände den kvällen. Ingen björn eller annat stort. Några kaniner, ekorrar och stora fåglar skrämde vi upp längs vägen. Och så mötte vi några andra cyklister med balla glasögon och lera upp nacken. Precis som det ska vara.

Igår tog jag en tur på egen hand, på närmsta skogsstig. Trötta ben men soligt sinne. Det var ju trots allt Valborg igår och det kändes skönt när termometern visade 25 grader på eftermiddagen. På kvällen blev det valborgspizza och en match corn hole med poolarna på en varm veranda. Idag åker springklänningen och springskorna på framåt lunch. Men först har jag date med en mäklare som ska komma och titta på huset där vi bor i några veckor till. Jag har gnott som en liten gnu så här på morgonkvisten men så lugnade jag mig och konstaterade att hon har nog sett värre.

Våren är här

On 21 March, 2014 By lillahjarnanIn Barnen/kids, Blandat/mixed, Träning/trainingLeave a comment

Lika grå som vissa dagar kan kännas lika glänsande och pastellfärgade kan andra dagar vara. Idag är det en bra dag. Solen skiner och vårblommorna växer så det knakar. Trots att fönstren stoltserar med damm och fläckar från det senaste regnet så blir man glad när solen skiner. Träden blommar i rosa och vitt och till och med magnolian har slagit ut trots isiga vindar och frost på taken de senaste dagarna. Dagen började lite trögt. Det är värdelöst att behöva väcka varma, sömndruckna barn som blinkar bort ljuset och inte vill gå upp utan som vill fortsätta vila kroppen och blunda. Eftersom hemundervisning är det sämsta alternativet jag kan tänka mig så är det bara att bita ihop och skaka alla till liv vid 6.30 på mornarna.

Jag rullade snabbt bort till träningspalatset i morse när alla hade blivit ivägskjutsade med lunchväskor, läxböcker och datorer i händerna. Jag hänger på ett nytt ställe i huset, bland maskinerna som jag egentligen ogillar. Att sätta sig tillrätta i en maskin och veva på med armar och ben med olika motstånd känns helt galet. Men gurun säger att det kan vara värt att pröva när man har lite svårt att röra sig och ska hålla sig lite på ena benet. Bland maskinerna är medelåldern något högre än bland de vanliga vikterna, bollarna och roddmaskinerna. Medelåldern är till och med väldigt mycket högre. Det är jag och grabbarna grus. Grabbarna med bomullströjor som är så mjuka av år av tvättande och trycket har börjat falna. Tröjorna hade antagligen färgglada tryck för många år sedan, innan funktionsmaterialen hade uppfunnits. Ibland går det att utläsa årtal och namn på tröjorna och årtalen är ungerfär lika gamla som min första cykel. Men tro inte att det är några skrynkliga och kutryggiga farbröder. Det är solbrända, fräscha män med kraftiga överarmar och raka, spänstiga kroppar. De erbjuder en hand här och där och hjälper till att flytta vikterna lite upp och ner. Riktiga gentlemen som utbryter ett bravo eller ett uppmuntrande leende. Det är stor skillnad när man hänger med killarna som klär sig i luftiga linnen för att visa sin senaste tatuering eller sina alldeles för pumpade biceps. Så ointressant tycker jag när man kan veva vikter med männen som diskuterar dagens nyheter och vikten av solsken och vakra vyer. Risken är stor att jag blir kvar här bland maskinerna mellan löprundorna bara för att konversationen och sällskapet slår allt ungdomligt skryt, grymtande och dålig smak. Och det finns inte heller några speglar här så antal selfies som tas är lika med noll.

Idag är det match för den yngre familjemedlemmen igen. Laget är så här långt obesegrade. Alla lag i distriktet har hittills åkt på däng av våra hoppande förmågor. Det är en riktigt bra grupp tjejer som jobbar hårt fem dagar i veckan. Vilka ungdomar som börjar sin morgonträning 6.30 med ett leende på läpparna. Det är synd att säsongen snart är slut trots att det ger några timmars mer sömn.

Ikväll står det hämtmat på menyn efter klättring och match. Halva familjen är på östra sidan av bergen och kämpar om guld i årets största turnering. Nytt för i år var att spelaren fick köra en lång sträcka medan pappa satt bredvid på vägen över. Hon känner sig redo men frågan är hur redo föräldrarna är med ett körkort till i familjen. På vägen hem får de sällskap i bilen av en stor kusin som varit i grannlandet och åkt skidor hela vintern. Vi längtar så att få tillbaka honom hit några dagar innan flyget går till Sverige.

Update

On 19 March, 201419 March, 2014 By lillahjarnanIn Allergier/allergies, Blandat/mixed, In English, Träning/training1 Comment

Sitting back, leg up and checking emails. It’s complicated. I got a new computer again. I picked up my old one from the floor the other day and heard a little pop and the screen cracked. Like pop rocks. A very silent but crisp pop. The touch screen got nuts. Just like that. So here I am with a new wonder. A bit smaller but with a better keyboard. All good. The problem is always the clicking thingy before you get used to it and my emails are getting sent and trashed before I even have time to blink. It’s a big problem. I have to ask the kids to come and help every time I need to do a right click. Very frustrating and I see an exchange in the near future.

I am having s bit of a problem with my imagination when it comes to food. I need new insights, new dishes to prepare, fast and easy. Or maybe take out. The last couple of days have not been fun, and too meaty. This is how the week started. Sunday, stew w beef, parsnip, celery root, mushrooms, bacon etc and lots of wine and parsley. Monday, gluten free pasta and Bolognese with beef/celery root… (lots of leftovers for a lasagna next week) Tuesday hamburgers, lots of veggies and fresh corn on the cob. Wednesday turkey balls w chili and parsley and quinoasallad, cauliflower, broccoli, avocado and yogurt sauce. Please help! Food is getting more and more boring around here and it somehow tastes the same every day. Needs to be gluten free and very little dairy, nut free, soy free and also tomato and carrot free. And no fruit except from blueberries and raspberries. Easy, right. And I need left overs for the food thermoses for school the day after since sandwiches doesn’t really count as food around here. Gluten free bread is not very yummy either. Our go to chicken w parma and fresh thymes happens too often and fajitas and tacos too. What do you eat? Every day kind of food?

My leg is doing great. Difficult to believe it’s only been a little more than week since surgery. The crutches have found their way back to the garage waiting for another adventure. I am a bit wobbly but I can feel my toes for the first time in a while. It will be very nice to leave this whole thing behind me and look for new adventures in the future. Got a nice strength work out in today and ran for 15 minutes. I even made some new friends at the gym. Older guys with old race t’s that had washed out letters and years from a long time back. The good old years. Probably even before I was born. Good times. The insight of today, my left elbow is still very weak from the stupid bike crash that happened over a year ago. So, I got some tape and made it more stable. Easy fix. Pink tape. You can fix anything with good tape. What’s next? I’ve got two good knees and all my teeth so I have all the reasons to be happy. But then I realize that I am just a regular person that shouldn’t care so much about how heavy I can lift with my arms. I should definitely think more about my work emails and not how many kilos I can lift or how many miles I can cram in this week on a wobbly leg. Perspective. If you don’t believe in karma or life after this, just wait and see what happens in your next life. No rush.

I ran 15 minutes today. My favorite time is 90-120 minutes for a regular everyday slow run. Warm up, a nice podcast to listen to, a few songs and bam, 120 minutes passed. Silence works pretty well for 120 minutes too. But I must admit that 15 minutes felt pretty good. If I add 5 minutes every day that means that I will be back in my regular routine in about two weeks. And I can probably run an ultra 2017 or maybe in the next century. And that would be easy if that’s the way it works. Every other day and a slow build will work too. Anything works as long as I can move my body forward outside. I’ll take rain or even some hail.

I am going to bed, laying my head down on my best pillow. And if I wake up because of all the barking frogs outside I am not going to get annoyed. I am just going to feel happiness in my heart for all the beautiful creatures around me. And that spring is on its way. Yup, that’s how I am going to feel. Patience. That’s my new thing.

Istid på grusvägen

On 25 February, 2014 By lillahjarnanIn Träning/trainingLeave a comment

Solen kom fram på eftermiddagen och jag skickade snabbt iväg ett sms för att få sällskap på stigarna. Är solen framme måste man passa på att skubba ut. Solen är lika ovanlig här som falukorv på Safeway, obefintlig. Brjann kom hemåkandes från jobbet och efter en snabb omklädning såg han ut som Stålmannen på en ledig dag, tight men utan S-et. Och så bar det iväg. Ut I terrängen. Det flåsades i uppförsbackarna och skuttades när det gick nedför. Hit och dit och mest uppför. Och så var vi klara. Tröjor hade plockats av, vantarna likaså. Kyligt men varmt, soligt men lite kallt. Så härligt när solen skiner. Och sen var det bara att återgå till vardagskorven och tvätten. Underbart är kort. Kravlöst och tankefritt. Oavsett hur mycket man flåsar. Sucka ni åt mina yberkäcka ord, så är det bara. Vi träffade två smällfeta, långhåriga taxar i uppförsbacken. Feta som bara den. Jag såg sötingarna på långt håll och tänkte att det måste vara några underliga collies med fantastiskt korta ben. Men så närmade vi oss undren och insåg att det var två rultiga men otroligt pigga taxar. Hur tänker man när man fetar till sina hundar så mycket att de svankar och nästan släpar magen i gruset? Och jag tänkte snabbt att jag måste börja ransonera maten till vårt husdjur Joey. Han kan ju sjunka om han får för mycket mat. Livet kan vara tufft för en guldfisk. Och hur tufft skulle det inte kunna bli om han blev yberfet. Förutom hundarna var det en hel del joggare ute. Ha, elakt va? Ingen vill bli kallad för joggare. Det verkade som om den svenska kylan hade lagt sig över Redmond idag. Här omkring brukar alla nicka, heja eller sätta upp näven i vädret. Det är inte helt ovanligt att jag stannar och pratar med främlingar, sätter mig en stund bredvid en parkbänksvärmare eller växlar några ord med en glad hund. Idag hade istiden sakta glidigt in över grusvägen. Jag nickade och hejade men möttes av komplett tystnad. Fethundsmatten hejade glatt däremot. Var solen så stark att den bländade alla? Hade jag toalettpapper på hälen? Såg jag arg ut? Mystiskt. Jag måste ut imorgon igen för att se om vintern har förvandlat alla alerta löpare till introverta joggare med hörlurar. Det är dags att sova och ställa klockan för morgonträning för den yngsta volleybollspelaren. Och det blir inte något kvällssnacks för Joey.

Wear your sweat and dirt with pride

On 8 February, 20148 February, 2014 By lillahjarnanIn In English, Träning/trainingLeave a comment

Happy Saturday! The sun is shining and it’s a bright blue sky. The ground sparkles because it’s cold outside. It’s a lovely day for a run, but here I am inside, with a cup of coffee in my hand looking out through dirty windows.

The past weeks I’ve been asked if I can write up training or running programs for friends and people I barely know. I must say that I am very flattered. Extremely flattered actually. How on earth do you think I actually know anything about training? Do I? I know that I am usually nicer to others than myself. I can treat my own body pretty bad and overdo things and at the same time I tell people around me to slow down and listen to the body. I have done a lot of training the past 5 years but I always get help from the best. I usually get monthly programs that meets my needs and abilities, my time and willingness to move and run. Detailed if I have something big planned. Right now my week is kind of basic. I don’t have any mile or time requirements, I actually do what I want to do. Keeping a base and staying fit, but still trying to balance hard and easy days. I must admit that I am extremely worried that I will get injured, twist or turn something so I have backed off and have more easy days than I am used to. I went through a long year with a shoulder that constantly dislocated and it took a good six months to get back on track after surgery. When I broke my elbow the year after it felt like it was the end of the world. I am still working on getting the strength back without surgery. I still get chills when I think of clipping my feet in and have actually switched my pedals on all three bikes to regular ones for a while.

I always get a bit worried during the winter that I will lose it. It doesn’t feel like you are working as much when you stay indoors at the gym. Running and biking outside for a longer time gives you feeling of exhaustion that is hard to top when you do the same inside. And I really miss that. The calm and relaxed feeling of a very tired body. I talked about yoga with a couple of friends yesterday and the yogi in the group stressed the importance of being consistent. If you want to enjoy yoga and improve you need to make a commitment and stay with it for a while. It takes time to get that relaxed feeling. I am not a yogi. I try every now and then, and so far I like hot yoga the most. But we are all different. Running a mountain in rain, snow or sunshine, running a muddy trail with old trees on the side, running on the side a blue lake or meeting a surprised deer in a dark forest that fills me with a relaxed and calm feeling that many people find in the yoga studio. We are all different. But whatever you do, yoga, pilates, running or cycling it takes time and commitment before you get to enjoy the good feeling and relaxed mind. I am working on learning how to like pilates at the moment. After a month of pilates classes I am still not overwhelmed with joy but I can see the benefits. I am stiff and not very flexible so my goal is to work on that. Pilates is very much about breathing and getting strength from that in your movements. I actually think this can benefit your running so I am sticking with it for a while even if it’s not very adventurous.

And from me to you without saying too much of stuff I know noting about…

Shoes. Very important. Get a good pair of shoes or two. It has nothing to do with color or brand. Find shoes that are comfortable and works for you. I have a pair of shoes that I love. A pair of bright green Brooks Cadence, slightly big and dirty. They are sold out, nowhere to find. Those kind if things gives you nightmares. I am learning how to like Nike Flyknit. Loved my first pair, not my second. And it has nothing to do with the color, they feel different. How does that happen? All my Icebugs are amazing on muddy trails and in the water. And my Brooks Pure Grit are great on trails too. I love the feeling of a new pair of running shoes. I have a lot of shoes, more than I need. Ahh, can’t believe that I wrote that.

Find your motivation. Find your spark. Sign up for a race, make a commitment, but start slow. Meet a friend the same time every week. Or even better, someone you don’t know that well, then it’s hard to cancel. My first race was a hilly half marathon. Maybe not a good start but it was a good feeling to finish and it made me going.

Find some kind of exercise you enjoy doing and look forward to when you wake up. For me working out is an addiction, I am very aware of that. Some people get addicted to nicotine, TV, food, computer games or alcohol. For me exercise is a mood changer, it makes me happy. I get a kick out of something adventurous, I don’t mind snow and ice on a trail or a map that is slightly off. I like surprises and when things don’t go as planned. I like the pain. It makes me feel alive.

Make it a habit. Don’t skip days and say that you will do it tomorrow. Stick with your plan but be flexible. If it’s pouring and you can’t take it go inside, if you have an injury do something that doesn’t hurt…

If I wanted to get into running and get a good base I would aim for three runs per week. One long run that you build up over time, one speedy run and one shorter. Don’t go crazy. If you can’t talk, slow down. And speed work / intervals are supposed to make you feel really tired, it’s hard.

Rest but not too much. I don’t like rest days but lately I’ve really tried to rest more than I usually do. I think it is better to move a little bit if you feel sore. If you can’t run, walk. If you can’t walk, swim. If you can’t swim, sit in the sauna for a while.

Crosstrain, get a strong body. Bike, swim, yoga and take a strength class. And if you don’t like running, pick another sport. Life is too short.

Find a good personal trainer that you like and trust. Get help if you want to improve or if you feel stuck. It took me time to get over that it is ok to ask for help even if you are a regular non pro person that likes to exercise.

Don’t get stuck on the same route or the treadmill. If you have signed up for a race you better start running outside even if it is cold. I usually run inside once a week, for speed/intervals. And a couple of miles here and there for warm up. Nothing beats the feeling of a nice chilly run outside.

We are all slow. I know, some slower than others. And some days are worse then others. It doesn’t matter. We all have our fears but that should not stop you from doing the things you want to do. My fear is that I will slow everybody else down if I do a team race, especially if I run with fast men. But, you just keep running…

Go the hard way. Don’t make bad choices, how many times in our life do we hear that. But if you always take the easy way you don’t get challenged. If you can choose between a hilly and a flat route home, go for the hilly.

Stay away from bears and mountain lions.

Don’t forget to eat well. Breakfast, lunch and dinner, yes, every day. And snacks between meals. And make sure to cook something good, you are supposed to enjoy what you eat.

You might as well go for a run or go to the gym. If you don’t, you never know when to take a shower.

Wear you sweat and dirt with pride. Enjoy the day and grab a beer when you are finished.